Konsten att ge upp

Ingen kan anklaga mig för att vara speciellt uppdaterad på mainstream-kunskap eller att jag är en mobile-gamer. En gamer är för mig en TV-spelsperson som gärna sitter med en handkontroll i näven och socialiserar med sina vänner över en chat-tjänst, eller spelar single player-spel och njuter av den story som man upplever genom aktiva handlingar.

Gamer-konceptet bestod i begynnelsen av finniga tonårspojkar som kontrollerade pixliga karaktärer utan något större djup, men har numera spridit sig till att involvera alla kategorier av människor oavsett kön, ålder eller plattform som man spelar på, vilket jag välkomnar. Dock har jag, ytterst personligen, svårt för att kalla mobilspelare för gamers. Men det är bara jag. Och eventuellt andra hardcore-gamers från 80-talet som växte upp med kantiga Nintendo-kontroller och tjocka rörmokare som gång på gång möttes av frasen att ”Your princess is in another castle”. Jag minns såväl känslan när Mario äntligen hittade sin prinsessa…

Jag såg när han försökte matcha röda karameller med varandra och hur de randiga karamellerna fyllde skärmen, och jag visste direkt hur jag skulle starta en konversation. Töntigt, kanske någon säger. Fuck you, säger jag till dig som tänker så, du är inte en del av min kultur. Själv känner jag mig stolt över att vara på nivå 478. Min fråga blev således vilken nivå han var på, och jag hörde bara början av svaret: Level tvåtusenblaha… TVÅTUSEN?! Vad i hela Hälsingland?! Tvååååå tuuuuusen?!

Där någonstans blev jag irriterad, och stoltheten fick sig en törn. Jag trodde att jag var i slutet av spelet och han har kommit fem gånger så långt som mig och jag vad kämpat i en halv evighet. Nä, nu lägger jag ner Candy Crush och återvänder till det förtrollade svampriket med världens mest kända rörmokare.

Vem behöver Candy Crush när alla kan vara gamers på det sätt som de själva föredrar? Jag är, och förblir, en Mario-fantast. Det är inte för intet som jag har fem svampar på benet.