Förlorarnas paradis

Minns ni den ifrågasatta Sandviken-rapporten från 2015? Den som kom lagom till flyktingvågen? Här rapporterar Aftonbladet okritiskt om just denna rapport. Jag minns när den kom… Jag minns kritik som riktades mot den, men den här kritiken kom aldrig från etablerad press eller politiska partier (förutom SD). Inte heller kom kritiken från etablerade nationalekonomer med tydlig politisk koppling (t.ex Scocco). Var kom kritiken från? Jo, alternativa medier, privata bloggar och individer som var någorlunda insatta i hur ekonomi och samhälle fungerar. Sveriges stora mediehus, med namn som Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet, gjorde inget för att granska rapporten utan hyllade den okritiskt. Media är till för att granska makten och vad som händer, inte för att smeka den medhårs.

Jag vet inte hur många som har byggt resonemang om att invandring är en vinstaffär på just den här rapporten. Hur många som har satt sin trovärdighet på ett luftslott. När kostnaden landar på kommunen, och inte på staten, så kommer såklart ett enormt bakslag. Då går det inte att prata om vinster längre. Just nu har Sandviken ett av de största underskotten i Sverige. Men, de kommer såklart att räddas av det kommunala utjämningssystemet, vilket kommuner som Malmö, Södertälje och Rinkeby nyttjat ett antal gånger. Hur kommer det sig att dessa kommuner måste nyttja det här, och en viktigare fråga… vad händer när fler och fler kommuner drabbas av underskott?

Att inga mediehus rapporterade om den här rapporten och vilken bluff den är, är helt sanslöst. Sen så anklagar samma mediehus alternativa medier för att sprida ”fake news”. Hur mycket fake news har de själva inte spridit? De har hävdat att det inte finns några vuxna bland flyktingarna, att organiserat tiggeri är en myt, att flyktingarna inte kastar bort sina pass och att – och håll i er nu – att islam inte har något med muslimsk terror att göra. Det är som att hävda att korstågen inte hade något med kristendomen att göra.

Invandring måste finansieras. Det är inte gratis. Vi har världens högsta skattetryck och vi kan inte garantera plats på sjukhus vid barnafödsel. Gängvåldtäkter har blivit en ny nationalsport, sju våldtäktsanmälningar läggs ner varje dag och polisen kan inte ens hantera våldtäkt mot barn. Anmälningsbenägenheten vid sexualbrott har sjunkit samtidigt som antalet anmälda brott har ökat. Och för en tid sedan basunerade Magnus Betnér ut att Sverige aldrig har vart tryggare. Är människan på riktigt? Varför försvarar man det här förfallet som alla borde kunna se? Och då har jag inte ens nämnt socialtjänst, skola, polisen, bostadsbristen, vårdköerna eller hur vi missköter våra pensionärer…

Jag är helt övertygad om att alla vettiga människor är sjukt trötta på det här och ser exakt vad som håller på att hända, vilket samhälle vi står inför. Men man säger inget. Antingen tänker man att ”det drabbar inte mig…” eller så vill man inte ta konflikten. Om majoriteten tänker såhär så måste man ställa sig en till fråga… om alla håller käften, vad har vi då att rädda? Nej, Sverige förtjänas inte att rädda. Sverige är förlorarnas paradis.

 

Utan tobak

Ikväll har jag vart utan snus i tre dagar. Ja, såvida man inte räknar Onico förstås. Då och då har jag tagit ett nikotintuggummi, men aldrig för att jag känt mig grinig, irriterad eller speciellt sugen. Mest bara för att… att… ja, jag har inget bra svar där. Det känns gott, helt enkelt! En stor fördel med Örnvik är att det är svårt att få tag i tobak, vilket gör att det är lättare att sluta. Farsan har förövrigt tagit tag i rökandet och går numera runt och puffar på en e-cigg. Det hade jag aldrig trott om jag inte sett det med egna ögon.

Snön vräkte ner igår och på ett fåtal timmar hade det kommit närmare tre decimeter. Förutom snömängden så blåste det rätt friskt vilket resulterade i dålig sikt och snödrivor. Spenderade en stor del av förmiddagen i traktorn och skottade upp delar av campingen då det kommer lite gäster i helgen. Snart är det dags att ge sig ut igen.

