Without me

Idag fick jag tillbaka min gamla e-postadress till jobbet. Hittills har jag fått diverse login för att kunna klara mina uppgifter, men nu när jag fick e-postadressen återaktiverad så fick jag även tillgång till diverse klienter så som chat och… ja, det kanske var den som jag syftade på mest. Det kändes nästan lite nervöst att kliva in i de grupper som jag tillhörde och börja chatta med gamla kollegor, men jag kände mig hur välkommen som helst.

Jag funderade först på att presentera mig med hjälp av Eminems eminenta låt ‘Without me’, just för att han har ett väldigt skönt ”Guess who´s back, guess who´s back, guess who’s back…” samt att lyriken i övrigt är rätt skön – även om den inte stämmer in så väl på mig i övrigt. Jag skulle aldrig få för mig att kalla mig kontroversiell (host host), men däremot så vet jag att åtminstone en person har tyckt att det har känts tomt utan mig. Och det är något som är skönt att höra när man väl är tillbaka!

I said ”This looks like a job for me”
So everybody, just follow me
‘Cause we need a little, controversy
‘Cause it feels so empty, without me

Jag hade aldrig sett musikvideon till ‘Without me’, men den var rätt skön den med, så här kommer den. Sen kommer det att dröja innan jag lägger ut mer videor. Bloggen ska, som sig bör, fokusera på text och kanske en och annan bild. Kalla mig konservativ ifall du vill, men med tanke på att de flesta bloggar numera är vloggar så är det nästan lite kontroversiellt med gammal, hederlig text.

Jag är sanningen

Idag bekräftades något som jag har misstänkt en längre tid. Mitt namn är ett anagram på sanningen. Kastar man om bokstäverna i Mats Jonas Rankvist så kan man skriva ”Massa kvinnors tjat”.

Bara en sån sak.

Tillbaka till 90-talet

Det sägs att det är svårt att vara ny i en stad, men jag vet aldrig om jag har haft det problemet. Jag skaffade mig snabbt ett kontaktnät när jag flyttade till Göteborg och samma sak hände när jag flyttade till Växjö. Under mina tre månader i Kiruna hann jag precis bygga upp något, men jag fick samtidigt en väldigt fin vän som jag har kvar idag.

Att återta kontakten med människor från min födelsestad är däremot något helt annat. Av någon anledning så känns det mycket svårare, och det jobbiga är att jag inte har någon aning om varför det känns så. Någonstans kanske jag inbillar mig att jag svek mina vänner när jag flyttade, och att det är svårt att återuppta gamla kontakter – något som jag, av erfarenhet, vet är falskt. Det är snarare tvärtom, att det är lätt att återta en förlorad kontakt, och ofta känns det som tiden stått still trots att många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna.

Vad har jag att förlora?” tänkte jag och postade ett inlägg i Pite-gruppen på Facebook. Delar av mig kände någonstans att det kunde framstå som en smula desperat att söka kontakt med gamla bekantskaper på en så personlig sida som Facebook, men en större del av mig kände att det är det bästa jag kan göra. Jag vet ju att de människor som jag vill träffa är människor som en gång var med och formade mig till den jag är idag, och att de säkerligen är intresserade på att ses över en öl och prata gamla minnen.

Jag minns inte när min Messenger har vart så aktiv som idag. Jag har knappt hunnit svara på ett meddelande innan ett annat svar kom in, och jag känner mig både rörd och glad över den uteslutande positiva responsen. Det enda som återstår nu är att boka ett första datum och återigen resa till Sveriges i särklass vackraste sommarstad – Piteå!

Sommarskrud

Våren har, som bekant, gjort sin intågande även i Lapplandsfjällen. Det är dags att ställa bort snötrampor, skidor, skoterbyxor, själva skotern, jackor, mössor och… och…

Piron, paron och tallegrenar

Jag tycker om att tänka, vrida och vända på saker för att se de ur ett nytt perspektiv. Bland det värsta jag vet är när människor är enkelspåriga och strängt propagerar för sin sak utan att ens försöka se andra sidor av myntet. Däremot förstår jag varför man, direkt eller indirekt, gör på det viset. Det är helt enkelt bekvämare än att ifrågasätta sin egna uppfattning. För det är svårt. Tro mig, det är riktigt, riktigt svårt att tvingas omvärdera och byta ståndpunkt.

