Drömmarnas värld, del 1

Klockan är just nu 05.38 och jag sitter i garaget och lyssnar på fågelkvitter utanför. För en kvart sedan vaknade jag kallsvettig och kunde knappt skilja på dröm och verklighet. Enda anledningen till att jag är vaken nu är att jag fick ett SMS, och den bekanta tonen av meddelande drog mig ur sömnens värld och mot verkligheten.

Jag skulle kunna somna om ifall jag la mig ner och drog täcket över öronen ifall jag ville. För en gångs skull vill jag inte, utan jag fick en del att fundera på. Om stigar som korsas och om vägar som möts. Om människor som snubblar in i ens liv för att senare dansa ur det. Drömmar är ofta ett virrvarr utan vidare sammanhängning, och visst, så var det även denna gång men jag blev lämnad med en frågeställning som jag varken kan eller vill skaka av mig – det handlar om något så grundläggande om att handla rätt eller fel.

Som de flesta människor så siktar jag på att handla rätt. Ibland blir sinnet fördunklat av diverse faktorer och det är inte alldeles enkelt att veta vad som var rätt eller fel förrän efteråt. Personliga intressen, eller andras intressen, kommer ibland ivägen för det rätta. Jag vet ännu inte om jag handlade rätt eller fel eftersom jag fortfarande analyserar situationen, och kommer att göra så ett bra tag till. Dock fick jag en frågeställning att ta hänsyn till under nattens timmar. Min verklighet blev utmanad av drömmarnas värld och jag känner mig glad. Saker som ifrågasätter mitt handlande eller mina värderingar är viktigt för mig eftersom det tvingar mig att ifrågasätta mina ståndpunkter och tankar.

Jag funderar på om jag borde informera berörd part, eller om jag ska hålla det för mig själv. När verkligheten kommer ikapp så var det trots allt en dröm och inget som faktiskt inträffat, även om det lämnar avtryck. Dilemma.

Inför sommaren

Den här sommaren har börjat riktigt, riktigt bra och jag ser fram emot att se hur högsommaren utspelar sig. Midsommar verkar rätt spikat med Havsbadet och Stiftelsen på scen. Jag tar sällan musiktips från Trubbel men här lyckades han träffa rätt! Hoppas att planerna håller så att jag får se de live. Någonstans efter midsommar kommer även Rautio och hälsar på, och i slutet av juli är det dags för Pite Dansar Och Ler. Riktigt hur jag ska fylla ut tiden mellan dessa händelser är ännu bekräftat oklart, men det blir nog en del resor mot kusten.

Ännu ligger snön kvar på fjällen, men jag ser hur den smälter dag för dag. Sommaren fortsätter att vinna terräng hela tiden och jag välkomnar den med öppna armar, även om det fortfarande bara är vår. Dagarna spenderas med att piffa i ordning campingen, fixa undan skrot och skräp, bränna gräs och andra sysslor. Det märks att det är lågsäsong fortfarande och jag passar på att ladda upp batterierna.

Egentligen ville jag inte säga något speciellt idag. Jag passade bara på att skriva ner planerna och vardagen. Detta eftersom jag nyss spelade Donkey Kong Tropical Freeze och det är så jäkla svårt. Blev lite irriterad och skrev därför ett inlägg – hade jag fortsatt spela är risken stor att handkontrollen hade flugit ut genom rutan.

För Tommy Robinson

Trogna följare av ’Liv och Leverne’ (finns det några sådana kvar?) torde ha kliat sig i huvudet både en och två gånger på grund av avsaknaden av kritiska inlägg. Den senaste tiden har bloggen fokuserat väldigt mycket på vad som händer runt omkring mig och inte så mycket på mina tankar. Det kan nog delvis förklaras med att det ständigt känns som att jag är på väg någonstans, och att livet här är rätt ombytligt. Men, jag har inte glömt bort er som gillar min kritiska sida. Så, spetsa öronen och på med läsglasögonen, för detta inlägg är endast för er. Nu ljög jag, inläggen är som vanligt för min egna skull men ni kanske finner ett nöje i detta. Eller blir rädda över den mediala mediebevakning som sker idag.

Det förvånar mig inte om det som jag berättar nu är helt okänt för dig. Trots allt så har inga av de etablerade mediehusen i Sverige ens nämnt detta. Till de etablerade mediehusen räknar jag SVT, SR, Aftonbladet, Expressen, DN och SVD. Och det är trots allt dessa röster som, fortfarande, hörs allra högst i mediebruset – vilket i mina ögon är helt absurbt. Utländsk media har skrivit om detta, men i Storbritannien blev media förbjudna att rapportera om fallet.

Smaka på det en stund. Media förbjöds att rapportera om något. Det här hände inte i Kina eller i Nordkorea, utan i Storbritannien, en av de mest centrala staterna i Europa som ska stå för öppenhet och demokrati.