Morgonstund har… ja, ni vet

Så var man tillbaka i Arjeplog igen. Samma tid, samma plats. Förra onsdagen skulle jag vara på verkstan kl. 07.30 (vilket innebär att jag måste gå upp före 06.00) för att laga kupéfläkten. 5200:- borta, poff! Å andra sidan är det inte hållbart att köra en bil k Lappland under vinterhalvåret utan en värmefläkt, det säger sig självt. Under förra veckans reparation fick jag även en tråkig lista över saker som bör åtgärdas, och eftersom det snart är dags för besiktning så tänkte jag att det var lika bra att ta tjuren vid hornen med detsamma. Bilen skulle alltså tillbaka till Arjeplog idag, och jag var återigen tvungen att ställa väckarn okristligt tidigt. Bilen är i skrivande stund på reparation och jag känner hur tusenlapparna rinner ifrån mig, oof…

Farsan var sådär charmig igår som bara farsan kan vara. Han åt ärtsoppa till lunch och vi vet ju alla vad som följer med det. Igår gick han in på mitt rum och skulle hämta fiskekorten. På väg ut lägger han av en brakskit som hördes ända till Abisko varpå jag kommenterar det med ”Men för fan, kom du in och sket i mitt rum?!” varpå han helt oförstående tittar på mig och självsäkert svarar ”Ja”. Jahapp.

Annars, vad har hänt? Jo, jag är officiellt bilägare! Tjeggelvas har förresten dragit täcket över sig och sagt go’natt för den här säsongen. Jag och farsan la ut nät i helgen och vittjade dessa i måndags. En röding och två sketna sikar. Ny vittjing (böjer man det så?) i morgon. Håll tummarna!

ASMR

Läste litegrann om ASMR-terapi (eller ASMR-avkoppling kanske man säger?) för någon dag sedan och blev rejält nyfiken. ASMR kan beskrivas som en skön känsla som långsamt sprids i kroppen, och de som har vart med om ASMR vet vilken känsla det handlar om. ASMR triggas av olika saker, främst ljud, och då ljud som viskningar, kattspinn, ljudet av när någon kammar ditt hår och andra mysigheter. Förutom att det är rejält avslappnande så är det otroligt sövande. Flera gånger har jag vart nära att segla iväg i drömmar istället för att bara ta en kvarts paus från dagssysslorna.

I alla fall, kolla gärna in lite ASMR-klipp på Youtube. För att det ska fungera bäst så rekommenderas hörlurar som stänger ute annat ljud. Dator- eller mobilhögtalare är rätt värdelöst i det här syftet. Jag hittade den här sidan, och även om jag inte direkt fick några ASMR-shivers av just detta så kan det vara intressant för andra att kolla in: http://www.makeuseof.com/tag/5-youtube-videos-that-will-give-you-asmr-shivers/

För er som kör Apple Music (ifall det finns någon fler svenne än jag som gör det) så finns det en hel del där. Finns nog på Spotify också, förvisso.

Ballék – revisited

Batterierna till traktorn kom till Örnvik igår vid 17-tiden. Jag är väl kanske inte den mest händiga med mekanik, så jag bytte inte batterierna, men studerade farsan noga när han gjorde det. Eller okej, jag kan väl byta ett batteri, men det kändes jobbigt med traktorn eftersom de sitter så knepigt till. När batterierna var på plats vred farsan på nyckeln, och heureka – eländet startade! Glädjen varade i ungefär fem minuter och sen dog traktorn igen. Vid närmare eftersökning så visade det sig att det fanns ett läckage på bränsleslangen. Detta kunde dock fixas med diverse Hakkas-lösningar och innan någon hann säga ‘kvistfritt kvastskaft’ så var skottningen igång. Farsan körde runt och Ivanhoe-skottade lite här och var, och sen tog jag över och fixade parkeringen. Kände mig sjukt stolt när jag var klar med den!

