Upp i fjällvärlden – lördag

Första gången vi vaknade i stugan så var klockan 01.30. Det är tur att man har en klocka med sig eftersom det är omöjligt att avgöra vad klockan är på grund av midnattssolen. Klockan 04.00 var det dags igen, denna gång vaknade vi av att vinden ven och det måste nog ha vart stormstyrka i fjällen. Vi somnade om och vaknade vid 07-tiden och nu bestämde vi oss för att gå upp och förhoppningsvis bli klara med allt arbete idag. Jag signerade gästboken, vilket är obligatoriskt när man besöker fjällstugor, och som folk borde bli bättre på i Ballék, grr.

Någon som hade signat gästboken var inte helt nöjd med stället…

Strax efter klockan 08 lämnade vi fjällstugan och begav oss ut efter renstängslen för att reparera skadorna och möta upp Jon-Ole och Rikard någonstans efter sträckan.

Rankvist redo att arbeta!

När vi hade gått en liten sträcka så tog Kalle fram sin kikare för att se om vi var tvungna att vada över en bäck och reparera stängslet. ”En kikare är den bästa kompis man kan ha i fjällen” sa han och satte sig ner för att rekognosera och bedöma om vi var tvungna att ta en omväg.

Kalles positiva ”oooj oooj oooj” byttes snabbt ut mot ett mer besvärat ”aj aj aj” när han insåg att vi måste ta oss dit.

Mäktig regnbåge som går mellan fjällen. Aldrig sett en regnbåge ligga mellan två objekt förut.

Vanlig syn längs med stängslet. Väldigt ofta så hade snömängden tyngt ner metallstängslet och vi fick räta ut det. Lite som ett dragspel. När staketet var utdraget så spikade vi fast det så att inte renarna skulle kunna hoppa över det.

Lunchpaus vid ett vatten någonstans. Kalle hade ett fiffigt gasolkök så vi stekte korv och åt lite mackor till.

Strax efter lunchen såg Kalle två figurer som rörde sig vid fjällets fot. Klockan var då någon gång efter 12-slaget och det kändes skönt att vi möttes så tidigt. Det skulle mest troligt betyda att vi kunde ta oss hem idag och att arbetet var klart. Ytterligare en halvtimme senare så mötte vi upp Rikard och Jon-Ole som hade gjort klart sin sträcka och passade på att fiska.

Återförening!

Vid det här laget hade jag och Kalle gått ungefär 1,2 mil upp och nerför kullar, över steniga landskap, vadat genom bäckar och spikat upp renstaket. Mina fötter värkte enormt (och gör det fortfarande) och jag kunde inte vara gladare över att mötas upp och inse att arbetet var klart. Det var en fantastisk resa som jag är glad att jag fick vara med på. En riktigt härlig upplevelse och en rolig erfarenhet rikare. Nu ikväll så kommer jag att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt – om jag inte somnar först, förstås. Risken finns, och är ganska stor.