Snö, Bechir Rabani och Cornucopia?

En och en halv timme tog det att skotta av snön från carporten och garaget. Eftersom stegen fortfarande är trasig sedan Göken sänkte en skoter i Ballék så är det lite svårt att ta sig upp på taket – såvida man inte är påhittig. Jag placerade mig i traktorskopan med en snöskyffel och… en större snöskyffel. Sedan hissade farsan upp mig och jag tog ett skutt från skopan till taket. Jag sjönk ner till knäna, men förstod att det var mer snö än så. Började skotta ner lite snö och insåg ganska snabbt att snödjupet sträckte sig över midjan.

En och en halv timme senare kastade jag ner snöskyfflarna och därefter hoppade jag ner i snön som jag just skyfflat ner. Väl inne i garaget klädde jag av mig och försökte hitta en torr fläck på min t-shirt som inte var genomdränkt i svett. Det tog inte lång tid innan jag kunde konstatera att tröjan hade större chans att vara torr ifall jag så hade badat i den.

Nu har jag lyckats anlita Måns för att elda i bastun. Om ett par timmar blir vi ett gäng som kommer att sätta oss och elda, prata strunt och må gott i värmen. Efteråt vankas snöbad i pudersnö och sedan mer bastu, såklart. Lika bra att sätta den där meningen på repeat, risken är stor att det kommer att spenderas några timmar där.

I alla fall, den senaste tiden har jag hittat en opinionsblogg som jag följer. Den heter Cornucopia? och hittas på http://cornucopia.cornubot.se. Just nu behandlas ofta bostadsmarknaden, ett ämne som jag fått upp ögonen för. Inte för att det direkt påverkar mig, utan för att branschen verkar befinna sig inför en kommande kris. Jag gillar att hålla koll på samhället, som du vet, och jag rekommenderar starkt att du kollar in den här bloggen lite då och då ifall du har samma intresse.

Så till något tråkigt…

Idag nåddes jag av nyheten att Bechir Rabani har avlidit av en hjärtattack – vid 33 års ålder. För den stora allmänheten är Bechir säkert relativt okänd, men för mig var han en av få journalister som jag respekterade. Eller, han får väl inte använda titeln journalist, jag vill minnas att det är en skyddad titel, men han gjorde det jobb som jag önskar att journalisterna gjorde själva – nämligen granskade sig själv. Han använde journalisternas tveksamma metoder mot journalisterna själva, varav det mest kända exemplet är när han knackade på hos Thomas Mattsson, ansvarig utgivare för Expressen, för att ställa frågor om hur de arbetar och hur det kändes att bli uppsökt i hemmet när ett telefonsamtal hade räckt.

Under NMR´s demonstration i Göteborg för ett par månader sedan så domineras nyhetsrapporteringen med fokus på NMR. Knappt någon nämnde motdemonstranterna och det rabalder som de ställde till med. Bechir maskerade sig, antog smeknamnet ’Ricky’ och utrustade sig med en dold kamera och filmade allt ur våldsvänsterns perspektiv, vilket var betydligt stökigare än vad nazisterna i NMR någonsin hade kunnat åstadkomma. Att få känner till detta befäster även min misstro mot etablerad press. Bechir var i mina ögon en hjälte som alltid försökte förmedla en bild av verkligheten som medierna inte ville beröra.

Vila i frid, Bechir. Tack för det du har avslöjat och belyst. Jag hoppas att drivna eldsjälar tar över facklan och för din kämparglöd vidare.