Idag var vi ett gäng som drog upp till Ballék och testade att pimpla. Jag hade en firre som nosade på betet medan jag sänkte det, vilket alltid bådar gott. Flera gånger kände jag att jag hade något nära kroken, men varenda gång jag vevade upp så visade det sig vara en nitlott. Skam den som ger sig, tänkte jag, och gav mig tusan på att dra upp minst en firre. Sagt och gjort, dagens enda fångst tillfaller Jonas!


Tricket är att hålla fisken nära kameran, då ser den större ut :) 

Facit efter Ballék-turen: Ett antal fastkörningar samt en skoter som skar. Det positiva är att jag blev påmind om hur gott det är med ostmackor och varm choklad när man är ute på fjället.

Insnöad

Så, det har snöat i princip oavbrutet sedan i måndags. När jag tittar ut över Tjeggelvas så kan jag knappt urskilja Ramanj-berget på andra sidan sjön och enligt prognoserna så kommer det inte att avta idag. Eller, det beror på vilka prognoser man tittar på, men det skulle inte förvåna mig om det snöar så här hela helgen. Traktorn startar fortfarande inte, men den goda nyheten är att vi är näst intill tvärsäkra på att det är batteriproblem. Det tar ungefär en halv evighet att ladda ett batteri, och direkt man tar det från laddaren så laddas det ur. Lite som att blåsa upp en ballong och sedan släppa iväg den, med andra ord. En annan god nyhet är att vi får en batterileverans med en campinggäst om några timmar. Förhoppningsvis hinner vi skotta upp bilvägen så att resten kan köra till Örnvik (och vi härifrån) under kvällen. Den dåliga nyheten är såklart att traktorn inte startar och att det är sjukt mycket snö.

Tidigare idag skulle jag gå ner och starta Jörgens husvagn (hej hej Jörgen!) men beslutade mig för att ta skotern. Detta eftersom jag sjönk ner nästan till midjan när jag gick lite utanför grusvägen. Sagt och gjort, startade Yamahan och drog iväg ner på campingen. När jag var framme vid Jörgens vagn, och hade stoppat i strömmen, så rörde sig inte skotern en millimeter. Jävlar, hann jag tänka för mig själv innan jag undersökte problemet närmare. Det visade sig att skotern hade grävt ner sig totalt i pudersnön och årets första fastkörning var ett faktum. En fastkörning. På campingen. Gud så korkad jag kände mig, men det var bara att börja dra i skidorna och trampa, trampa och åter trampa snö runt maskinen. Efter sju svordomar och åtta bedrövelser tog jag mig loss och gasade upp mot huset igen.

Snön fortsätter falla och vi är insnöade. Jag tänker göra det bästa av situationen, vilket är att ta av mig mina blöta kläder och lägga mig i sängen och se ett avsnitt av House. Eller kanske blir det Doctor Who. Svårt det där när man har två serier igång samtidigt.

I allmänhetens tjänst

De som känner till namnet Jens Ganman gör det oftast för hans tårtbits-diagram på bl.a Facebook, där han alltid kommenterar politiska händelser med en skön pik gentemot de etablerade och accepterade åsikterna. Om du inte vet vad jag pratar om så testa Googla efter ‘Jens Ganman diagram’.

Har man följt Ganman ett tag så vet man även att han frilansat för SR under 25 år och han har därför en ganska bra insyn i hur organisationen fungerar. Jag blev lite förvånad över att jag missat hans kanske mest intressanta text hittills, och jag kan inte understryka hur mycket jag rekommenderar att du (ja, just du) läser den. Oavsett om du delar Ganmans åsikter så skadar det aldrig med ett nytt perspektiv, och jag tror att han håller på att sätta fingret på ett enormt problem inom Public service – framförallt eftersom det snart kommer att finansieras via skattesedeln. Med andra ord – du måste betala för SVT och SR´s ”opartiskhet”, oavsett om du nyttjar det eller ej.

Anyhow, här kommer inlägget. Hatten av för Ganman!

