Med världen som bakgård

Så rullade gulbilen över backkrönet och jag kunde se Tjeggelvas mörkblåa yta nedanför mig. Bakom de nyknoppade björkarna ligger även Örnviks-huset, men det var svårare att se från just den position där jag befann mig. Jag stannade till på krönet och tog en bild över de ännu snötäckta fjälltopparna innan jag rullade ner mot själva gården. Nyckeln vreds om i tändningen och bilen stannade.

Min Pite-resa var planerad till tre dagar, men jag stannade vid kusten en vecka – fem dagar i Pite och två dagar i Skellefte, vilket var oplanerat men en trevlig överraskning. Dessvärre kunde jag inte hälsa på mormor då hon inte kände sig så pigg, men jag gör ett nytt försök under nästa resa. Jag märkte även att det går lika snabbt att köra från Örnvik till Skellefteå som det gör att köra från Örnvik till Piteå, vilket är rätt praktiskt.

När jag öppnade bildörren hoppade Birro mot mig och hälsade mig välkommen, och ett par sekunder senare hörde jag ett jamande som närmade sig. Det verkar som att även Leo har saknat mig eftersom han strök sig runt mina ben lite extra mycket – eller så är det något som jag inbillar mig. Djuren kelade lite innan de tycktes ha någon tävling där de rullade ikapp nerför grusbacken.

Jag började bära in väskorna i garaget och lade mig sen på sängen för att vila en sväng. Efter ett tag tittade jag ut genom fönstret och såg att Leo strök omkring på campingen och undersökte sin närmiljö. Det är nu ungefär tre veckor sedan jag släppte ut honom och han verkar stortrivas i miljön här. Från att ha vart en innekatt i nio år så får han nu gå ut och har i princip hela världen som sin bakgård och lekplats.

Det måste vara en rätt surrealistisk känsla att gå från innekatt till obegränsat utrymme. Var börjar man undersöka? Och förstår han att det inte finns några dörrar, fönster eller väggar som är i vägen för honom? Eller tror han att han bara är i ett större hus?

I vilket fall som helst så verkar han lycklig. Då och då springer han över grusgången eller tar ett raskt skutt över något dike och visar upp en vild sida som jag inte sett hos honom tidigare. En sak är jag dock säker på, och det är att han trivs med sitt öppna liv i Örnvik. Han är fortfarande lika prat- och sällskapssjuk som tidigare dock. Vissa ränder går nog aldrig ur.