Den intressanta frågan är då vad Robinson har gjort. Vad var hans brott? Robinson är, om än kontroversiell, en medborgarjournalist. De två största sådana vi har i Sverige är Joakim Lamotte och Bechir Rabani, där den senaste tyvärr avled i höstas. En medborgarjournalist är helt enkelt en privatperson som med väldigt sparsam utrustning rapporterar om vad som händer i olika städer, uppkomster, demonstrationer etc. Dessa reportage livesänds ofta via Facebook eller andra kanaler och slutanvändaren kan ta del av deras reportage direkt. Med andra ord – vem som helst kan vara en medborgarjournalist. Enda skillnaden är att du inte har ett mediebolag i ryggen eller någon ansvarig utgivare. Man rapporterar det man ser, helt enkelt.

Robinson bevakade en grooming-rättegång i Leeds och filmade när männen leddes in i rättsalen. För detta blev han arresterad och en blixtinkallad domstol dömde honom till 13 månaders fängelse. Risken för att han ska skadas eller mördas i fängelset är helt klart reell med tanke på att många av internerna har samma åsikter som de som Robinson kritiserat. Det har gått så långt så att UKIP hotar att anmäla Storbritanniens inrikesminister Sajid Javid ifall Robinson kommer till skada.

Äh, det är säkert inget viktigt eller något att bry sig om, det skrivs ju inget om det i svensk press…” kommer säkert någon att tänka när ni läser det här inlägget. Och till er vill jag säga att ni är en del av problemet. Ett fåtal diskuterade tiggerifrågan när den exploderade, medan majoriteten stämplade kritiker som rasister. Samma sak med invandringen. Och islams utbredning i samhället med följder som att man får skadestånd för att man inte vill skaka hand med båda könen eller separata badtider för kvinnor och män och ingen kan väl ha missat debatten kring böneutropet i Växjö?

Exemplen är många på att islam tar en allt större plats i det svenska samhället. Och hade vi vart kristna på samma sätt som vi var på 1300-talet så hade jag väl inte brytt mig avsevärt, men islam gör ett ofantligt avtryck på det svenska samhället och den sekulariserade livsstil som råder i Sverige. Jag är en stolt försvarare av det sekulära samhället och tycker att all religon – oavsett gren – ska begränsas till att vara en privat hobby. För det är vad det är. Vad du tror på och vad du har i huvudet bör begränsas till din egna fritid och inget som samhället ska ta hänsyn till. Låt oss säga att jag uppfinner en ny religion och är övertygad om att arbete är en dödssynd, ska jag då kunna leva i Sverige efter detta? Självklart inte, på samma sätt så ska fantasi-religionerna begränsas till den egna utövaren.

Med världen som bakgård

Så rullade gulbilen över backkrönet och jag kunde se Tjeggelvas mörkblåa yta nedanför mig. Bakom de nyknoppade björkarna ligger även Örnviks-huset, men det var svårare att se från just den position där jag befann mig. Jag stannade till på krönet och tog en bild över de ännu snötäckta fjälltopparna innan jag rullade ner mot själva gården. Nyckeln vreds om i tändningen och bilen stannade.

Min Pite-resa var planerad till tre dagar, men jag stannade vid kusten en vecka – fem dagar i Pite och två dagar i Skellefte, vilket var oplanerat men en trevlig överraskning. Dessvärre kunde jag inte hälsa på mormor då hon inte kände sig så pigg, men jag gör ett nytt försök under nästa resa. Jag märkte även att det går lika snabbt att köra från Örnvik till Skellefteå som det gör att köra från Örnvik till Piteå, vilket är rätt praktiskt.

När jag öppnade bildörren hoppade Birro mot mig och hälsade mig välkommen, och ett par sekunder senare hörde jag ett jamande som närmade sig. Det verkar som att även Leo har saknat mig eftersom han strök sig runt mina ben lite extra mycket – eller så är det något som jag inbillar mig. Djuren kelade lite innan de tycktes ha någon tävling där de rullade ikapp nerför grusbacken.

Jag började bära in väskorna i garaget och lade mig sen på sängen för att vila en sväng. Efter ett tag tittade jag ut genom fönstret och såg att Leo strök omkring på campingen och undersökte sin närmiljö. Det är nu ungefär tre veckor sedan jag släppte ut honom och han verkar stortrivas i miljön här. Från att ha vart en innekatt i nio år så får han nu gå ut och har i princip hela världen som sin bakgård och lekplats.

Det måste vara en rätt surrealistisk känsla att gå från innekatt till obegränsat utrymme. Var börjar man undersöka? Och förstår han att det inte finns några dörrar, fönster eller väggar som är i vägen för honom? Eller tror han att han bara är i ett större hus?

