En smältande värld

Lika säkert som att dag följer natt så följer våren vintern. De senaste dagarna har det vart ganska kraftiga plusgrader och dag för dag ser jag hur vintern ger vika för solens värmande strålar. Det har synts på mitt solbrända ansikte och det syns även på de bara fläckar som uppenbarar sig här och där på Örnviks-området, och det syns när jag kör med skotern. Här och var är jag rädd att det ska slå igenom på leden, och kör man utanför leden är det risk att skotern sjunker i den porösa snön.

Infarten till Örnvik. Gräset är framme vid ena parkeringen och hjulspåren skär ner i snön.

Från denna vinkeln syns det ännu tydligare. Snöhögen där vi parkerar skotrarna räckte upp till fönstret för ungefär en vecka sedan.

Snön framför ladan och lillstugan har nästan smällt bort helt.

En bild mellan två camping-barracker. 

En del av mig känner lite att min värld håller på att smälta bort. Det är lite sorgligt med snö, när den väl har smält bort så är även säsongen borta. Givetvis kommer det ny snö nästa år, det är jag inte alls orolig för, men det är ändå just den här snön som aldrig mer kommer tillbaka. När snön väl är borta så visar sig den bara backen, och den är alltid densamma oavsett vilken snö som föll detta året. Snön är unik, på något vis. Skoterlederna blir nya varje år, och isarna är inte desamma som förra året.

Glad Rankvist i vårsolen, med lagom bränt ansikte (det är lite värre nu, aj aj)

Men, å andra sidan… vilken fantastisk säsong det har vart! Som vanligt så har människorna här vart helt suveräna och bjudit på sig själva till en gräns som jag inte trodde var möjlig. Varje gång jag är här så blir jag varm i hjärtat och överraskad över öppenheten, vänligheten och ärligheten (detta ska läsas med Gunde Svan-röst när han leder Fångarna på Fortet. Tänk klättervilligheten, slugheten och kvickheten) som råder i Örnvik. Där alla har samma mål att må så gott som möjligt och njuta av livet och tillvaron, långt ifrån måsten, förklaringar och krav. Ansvarslöst, skulle kanske vissa säga, men den som säger detta vet uppenbarligen inget om livet här.

Min värld håller på att smälta framför ögonen på mig, men det gör ingenting. När Gud (om man nu vill tro på sagor) stänger en dörr så öppnar han ett fönster, sägs det. Fönstret som öppnas är sommaren. Sommaren, med midnattssol, magnifika gräsängar och båtfärder. Långa dagar och obefintliga nätter. Bara för det så känner jag att jag måste bjuda på sommarfilmen från Örnvik, så här kommer den!

”Fjärran fjäll och äng, fjärran berg och skog
I drömmen buren hem till fäders jord”