Minnen

Jag minns när jag var en liten Jonas (eller Jonus, om man så vill…) och åkte med Rille i hans Volvo 142:a. På sena helgnätter kunde vi åka ut och sladda med hans bil medan vi lyssnade på Eddie Meduza på ett kassettband och skrattade högt. Eller ja, Rille körde eftersom jag inte hade körkort, eller ens var 18 år fyllda. Vi hade kul, sen skiter jag i vad andra tycker om det. Frågor på det kan förslagsvis märkas med hashtagen #skötdittegnaliv. Jag svarar på Twitter, Facebook och Instagram – såvida du lägger upp en bild på en söt katt.

I alla fall, idag fick jag en rejäl flashback från den tiden. En icke namngiven släkting kom till Örnvik idag och hade hittat ett norskt band som har gjort världens trallvänligaste dunka dunka-låt. Det var oundvikligt, det ska gudarna veta! Vi åkte runt på Örnvik-parkeringen och i vägändan och lyssnade på tramsmusik och bara mådde fint. Mungipan klistrade sig mot taket och för en sekund kunde jag svära på att jag var en tonåring i Rilles 142:a igen. Bara för en sekund. Men vilken fantastisk sekund! Och, det är minnen som gör livet. Jag minns, jag minns så väl…

Jag kommer alltid att älska Norrland!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

7 + 8 =