Mötet med Edvin

Beep! Citronmeliss… Beep! Grädde… Beep! Vaniljstång…

Jag ser på medan kassörskan slår in mina varor. Det är tredje gången jag handlar idag, men det kan inte hjälpas. Det är dagen före nyårsafton och första gången glömde jag köpa oxfilé, så då fick jag åka tillbaka för det. Nu kom jag på att jag vill göra för- och efterrätt också, och besökte ICA en tredje gång av just den anledningen.

Kassörskan läser upp ett belopp som jag inte kommer ihåg, men jag betalar och går mot rullbandets slut för att packa mina varor i den ICA-kasse som är på väg längs med varubandet. Efter kassörskan skiljs varorna åt i två fack så att kundernas produkter inte blandas. Längst ner i mitt fack sitter det en liten pojke som ser ut att vara sex-sju år gammal. Han flyttar sig inte när mina varor kommer närmre honom, men när jag närmar mig hör jag en kvinna som säger ”Edvin, nu får du flytta på dig…” och jag förstår att det är hans mamma.

Edvin vänder sig om och tittar på mig, varpå han säger ”Men jag kan hjälpa till…” Vid det här laget så har jag hunnit öppna min tomma ICA-påse och Edvin lyfter försiktigt upp citronmelissen och lägger den i min påse innan jag har hunnit säga ett ord. Hans mamma ler glatt mot mig och säger ”Det är Edvin, det… han vill alltid hjälpa till” och det får han såklart göra. Han tar den långa baguetten och kommenterar mycket riktigt att det är ett långt bröd innan han lägger även det i påsen. Försiktigt. Han tittar på gelatinbladen mycket förundrad och frågar vad det är. Jag svarar att det ska användas för efterrätten, varpå han skiner upp och frågar om jag ska baka. Sedan plockar han upp vaniljstången och grädden och frågar om även detta ska användas i bakandet. Jag svarar bekräftande, och tackar för packningen.

Edvin vinkar hej då, och jag gör samma sak.