Jag kan väl inte direkt påstå att jag ofta byter fot i olika frågor, för det skulle samtidigt betyda att min egna uppfattning inte är speciellt stark. Å andra sidan vet jag inte om det är positivt eller negativt – det kanske är neutralt? Däremot vet jag att jag ofta tycker starkt om olika saker, vilket kanske samtidigt innebär att jag inte utmanar min världsbild lika ofta, eller rejält, som jag egentligen vill tro. Tunga frågor som är rätt svåra att besvara.

Då och då springer man på människor i livet som gör det lite enklare att göra detta. Människor som kommer in och, tja, kanske inte vänder upp och ner på världen, men som man tycker om att prata om det mesta med. Sådana relationer är sällsynta och värdefulla, och när jag ser tillbaka på diverse situationer så inser jag att jag saknar just konversationen i sig, och hur samspelta man kan vara.

Om du förstår, så… äpple!

Missbruk och återfall

Det svåra är inte att sluta med ett beroende eller en dålig vana, utan det svåra är att inte falla tillbaka. Vem som helst kan säga ”Nu lägger jag ner alkohol”, och det har du ju gjort fram tills att du tar den där kalla, goda ölen, och sen så är du tillbaka i ditt missbruk. Det behöver såklart inte vara alkohol utan det kan likaväl vara missbruk i form av tobak, sex, spel eller vad man nu vill.

Jag föll dit idag. Jag skaffade Facebook igen.

Jag ljuger inte, i samma sekund som jag tryckte på ”skapa konto” så fick jag en liten klump i magen. Jag såg den där standard-siluetten som visas när man saknar presentationsbild och Facebook uppmanade mig att lägga till en, så det gjorde jag. Sen skulle man lägga till omslagsbild, tala om var man är född, var man bor, var man har jobbat, gått skola och en massa annan väsentlig information. Jag sket i det mesta men lät ändå Facebook få veta hur snygg jag är, var jag är född och så bjöd jag på en fin omslagsbild som var tagen under en skoterutflykt.

Jag möttes såklart av kommentarer i stil med ”Jag visste att du inte kunde hålla dig borta!”, men det är inte riktigt sanningen. Jag har hållit kontakten med folk via Messenger, vilket inte kräver ett Facebook-konto, diverse chatappar och även hederliga telefonsamtal. Enda anledningen till att jag skaffade Facebook var att Elsa har vart på mig om att administrera Örnviks-sidan, och det tänker jag också göra.

Givetvis kommer jag säkert att provocera med någon text, statusuppdatering eller liknande.

Jag brukar nämligen vara bra på det.

Tales from Tjeggelvas

Till skillnad från föregående säsonger och besök så blir det ingen film i år. Detta beror på lite olika orsaker, men den största orsaken är att jag inte tycker om att upprepa mig. Jag har visat magnifika landskap, såväl sommartid som vintertid, och min kusin Trubbel har berättat om sina barndomsminnen från Örnvik. Även om jag skulle visa upp andra fjälltoppar och stugor så tror jag inte att det skulle skilja avsevärt mycket från mina tidigare alster, och frågan är om den oinvigde skulle märka någon skillnad. Jag vill inte förmedla en ”Jaha, ännu ett fjäll”-känslan, utan jag vill visa något nytt.

Målet med mina filmer har inte vart att visa upp en trollbindande natur som ett fåtal fått uppleva, utan målet med filmerna har vart att förmedla vad jag känner inför fjällvärlden kring Arjeplogsfjällen. Med handen på hjärtat konstaterar jag stolt att jag lyckats väl med detta. Även om en känsla aldrig kan förmedlas korrekt via bilder, rörliga som orörliga, så har jag kommit en bit på vägen. Jag vill inte bli den som kastar ur mig repetition, utan när jag gör något så vill jag alltid att den senaste skapelsen ska överträffa den föregående.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört berättelser från min far, hans bröder och hans systrar, om hur det var att växa upp i Örnvik. När det inte fanns rinnande vatten, elektricitet eller ens en bilväg hit. Om hur det var att växa upp avskiljt, att gå internatskola och bara komma hem under loven, hur det var med hästar, grisar och kor.

Jag vill veta mer om berättelserna kring Tjeggelvas och hur det var att växa upp här, och det är vad min nästa film kommer att handla om – såvida jag får pappa och hans syskon att ställa upp och berätta om det. Dessvärre är samtliga av syskonskaran tveksamma att berätta om det framför kameran, men jag kommer inte att ge upp. Jag kommer att fortsätta tjata och försöka övertala syskonen att berätta om en värld som inte längre existerar och som väldigt få ens känner till. Jag vill förmedla ett arv från tidigare generationer och bevara dessa för framtiden. Det är vad nästa film förhoppningsvis kommer att handla om – berättelser från och omkring Tjeggelvas.