SVERIGES RADIO – rapport från värdeavgrunden

Igår var en rätt spännande dag förresten. Det började med att traktorn strejkade vid 08-tiden på morgonen och farsan hade ett viktigt möte i Arjeplog. Vi drog en chansning och gasade uppför den lilla backen som leder till den lilla vägen, och vi kom med nöd och näppe upp. Efter Arjeplog hamnade vi i Arvidsjaur för diverse ärenden och på vägen tillbaka blev farsan whiskysugen, så jag fick ta över ratten. Två mil från Örnvik ville han hälsa på grannarna så vi knackade på, och vips förvandlades whisky till grogg. Groggen blev sedan whisky igen och någon gång förvandlades den till Minttu. Jag drack julmust och deltog i konversationen men när klockan började närma sig 21 så fick jag tvinga med mig farsan till Örnvik. Han var inte riktigt i skick, eller pepp, på att ladda batteriet och jag kände inte riktigt för att skruva i motorn själv. Så, nu har vi över tre decimeter nysnö och en traktor som strejkar. Batteriet är i skrivande stund på laddning och förhoppningsvis så är det det som är problemet.

Är det inte det, så tja, hej handskottning. Då hörs vi nog till jul, även om jag hoppas att vi hörs tidigare…

Frihet

Igår kväll tog jag en tur på campingen och kollade läget, trots att jag visste hur det skulle vara. Tyst. Mörkt. Ensamt. Deprimerande skulle nog vissa beskriva det. Jag beskriver det som fridfullt. Det är en viss charm med att vara omgiven av människor ena dagen och vara ensam nästa dag. Människor… Det är inte bara människor, det är inte bara campinggäster – det är vänner. Det är en vänskap som har växt fram mellan oss de senaste åren och som fortfarande växer sig lite starkare varje gång vi ses.

På senare tid har jag börjat gilla klyschor. Förut tyckte jag att det var ett enkelt sätt att beskriva komplexa situationer som man kanske inte ville – eller orkade – ta i. Sen slog det mig att en klyscha blir en klyscha av en anledning. Det finns inget fult i klyschor, utan det är ett utmärkt redskap till att beskriva en känsla, en situation eller liknande.

”Om man vill vara sig själv för en stund”

Jag törs lova att nästan alla vet vilken reklam jag syftar på. Jag blir inte mig själv av en Norrlands Guld, men jag förstår känslan som de vill förmedla. Om man vill vara sig själv för en stund. Det finns få ställen där jag har satt min fot som tillåter mig att göra det på samma sätt som Örnvik gör. Det närmsta jag kommer är Medeltidsveckan i Visby, men där är man samtidigt någon annan också, och enligt mig blir det en slags gruppstämning som utgör friheten. Jag hittade inte den personliga friheten där, men en annan form av frihet. Kanske fann jag en slags frihet i att visa upp en annan mask?

I Örnvik, å andra sidan, så handlar det mer om individen. Ni som har vart här några gånger, ni vet vad jag menar.

Raubtier beskrev frihet väldigt väl i deras Opus Magni, och det vore näst intill tjänstefel att inte kasta in denna briljanta dänga i ett inlägg som detta. Without further ado… Raubtier!

Röd eller blå, vad tror du det betyder?
Blott tomma floskler, tömda av substans
Vår statschef böjer sig för dem han lyder
Närhelst de ämnar bjuda upp till dans

Kämpa dig loss, från massorna som blundar
Tiden är knapp, men än finns tid att slåss
Bit hårt och klös, mot världsordningens hundar
Ty de ska aldrig, aldrig kuva oss!

Rörigt och ostrukturerat

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans… Jag har skrivit flera inlägg och raderat de direkt. Det blir inte som jag vill, men det kanske beror på att jag inte vet vad jag vill berätta. Jag sitter i köket i Örnvik och ser ut över husvagnarna. Snödjupet är någonstans kring 2-3 decimeter och jag har tagit Yamahan på en åktur. Sakteligen börjar bitarna falla på plats, ungefär som när jag var här förra året.

Det kanske är så att det första inlägget är det svåraste att skriva. Dels är det flera månader sedan jag författade något sist, och dels har det hänt så otroligt mycket. Det kanske är bäst att bara kasta sig huvudstupa in i skrivandet och se vad som händer?

