En kall kaffe

Vänta, vänta… vad är det här?” tänkte jag för mig själv när jag bläddrade igenom Podcaster-appen. Det som mina ögon fastnade på var ett avsnitt av Dekonstruktiv kritik, och dagens gäst var Alexander Bard. Jag håller inte med honom om allt han säger, men jag tycker att han är intressant att lyssna på, om inte annat för att jag tycker att det är fascinerande av att lära mig om hur andra människor tänker.

Jag hade precis betalat dieseln på OK/Q8 och gulbilen var mätt och fylld till bristningsgränsen. I min vänstra hand höll jag kaffekoppen som Sandra (hej hej Sandra!) så snällt bjöd på, och med min högra hand så vred jag om nyckeln i tändningen, varpå jag startade avsnittet och rullade iväg från Arjeplog. Idag var en sådan där gnistrande dag som jag beskrivit tidigare. Snön reflekterade solens strålar tusenfalt och det var bara ett par minusgrader i luften. Aron Flams röst träffande mina öron och på min högra sida, några meter från vägen, körde två skotrar i samma hastighet som mig. Trots att jag satt instängd i min gula skrothög så kunde jag förnimma den där frihetskänslan som infinner sig hos mig när jag sitter på en skoter.

När jag svängde in på asfaltsvägen som går mot Norra Bergnäs-korsningen glömde jag helt av min kaffe. Först efter att jag kört på grusvägen några mil så reflekterade jag över att jag ännu inte hade rört min kaffet sen den lilla klunken i Arjeplog. Jag sögs totalt in i Flam och Bards samtal, resonemang och funderingar – dock utan att tappa fokus på körningen – men tydligen så kan min hjärna inte hantera tre saker samtidigt. Körning och Podcast är okej, men blandar man in en tredje variabel så är det rätt kört. Min kaffe var kall när jag upptäckte detta, och givetvis blev jag rejält kaffesugen just där och då.

Några mil från Örnvik, mitt ute i fjällvärlden på en ödslig grusväg.

Och ingen OK/Q8 i sikte så långt ögat når.

Fan.