Mellan Akkapakte och Saddegauva

Jonas! Du måste göra dig klar, Tage sitter fast i vattnet, ni måste åka NU!!

På med tjocksockar, täckbyxor, jacka, handskar och hjälm. Jag vred om nyckeln till Ski-doo’n och körde ut på Tjeggelvas tillsammans med Danne, Jörgen och Göran. Fyra skotrar körde i den kolsvarta natten över den frusna sjön medan norrskenet dansade som sällan förr. Om det inte vore för att situationen var allvarlig så hade jag njutit av vår tur, den friska luften och det skådespel som utspelade sig ovanför oss. Temperaturen visade för första gången i år på plusgrader och det börjar kännas att våren är på väg.

Efter nästan en mil så skymtade vi ekipaget. Planen var att köra nära deras skotrar för att försöka göra upp ett spår. Den här tekniken brukar fungera rätt bra ifall det är lite vatten, men det visade sig snart att det var närmare en halvmeter med vatten (!) på sjön. Min skoter sjönk som en gangster med betongtofflor i någon skum hamn, och Görans gjorde samma sak. Danne och Jörgen, som kör maskiner som näst intill kan liknas vid pansarplåt, lyckades hålla sig flytande.

Så satt vi där. Mitt mellan Akkapakte och Saddegauva, med vatten i skorna och norrskenet ovanför oss. I sällskapet fanns en tolv månader gammal flicka samt en äldre man med diabetes, vilket gjorde situationen lite allvarligare. Den tolv månader gamla flickan satt i en vindtät skoterpulka i sin mammas famn medan vi andra försökte dra loss såväl skotrar som doningar. Ganska snabbt insåg vi det omöjliga i situationen och började istället köra folk till strandkanten.

När alla var på strandkanten så var jag, Göran, Jörgen och Danne kvar på sjön. Danne brände en variatorrem så det blev lite reparationer på plats. Snabbt gjort. Efter avslutad reparation åkte jag med Danne och Göran åkte Jörgen. Jag tror vi hade halva Tjeggelvas i våra stövlar och kläder, och sällan har det vart skönare att krypa ner i min säng.

Alldeles nyss fick jag ett samtal från frun i sällskapet. På något sätt hade hon hittat mitt nummer och hon undrade om vi var okej. Alla människor är hemma safe’ n’ sound, men värre är det med maskinerna. Det är såklart bara materiella ting, men i morgon bitti påbörjas ett bärgningsuppdrag som jag inte direkt ser fram emot. Jag har ingen aning hur vi ska lyckas med detta, men det ger sig nog på ett eller annat sätt.