Anyhow, jag har vart på kusinträff i Piteå i helgen. Det började med bowling (som jag vann, hurra!) och fortsatte med middag och lite lekar (som mitt lag också vann, hurra hurra!). Skruttibangbang-bilen har gått sönder vilket innebär att jag måste köra den till Pite snart igen. Inte mig emot, jag gillar Pite, och det är alltid kul att träffa mina gamla vänner och min släkt.

Nåväl, detta är nog det rörigaste inlägg som jag någonsin författat, men det blir nog bättre sen. Tror jag.

PS! Tack för att du är mig nära.

Minnen

Jag minns när jag var en liten Jonas (eller Jonus, om man så vill…) och åkte med Rille i hans Volvo 142:a. På sena helgnätter kunde vi åka ut och sladda med hans bil medan vi lyssnade på Eddie Meduza på ett kassettband och skrattade högt. Eller ja, Rille körde eftersom jag inte hade körkort, eller ens var 18 år fyllda. Vi hade kul, sen skiter jag i vad andra tycker om det. Frågor på det kan förslagsvis märkas med hashtagen #skötdittegnaliv. Jag svarar på Twitter, Facebook och Instagram – såvida du lägger upp en bild på en söt katt.

I alla fall, idag fick jag en rejäl flashback från den tiden. En icke namngiven släkting kom till Örnvik idag och hade hittat ett norskt band som har gjort världens trallvänligaste dunka dunka-låt. Det var oundvikligt, det ska gudarna veta! Vi åkte runt på Örnvik-parkeringen och i vägändan och lyssnade på tramsmusik och bara mådde fint. Mungipan klistrade sig mot taket och för en sekund kunde jag svära på att jag var en tonåring i Rilles 142:a igen. Bara för en sekund. Men vilken fantastisk sekund! Och, det är minnen som gör livet. Jag minns, jag minns så väl…

Jag kommer alltid att älska Norrland!

Off the grid

En lite halvmysig sak som händer då och då i Örnvik är att strömmen försvinner. Stället släcks ner och på en halv sekund  försvinner man från civilisationen rakt ut i ett svart hål på kartan. Nackdelen är såklart detsamma – man försvinner totalt. 

WordPress tillåter dock en att skriva inlägg i frånkopplat läge, så där kan man alltid slå ihjäl några minuter. Trist för farsan att strömmen är borta nu när det är ett timmesavsnitt som stundar, haha. En god nyhet är att jag har återhämtat mig från influensan som slog ut mig helt och hållet i ett par veckor. 

Dagen före

Dagen före dagen före… nej, där blev det fel… det är dagen före trettondagen – en helt vanlig torsdag. ICA had öppet som vabligt och man kan köpa mjölk precis som igår. För de allra flesta. 

Dagen före trettondagen, som säkert har någon religös betydelse, betydde minusgrader kring -35 för mig. Jag fick åla mig fram under servicehuset med en varmluftspistol och försöka smälta is som bildats i avloppssystemet. Sexigt? Sexigt! Jag hörde min far skrika ”sikta inte på isoleringen!!!” konstant (trots att jag inte gjorde det) samtidigt som jag fasade över att skiten (bokstavligt talat) skulle ramla ner över mig. 

Men, trots allt är jag glad över att det inte är lika kallt som i Göteborg: http://www.aftonbladet.se/vader/article12107024.ab

Se, vilken syn…!

En sak som aldrig riktigt upphör att förvåna mig är den norrländska natthimlen. Efter åratal vid sydligare breddgrader har jag börjat acceptera ljusföroreningarna som en del av vardagen. När jag befinner mig i Örnvik häpnas jag gång på gång över hur klar natthimlen är. Jag gick ut nyss och det första jag såg var Lilla Karlavagnen – jag minns inte ens om jag någonsin har sett den i Göteborg! Alla stjärnor lyser så klart och skarpt, och för en stund så slogs jag tillbaka till min barndom och mindes hur jag kunde sitta och titta i min stjärnbok under stjärnklara nätter och försöka identifiera olika konstellationer. 