Önska mig lycka till, och om ni känner någon av farsan eller hans syskon, så försök gärna övertala de att ställa upp. Tro mig, det kommer att bli både rörande, vackert och respektfullt.

En smältande värld

Lika säkert som att dag följer natt så följer våren vintern. De senaste dagarna har det vart ganska kraftiga plusgrader och dag för dag ser jag hur vintern ger vika för solens värmande strålar. Det har synts på mitt solbrända ansikte och det syns även på de bara fläckar som uppenbarar sig här och där på Örnviks-området, och det syns när jag kör med skotern. Här och var är jag rädd att det ska slå igenom på leden, och kör man utanför leden är det risk att skotern sjunker i den porösa snön.

Infarten till Örnvik. Gräset är framme vid ena parkeringen och hjulspåren skär ner i snön.

Från denna vinkeln syns det ännu tydligare. Snöhögen där vi parkerar skotrarna räckte upp till fönstret för ungefär en vecka sedan.

Snön framför ladan och lillstugan har nästan smällt bort helt.

En bild mellan två camping-barracker. 

En del av mig känner lite att min värld håller på att smälta bort. Det är lite sorgligt med snö, när den väl har smält bort så är även säsongen borta. Givetvis kommer det ny snö nästa år, det är jag inte alls orolig för, men det är ändå just den här snön som aldrig mer kommer tillbaka. När snön väl är borta så visar sig den bara backen, och den är alltid densamma oavsett vilken snö som föll detta året. Snön är unik, på något vis. Skoterlederna blir nya varje år, och isarna är inte desamma som förra året.

Glad Rankvist i vårsolen, med lagom bränt ansikte (det är lite värre nu, aj aj)

Men, å andra sidan… vilken fantastisk säsong det har vart! Som vanligt så har människorna här vart helt suveräna och bjudit på sig själva till en gräns som jag inte trodde var möjlig. Varje gång jag är här så blir jag varm i hjärtat och överraskad över öppenheten, vänligheten och ärligheten (detta ska läsas med Gunde Svan-röst när han leder Fångarna på Fortet. Tänk klättervilligheten, slugheten och kvickheten) som råder i Örnvik. Där alla har samma mål att må så gott som möjligt och njuta av livet och tillvaron, långt ifrån måsten, förklaringar och krav. Ansvarslöst, skulle kanske vissa säga, men den som säger detta vet uppenbarligen inget om livet här.

Min värld håller på att smälta framför ögonen på mig, men det gör ingenting. När Gud (om man nu vill tro på sagor) stänger en dörr så öppnar han ett fönster, sägs det. Fönstret som öppnas är sommaren. Sommaren, med midnattssol, magnifika gräsängar och båtfärder. Långa dagar och obefintliga nätter. Bara för det så känner jag att jag måste bjuda på sommarfilmen från Örnvik, så här kommer den!

”Fjärran fjäll och äng, fjärran berg och skog
I drömmen buren hem till fäders jord”

Goda intentioner

Jag har aldrig riktigt förstått när någon försöker rättfärdiga ett beslut med att man hade goda intentioner. Intentioner är oftast goda, det är därför som folk och individer stöder detta. Ingen stöder väl dåliga intentioner?

Dock är det märkligt att man försöker förminska eventuell skada av ett beslut genom att förklara att man hade goda intentioner. Goda intentioner… Krig har startats med goda intentioner, men det är knappast något som krigsoffren blir hjälpta av. De funderar på hur fan det kunde gå så från första början och varför ingen hörde deras varningar, deras larm och deras invändningar.

Politiker är jätteduktiga på det här. Under veckan så har vår finansminster proklamerat att Sverige inte behöver några diskplockare från andra kontinenter, och till och med statsministern himself sa något liknande (samma artikel). S börjar mer och mer likna SD. I princip alla riksdagspartier, utom C, V och MP, vill minska invandringen och börjar inse konsekvenserna av detta och att man inte kan driva politik genom att försöka säga fina saker till allmänheten. Förr eller senare hinner verkligheten ikapp, och som vanligt så är det skattebetalarna som får ta smällen. Politikerna hade ju goda intentioner! De ville ju hjälpa!

När man blickar ut över världen så tycks det vara lättare att lita på kartan än verkligheten, och därför står vi nu med beslut som inte är förankrade i verkligheten. Alla minns väl Löfvén 2015? Jag kan friska upp minnet annars: ”Mitt Europa bygger inte murar!” och en månad efter det talet så hade Sverige en strängare migrationspolitik än vad SD någonsin förespråkat. Populism i dess renaste form, en rövslickande statsminister som säger det han tror att allmänheten vill höra, och inte hur läget egentligen ser ut.

