Hur blev det så här?

Jag minns min barndom på det sena 80-talet och det samhällskontrakt som rådde då. Kanske var jag skyddad för att jag växte upp i en småstad vid Norrlandskusten, och det kan hända att det skilde sig en del mot för hur det var i storstädernas förorter vid samma tid, men det här är min historia. Mina minnen. Med risk för att sättas i samma fack som nostalgiker som slänger ur sig fraser som ”Det var bättre förr…” utan att backa upp det med specifika exempel så ska jag försöka beskriva mina minnen av hur det var. Let’s go!

Mamma och pappa bodde på Åsgatan, en klassisk villaidyll med kända grannar och nära till naturen. När jag var i Pite senast körde jag min gula postbil längs gatan och på vägen tillbaka blev jag stannad av Micke Källström, som fortfarande bor kvar, och vi pratade gamla minnen. Hans dotter heter Linda och är ett år yngre än mig, och en gång i tiden var vi vänner.

Åsgatan var, och är, en återvändsgata med söta hus som ligger nära skogen som gränsar mot Pitholm. Det finns blåbär, motionsspår och lingonris inom en armlängds avstånd och ville man ha godis så tog man cykeln till Raskens kiosk och inhandlade godis på lösvikt eller enstaka karameller för styckepris. För att komma till Raskens så fick man cykla genom tunneln under den stora, hemska Munksundsvägen, vilket jag och Linda gjorde gång efter gång.

Ibland fick man en handskriven lapp och 20kr för att köpa cigaretter åt föräldrarna eller någon släkting som befann sig hos oss. Personalen på Raskens (hej hej Vivvi, jag tvekar på att du läser detta! 👋🏻) ringde då upp föräldrarna för att kontrollera att man hade tillstånd att köpa cigaretter, och växeln behöll man och köpte karameller för. Det var på den tiden då sommaren fortfarande var lång.

Innan man svängde vänster från Åsgatan för att ta gångtunneln så passerade man Sköna berget. När jag ser på stenarna idag så kan jag inte hålla tillbaka leendet som sprider sig på läpparna. Berget… ett stenrös som jag idag ser som en kulle, på sin höjd. Men där och då var det en bedrift att klättra till toppen och det kändes som att världen låg för ens fötter. Jag minns när vi byggde lådbilar och åkte nerför Åsgatan, som knappt lutar, bara för att med muskelkraft dra våra hemmagjorda bilar uppåt igen. Det var tungt. Extremt tungt. Kanske var det därför som Blomster helt sonika lämnade bilen vid Sköna berget och gick hem istället för att dra upp den. Då tyckte jag att han var ett slött as, idag förstår jag honom bättre. Eller så har jag också blivit ett slött as.

Jag minns hur vi byggde vindskydd i skogen och hur vi snickrade på hemmagjorda kojor och letade porrtidningar i skogarna som andra ungdomar gömt. Jag kommer aldrig glömma när jag var hemma hos Pierre och hans mamma hade hittat hans gömma och klistrat på en Post It-lapp med texten ”Pierre, detta är inte riktigt verkligheten…

Jag minns att moster Siv bodde i Stockholm och att jag var livrädd för att hon skulle bli dödad av någon galning – för så var det ju, det var i storstäder som galningarna fanns och när man för en gångs skull läste om något mord i Haparanda eller liknande så var man på sin vakt. Det kunde ju hända att mördaren var på väg söderöver och då gjorde man bäst i att varna barnen för främmande skåpbilar. Idag är jag snarare förvånad om jag öppnar upp Aftonbladet och inte läser om ett mord, en skottlossning eller ett knivdåd. Det mest skrämmande är att jag inte längre höjer på ögonbrynet – när jag var en liten Rankvist så var jag förskräckt över att höra om en knivskärning i Sthlm eftersom det kunde vara min moster som var offret – hon bodde ju där!

Men, det som skrämmer mig allra mest är att barnen som växer upp idag ser det här som vardagsmat. Raskens kiosk har sedan länge stängt sina dörrar, och man skickar inte längre sina barn till ICA eller Coop med handskrivna tillåtelser om att köpa cigaretter. Tvärtom så tvingas man starta skallgångskedjor ifall ens barn inte är tillbaka på utsatt tid.

Idag styr teknologin våra liv, och visst har det blivit smidigare med applikationer som Facebook, Instagram, Snapchat och Twitter. Jag kanske är en hopplös romantiker som lever kvar i en tid som inte längre existerar, men… handen på hjärtat, ni som minns 80-talet, kan ni ärligt säga att det svenska samhället är på väg mot rätt håll?