Stjärnorna försvinner inte för att man flyttar på sig – däremot är det chockerande när man tänker på vilken inverkan som människan har på atmosfären och övriga naturen. Usch!

Minusgrader

-27 grader och temperaturen faller ytterligare. Efter att ha gått en snabb vända på campingen inser jag att mitt skägg har stelnat och när jag kommer innanför dörren ser jag även att jag har rimfrost i skägget. Någonstans i mitt huvud hör jag någon Göteborgare säger ”Minus 27 i Norrland, det är lika kallt som nollgradigt i Göteborg med lite blåst…

Jag hinner inte idiotförklara min egna tanke utan inser rätt snabbt att de helt enkelt inte vet bättre i denna fråga, och att de får skylla sig själva när de går omkring i kjolar och vårjackor när temperaturen sjunker under nollstrecket. Klart som tusan det känns kallare då. 

I övrigt är vintern sådär fin som bara en Norrlands-vinter kan göra. Solen orkar sig knappt över horisonten men färgar himlen vackert rosa och röd. Krispigheten i luften känns frisk och bitande, Birro tjollrar på och Hasse bär ved för fullt. Skönt att bli avbytt i vedkörandet för en gångs skull. 

Människobyn och grottan

Idag var första dagen som jag lämnade Örnvik. Jag, farsan och Peter tog en bil till Arjeplog (eller Människobyn, som farsan kallar samhället). Jag passade på att hämta ut två paket som jag har beställt, Peter köpte några lister och farsan var på jakt efter en lampa, men han vände rätt snabbt i affären då det var så mycket folk där. Haha. Jag vet inte om det är något som farsan har smittat av sig på mig med, men det kändes skönt att åka från Arjeplog och styra kosan mot Örnvik igen.

Det första jag gjorde när jag kom till Örnvik var att kasta av mig jeansen och ta på mig ett par mjukisbyxor. När jag kom ut ur sovrummet märkte jag att farsan hade gjort samma sak. Eller ja, han hade dragit på sig sina långkalsonger och gick runt i dom istället. Efter att ha haft mjukisar i snart två veckor så kändes det väldigt obehagligt med jeans, men känslan av att dra på sig mjukisbyxorna igen var awesome.

Det är en fördel här, det finns absolut ingen som tänker på vad man har på sig. Förvisso skiter jag i vad folk tycker och tänker om min klädstil eller utseende, men det är klart att man märker att folk glor mycket ifall man går till affären i mjukisar, ett linne och träskor. Här tittar inte ens någon på det eller höjer ögonbrynet över det. Och det är det jag gillar, hela mentaliteten och friheten. Det kanske inte är händelsernas centrum, men det är heller inte tillgjort med putsade fasader och indirekta krav eller riktlinjer från omvärlden.

Temperaturen ligger några grader under nollstrecket varje natt, och det är i princip bara när solen är uppe som det är plusgrader. Solen går ner ungefär vid 18-tiden, och det känns som att den går ner tidigare och tidigare för varje dag. När solen går ner här finns det inga gatulampor eller övriga ljusskällor som lyser upp mörkret, utan det är mörkt. Riktigt mörkt. Jag menar mörkt som i att man inte ser längre än ett fåtal meter. Det är i princip obligatoriskt att använda pann- eller ficklampa när man går utanför kåken.

Till helgen blir det storbesök. Om jag har förstått det här rätt så kommer Trubbel, Ida, Göran, Tomas och Jörgen. Och kanske någon mer som jag har glömt. Men det är till helgen. I morgon ska vi ut på äventyr, förresten! Laban kom förbi och berättade historier om lappflickor som gömde sig i grottor på Nissanosoulo, vilket är en klippö i Tjeggelvas. Här gömde de sig för öh, rövare och vågade bara elda nattetid. Under dagarna satt de och höll utkik efter bråkstakarna och gjorde så lite väsen av sig som möjligt. Det låter förvisso som en skröna som författades på ljugarbänken, men å andra sidan vore det kul att utforska ön och som vi alla vet så finns det ett korn av sanning i varje historia. Och kornet i det här fallet kanske är grottan.