Grundpelaren och släggan

Vi hade en speciell relation som byggde på lika mycket på hat som kärlek. Jag visste att vi hade något speciellt, och det är som de säger – det är först när man mister något som man inser vad man en gång hade.

Du var den som byggde upp och jag var den som rev ner. Hey, hata mig inte än, du var fullt medveten om vår relationsstatus. Du var med på det. Och du var inte bara med på det, du uppmuntrade mig att rasera det som du byggt upp. Och okej, frågar man relationsexperter så säger de säkert att man är två i en relation och okej igen, jag köper det. Rakt av. Men låt oss vara ärliga för en stund… Du var grundpelaren och jag var släggan. Ju förr vi inser detta, desto snabbare kan vi gå vidare. Det var inte du som raserade det vackra, det var jag som lämnade dig.

Jag vet inte hur ditt liv ser ut nu. Vi pratar knappt längre men jag hoppas att du förstod varför jag inte längre stod ut. Att du förstår att även änglar med klippta vingar måste försöka flaxa, de måste försöka flyga, även om distansen till avgrunden är skrämmande och fasansfull.

Jag tror du förstår det.

Jag vill tro det.

Jag tror det.

Men… och det är alltid detta jävla ”‘men…”, som oundvikligen kommer när allt är som vackrast. När fåglarna sjunger högst i skyn på sina fantastiska symfonier… det är då det kommer. Men… men… alltid detta jävla ”men…”. Jag var tvungen att ge mig av. Vandra fädernesland igen, andas luften, skåda norrskenet och bege mig hemåt.

Daniel, du är den härligaste kodknackare som jag arbetat med och lärt känna och det har vart en ära att förstöra din kod. Jag har haft ett stort leende på läpparna varje gång som din kod har gått åt skogen, och varenda gång som jag upptäckt något fel så har jag tagit det som en personlig vinst. Det är som jag sa – du är grundpelaren och jag är släggan.

Jag älskade harmonin.

Stort grattis på din födelsedag, min gamla kollega! Hipp hipp hurra!