Det är snart val, och för första gången funderar jag på att rösta blankt. Som ett stort långfinger till samtliga partier där jag säger att ni alla är helt värdelösa och att jag hellre ser ett land utan regering än ett land som styrs av narrar och clowner.

Goda intentioner kan förövrigt inte bara appliceras på politiker, det gäller samtliga beslut som fattas utan ogenomtänkt övervägande. Bara i Sverige räknas det som en merit att fatta dåliga beslut med goda intentioner.

Ringrostig eller trög?

Det känns alltid lite konstigt att starta upp de system som jag jobbade i under fyra år. Delar av mig tycker att jag har lämnat det bakom mig, men delar av mig tycker att det är skönt att vara tillbaka. Vissa ärenden betas av rätt snabbt medan andra kräver att jag tänker till – om det beror på att jag är ringrostig eller att ärendena har blivit knepigare lämnar jag därhä… Eller, vem försöker jag lura? Dig? Du är nog smartare än så, du har ju trots allt vettet att besöka Sveriges vettigaste publikation – Rankvist.se! Det beror självklart på att jag är ringrostig, och man blir väl lite trögare dag för dag. Sakta, sakta…

I vilket fall som helst, det var min första heltidsdag idag. Det är skönt med extrapengar, men det var med mycket ångest som jag öppnade locket till min MacBook. Trots allt så är det nu som det är som finast här. Vi har plusgrader på dagarna och under nätterna börjar det närma sig nollan. Den varma temperaturen gör såklart att skoterlederna smulas sönder och att det finns risk för flövatten på sjöarna, så nu gäller det att köra sig less på skoter och besöka de ställen som man vill se. Å andra sidan har jag redan gjort detta för säsongen och jag kommer att kunna åka ut på eftermiddagen och bara må gott. I morgon måste jag till Arjeplog men kommande dagar tänker jag ta Yamahan och köra över till Ramanj. Där har jag 4G-täckning och kommer att ligga på ett renskinn i strålande solsken och lyssna på musik och bara känna att livet är jävligt bra.

Just nu sitter fem av sju syskon i köket och skrålar. Det är farsan, Göken, Stig, Karin och Ingrid. Det är sällan som det är fem i skaran som samlas, så det är nog lite speciellt. Jag är lite förvånad över att höra så stora mängder skratt och nästan ingen diskussion, men det är mycket trevligt. Jag känner att jag har fått nog av alkoholen sedan i påskas och veckan efter när Göteborgs Hawaii-lappar kom upp och gjorde fjällen osäkra. Jag behöver återhämtning. Det är ändå rätt skönt att bara ligga inne och relaxa och fundera på vad sommaren har i beredskap.

Nu är solen uppe rätt länge också. Enligt diverse väderappar så går solen ner någonstans kring 21.30, men det är ljust betydligt längre än så. Midnattssolen är på väg med stormsteg och jag längtar lite tills snön är borta på ängarna och gräset växer sig högt. Jag ser fram emot att se Leo springa (nåja, han lär väl mest bara slöa) över vidderna och jama lite här och där. Vem vet, han kanske hittar någon begravd jaktinstinkt och fångar en råtta.

Välkommen till Rankvist.se 3.0!

Om allt fungerar som det ska (hej hej, fungerar allt som det ska?) så tittar du på min bloggs nya utseende. Dagens inlägg går till mina gamla ungdomsidoler. Musikvideon talar för sig självt – vi ser inget, vi hör inget och vi säger inget. De fåtal som yppade sig tystades ner, och här är vi. Symboliken är suverän! Och jo, jag har stängt av kommentarer. Klagomål? Skicka dessa till Alice Bah Kuhnke, vår demokratiminister som bör se till att alla åsikter kommer till tals…

 

Grundpelaren och släggan

Vi hade en speciell relation som byggde på lika mycket på hat som kärlek. Jag visste att vi hade något speciellt, och det är som de säger – det är först när man mister något som man inser vad man en gång hade.

Du var den som byggde upp och jag var den som rev ner. Hey, hata mig inte än, du var fullt medveten om vår relationsstatus. Du var med på det. Och du var inte bara med på det, du uppmuntrade mig att rasera det som du byggt upp. Och okej, frågar man relationsexperter så säger de säkert att man är två i en relation och okej igen, jag köper det. Rakt av. Men låt oss vara ärliga för en stund… Du var grundpelaren och jag var släggan. Ju förr vi inser detta, desto snabbare kan vi gå vidare. Det var inte du som raserade det vackra, det var jag som lämnade dig.

