Oh, my darling, Clementine…

Tillbaka på min 120 centimeters säng i Örnvik. Sängen känns gigantisk, framförallt om man jämför med de soffor och dvärgsängar som jag spenderat min tid på de senaste dagarna. Missförstå mig rätt, jag har haft en fantastisk (men stundtals hemsk) tid i Piteå. Dock känns det alltid skönt att komma till den plats där man har sina saker och till den plats som är ens hem. Jag kommer ihåg att jag hymlade ett tyst ”åh…” för mig själv när jag såg Ardnas-berget torna upp i horisonten och jag insåg att jag nästan var framme.

Jag packade ihop Cranium efter ett trevligt parti med Måns, Simon, Emmy, Erik, Jonatan och… och… ja, vad hon nu hette? Madeleine? Vem vet? Mitt minne är inte det bästa och framförallt inte när det kommer till namn. Simon var först att ge upp, och efter det föll hela laget. Jag och Jonathan var närmast en vinst, men det känns fel att kalla det för en vinst pga walk-over.

När jag kom till Örnvik vankades det arbete tämligen omedelbart. Det första jag gjorde var att köra fast med postbilen, och om inget görs kommer den att stå där den står till vårkanten. Farsan behöver dock diesel till traktorn och jag misstänker att morgondagens jobb (förutom att vicka näten) kommer att bestå av en resa till Arjeplog för att införskaffa diesel. Och kanske skotta en del tak eftersom det har snöat något så övergrönjävligt. Dagens jobb bestod dock av att staka upp leden till Ballék. Sagt och gjort, ungefär sju-åtta tappra själar sadlade upp och begav oss ut på våra metallbeklädda bestar och kastade oss ut i den lappländska natten.

Clem was here” stod det på spelplanen när jag vek ihop den. Clem…. åh. Jag minns inte när vi sågs senast, men det förvånar mig inte att jag hade spelat Cranium med Clem. Det tog mig åtskilliga häng innan jag fick förklarat för mig att Clem var en förkortning för Clementine – ett smeknamn han hade fått eftersom han älskade någon halvdan serie (jag minns inte om det var Hem till gården eller vad det var), men han fick det smeknamnet för längesedan eftersom han gillade en karaktär som hette just Clementine, och sedan dess har det följt med. När jag vek ihop spelplanen slogs jag av en nostalgivåg av sällan skådat slag, och gränserna mellan mitt liv i Örnvik och Göteborg tycktes plötsligt inte existera.

Konstigt. Det är konstigt hur saker och ting kan ställas på sin spets genom ett fåtal händelser. Clem, det här inlägget är för dig. För en av få som uppskattar brädspel på samma sätt som jag gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

6 + 2 =