I vilket fall som helst så verkar han lycklig. Då och då springer han över grusgången eller tar ett raskt skutt över något dike och visar upp en vild sida som jag inte sett hos honom tidigare. En sak är jag dock säker på, och det är att han trivs med sitt öppna liv i Örnvik. Han är fortfarande lika prat- och sällskapssjuk som tidigare dock. Vissa ränder går nog aldrig ur.

Gamla gardet

Klockan 18.00 skulle det gamla gardet från Klubbgärdet träffas på Pizzeria Viking. Av någon anledning kände jag mig lite nervös när jag gick mellan höghusen på Zon och funderade på hur kvällen skulle yttra sig. Vid ett kort tillfälle funderade jag nästan på att vända om och ta en lugn kväll, vilket jag är oerhört glad att jag inte gjorde!

När jag öppnade dörren till pizzerian får jag direkt se massa bekanta ansikten. Jag visste inte exakt vilka som skulle vara med, men det skulle visa sig att jag kände allihopa på den tiden som jag bodde i Piteå. Känslan av att åtta leende personer, varav vissa jag inte sett sen studenten, tittar på en är rätt överväldigande. En känsla av att vara hemmavid landade hos mig och jag visste direkt att jag inte skulle ångra den här kvällen. Ganska omgående så gick vi över till bastulokalen, som ligger på 16:e våningen i det nybyggda huset som i folkmun kallas för snusdosan.

Henke, Andersson, Erik, Mange, Bella, Aronstart, Dimman och Tommy

Piteå sett snett uppifrån. Ungefär.

Utsikt över hamnen.

Jag tänker inte försöka ge mig på att berätta om allt som sades, catching up, svamlet, skratten eller något annat som hände. Det var för härligt för att kunna ge gårdagen en rättvis beskrivning i text, och en påminnelse om varför jag gillar Pite. Gårdagen var en klockren fullträff, jävlat säkert etta. Piteå har återigen överträffat mina förväntningar och levererat en av de finaste kvällarna sedan jag vände norröver.

Perspektiv

När allt kommer omkring så handlar det mesta i livet om perspektiv. Om hur vi medvetet – eller omedvetet – väljer att se på saker, och i vilket ljus som detta saker ses i. Där andra ser en gyllene vagn kan en annan se en rostig bil, vilket förvisso stämmer in på bilen som jag kör.

Att köra bil i Arjeplog under rusningstrafik är ungefär som att åka skateboard längs gågatan i Pite när midnattssolen står som högst – dvs, helt jävla öde. Ungefär en gång per månad måste man kanske tänka på högerregeln, men i övrigt så är det bara köra och svänga.

Jag skulle absolut inte kalla Piteås trafikrusning som Göteborgs, det är inte det jag säger. Det jag säger är att man kan jämföra skillnaden mellan Piteå och Arjeplog som Piteå och Göteborg. Jäklar vad förvirrad jag var vid lunchtid – trafikljus, tvåfiligt, övergångsställen och rondeller! Totalt kaos!

Men, det handlar som vanligt om perspektiv.

Och jag körde inte på något/någon.

Mot sommaren!

Sommaren närmar sig med stormsteg och för varje timme som går så förlorar snön mer och mer terräng till förmån för barmark med skog, gräs och växter. Dock kämpar snön sig fast med näbbar och klor, men den får nog se sig besegrad snart. Förra veckan var första dagen som vi hade över 20 grader utomhus och det gick knappt att ha kläder på sig.

Farsan och Robban flexar musklerna

Notera även den lite rangliga midsommarstången i bakgrunden… Jag förstår inte riktigt hur den kunde klara sig från årets majbrasa. Då och då under vintern har jag tänkt att plocka ner den och lägga den i majbrase-högen, men så kom då Valborgsmässoafton och midsommarstången klarade sig på något dunkelt vis. Nåja, den går väl att återanvända i år eller så får den stå kvar till nästa valborgsmässoafton då den definitivt kommer att möta sitt öde.

Det har vart lite snålt med uppdateringar, men det beror på att ja… äh, skit samma vad det beror på, jag tänker inte ursäkta mig med dåliga uppdateringar. När allt kommer omkring så skriver jag när jag känner för det och för min egna skull. Känns som att man ska be om ursäkt för allt nuförtiden, alltid är det någon rackare som tar illa upp av vad man gör, eller vad man inte gör för den delen. Ursäkter vattnas ut tills de tappar sin innebörd och jag tänker inte bidra till ursäkts-inflationen.

De senaste dagarna har jag krattat en hel del. Ni som vart i Örnvik förstår att det är en del att kratta, men det måste göras nu när sommaren är på intågande. Kratta, räfsa, kratta och bränn. Fjolårets gräs brinner väldigt bra, och det kanske var ett misstag att släppa ut Leo före jag var klar med det. Han verkar totalt orädd för elden och vid ett antal gånger har jag fått fösa undan honom när han kommit lite väl nära eldsvådan.