Jag vet inte hur ditt liv ser ut nu. Vi pratar knappt längre men jag hoppas att du förstod varför jag inte längre stod ut. Att du förstår att även änglar med klippta vingar måste försöka flaxa, de måste försöka flyga, även om distansen till avgrunden är skrämmande och fasansfull.

Jag tror du förstår det.

Jag vill tro det.

Jag tror det.

Men… och det är alltid detta jävla ”‘men…”, som oundvikligen kommer när allt är som vackrast. När fåglarna sjunger högst i skyn på sina fantastiska symfonier… det är då det kommer. Men… men… alltid detta jävla ”men…”. Jag var tvungen att ge mig av. Vandra fädernesland igen, andas luften, skåda norrskenet och bege mig hemåt.

Daniel, du är den härligaste kodknackare som jag arbetat med och lärt känna och det har vart en ära att förstöra din kod. Jag har haft ett stort leende på läpparna varje gång som din kod har gått åt skogen, och varenda gång som jag upptäckt något fel så har jag tagit det som en personlig vinst. Det är som jag sa – du är grundpelaren och jag är släggan.

Jag älskade harmonin.

Stort grattis på din födelsedag, min gamla kollega! Hipp hipp hurra!

”Blir vi 200.000 flyttar jag”

En sak som jag aldrig har förstått är varför kommuner – och staten – verkar ha som mål att öka befolkningen så mycket som möjligt. Nästan alla kommuner har som mål att man ska ha X antal invånare år Y, men när man ställer frågan till ansvariga, vilket gjorts via Twitter åskilliga gånger, ges inga konkreta svar. Cynikern i mig säger att såväl stat som kommun ser en befolkningsökning som ett sätt att få in mer intäkter, men kanske med samma standard som idag. Man gör alltså inget för att utveckla den kommunala – eller nationella – servicen gentemot medborgarna.

En av mina favoritbloggar, Corncopia?, tar upp just detta ämne. Mycket intressant läsning och jag rekommenderar alla som är intresserade av ekonomi/samhälle att titta in på bloggen då och då. Anyhow, här kommer en länk till ett läsvärt inlägg!

Full rulle

Jag vet. Det har vart dåligt med uppdateringar. Jag önskar att jag kunde dra någon häftig historia om att jag backpackade i Asien eller tog en roadtrip från kust till kust i USA, men… Nä, jag skojade bara, jag har vart precis där jag vill vara. Och här har högsäsongen dragit igång på riktigt, vilket även har visat sig i form av bristande uppdateringar. Påsken kom tidigt i år och var även startskottet för högsäsongen, så de kommande helgerna kommer att bli intensiva och kaotiska. Visst har vi haft fina dagar, men det är först nu som man blir bränd i ansiktet av att vara ute en hel dag, vilket även betyder att våren är här på riktigt – och det är nu som Örnvik ska upplevas för att crème de la crème-känslan.

Jag tänker inte försöka beskriva allt vad vi gjort på påsken (ni som vart här under en påsk, ni vet hur omöjligt det är). Jag tänker inte heller lägga upp bilder eftersom bilderna sällan gör naturen rättvisa, utan istället får ni tro mig på mitt ord eller följa mig på Instagram. Motsägelsefullt, kan tyckas, men Instagram är ändå anpassat för bilder medan min blogg primärt fokuserar på text. Dock vill jag ändå nämna att det var jättekul att min syster Anna kom och hälsade på, mycket uppskattat! Ett stort tack till alla som gjorde påsken till vad den var, och ett extra stort tack till Anna. Övriga som förtjänar att nämnas är såklart pappa, Trubbel, Ida, Jens, Carro, Danne, Måns, Emmy, Putte, Danne Matta, Bettan, Peter, Elsa, Svante, Stig, Göran, Elin, Erik och hela Älvsbyn-gänget, ni är helt suveräna!

Strax efter påsken kom även hawaii-lapparna från Göteborg, Ullerstam och Hota, till Örnvik. Vi spenderade tre nätter i Ballék utan mobiluppkoppling eller möjlighet att kommunicera med omvärlden. Vi var helt bortkopplade, frånkopplade och avskilda från datorer, mobiltelefoner och sociala medier. Vi hade fantastiska dagar med utflykter, lunch ute, fiskande, skotersafari längs Pite-älven och jag ser fram emot uppföljaren! Lite kaos blev det med knivskärningar, tippade skotrar och borrande i pisshål. Fullträff! Tack som fan för besöket, nu börjar planeringen mot den längre turen 2019.