Tillbaka till 90-talet

Det sägs att det är svårt att vara ny i en stad, men jag vet aldrig om jag har haft det problemet. Jag skaffade mig snabbt ett kontaktnät när jag flyttade till Göteborg och samma sak hände när jag flyttade till Växjö. Under mina tre månader i Kiruna hann jag precis bygga upp något, men jag fick samtidigt en väldigt fin vän som jag har kvar idag.

Att återta kontakten med människor från min födelsestad är däremot något helt annat. Av någon anledning så känns det mycket svårare, och det jobbiga är att jag inte har någon aning om varför det känns så. Någonstans kanske jag inbillar mig att jag svek mina vänner när jag flyttade, och att det är svårt att återuppta gamla kontakter – något som jag, av erfarenhet, vet är falskt. Det är snarare tvärtom, att det är lätt att återta en förlorad kontakt, och ofta känns det som tiden stått still trots att många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna.

Vad har jag att förlora?” tänkte jag och postade ett inlägg i Pite-gruppen på Facebook. Delar av mig kände någonstans att det kunde framstå som en smula desperat att söka kontakt med gamla bekantskaper på en så personlig sida som Facebook, men en större del av mig kände att det är det bästa jag kan göra. Jag vet ju att de människor som jag vill träffa är människor som en gång var med och formade mig till den jag är idag, och att de säkerligen är intresserade på att ses över en öl och prata gamla minnen.

Jag minns inte när min Messenger har vart så aktiv som idag. Jag har knappt hunnit svara på ett meddelande innan ett annat svar kom in, och jag känner mig både rörd och glad över den uteslutande positiva responsen. Det enda som återstår nu är att boka ett första datum och återigen resa till Sveriges i särklass vackraste sommarstad – Piteå!