Trög katt på behörigt avstånd

På torsdag åker jag ner till Pite igen och tänkte vara där över helgen, samt en bit in i nästa vecka. Jag har pratat med lite gamla vänner och det verkar bli bastu i Snusdosan (som huset kallas i folkmun) på lördag. Fredagen är ännu lite oklar, men jag tänkte försöka mig på en krogrunda och beta av Kalles, O´Learys och kanske något mer ställe. Gör mig sällskap, vetja!

Demokratins fiende

Ju mer jag läser om politik, desto mer anser jag att representativ demokrati är ett föråldrat system. Detta blir extra tydligt nu när Sverige befinner sig i ett valår. Majoriteten av politikerna sträcker upp fingret för att känna hur vindarna blåser och anpassar sin politik därefter. Det allra tydligaste exemplet på detta är migrationen.

Stefan Löfvén 2015 (icke valår): ”Mitt Europa bygger inga murar!

Stefan Löfvén 2018 (valår): ”Ingen skola för papperslösa barn, gränskontrollerna blir kvar så länge de behövs, utökade åtgärder för att säkerställa asylsökandes identitet, alla länder som vi ger bidrag till måste tvingas att motta asylsökande som fått avslag osv, osv” (Källa)

Dessa uttalande kommer dessutom bara ett par veckor efter att S, tillsammans med MP och C, lagt en proposition om att 9000 afghanska män som saknar asylskäl ska få stanna. Detta är ett förslag som är lagvidrigt enligt Lagrådet.

Frågan är hur man ska kunna tro något som Stefan Löfvén säger i dessa frågor. Extra intressant blir det när S nu för en stramare migrationspolitik än vad SD någonsin gjort. Ponera följande: Om man hade lyssnat på SD så hade vi inte sett de problemen som vi ser idag. Jag säger inte att SD alltid har rätt, utan det jag säger är att man kanske borde lyssna och samtala med varandra istället för att anklaga folk för att vara rasister, eller varför inte favorituttrycket ”att fiska i grumliga vatten”. Detta har ALLA riksdagspartier anklagat SD för, och nu när det visade sig att SD hade rätt i frågan så ser M möjligheter att göra upp med S om en långsiktig migrationspolitik. Det enda jag kan utläsa av detta är att vi inte hade haft den situation vi har idag om man hade lyssnat på SD´s invändningar istället för att slå sig för bröstet och säga att Sverige behöver de läkare som kom med flyktingströmmen och vifta bort alla problem som vi har fått på köpet genom decennier av misskött migration.

Vad är det för jävla idioter som styr vårt land? Riksdagen, som numera borde heta Riskdagen, har plats för 349 förtroendevalda representanter för folket. Är de här de 349 bästa som Sverige kan skaka fram? Det spelar ingen roll var man lägger sin röst när inte partier förhandlar med varandra med löjliga bortförklaringar som ”värdegrund”. Vadå för jävla värdegrund? Det viktiga är vilken politik som skapas och vilka beslut som fattas, för fan. Ibland vet jag inte om politikerna är så pass tröga som de utger sig för att vara eller om de tror att medborgarna är så tröga så de tror på vad de säger. I vilket fall som helst så är det ett jävla hån mot medborgarna att låta sig representeras av sådana här inkompetenta nötter.

Jag är på väg att kalla mig den representativa demokratins fiende. Ni representerar inte mig, och ni representerar inte majoriteten av folket heller. Jag törs lova att om man skulle nollställa alla människors partitillhörighet och stryka folk som inte röstar på samma parti endast av vana så skulle hela skiten fallera. Förtroendet skulle vara noll och intet, och det är det som det borde vara. Ni förtjänar inte folkets förtroende eller röster.

För låt oss vara ärliga: Har ditt liv och tillvaro tagit någon som helst radikal vändning från när Alliansen satt vid makten eller när de rödgröna gör det, som är fattat på regeringsbeslut?

Varsågod, Stefan Löfvén, detta långfinger är reserverat för dig. En vacker dag hoppas jag kunna visa det för dig personligen:🖕🏻

Stanna kvar

Onsdagen den 2:a maj vräker snön ner utanför mitt fönster. Det är förvisso inget ovanligt för årstiden med tanke på att jag befinner mig norr om Polcirkeln, men visst känns det lite skevt när man är van att vara i Göteborg i maj. Å andra sidan vet jag inte om det skulle vara så mycket bättre… jag är lite less på regn som faller horisontellt tillsammans med måsskit. Då ser jag hellre hur snön dalar ner och hur vintersäsongen biter sig kvar med näbbar och klor. Men, naturen har alltid sin gång och lika säkert som att dag följer natt så kommer vår att följa vinter. Och vår, det har vi redan, frågan är när marken blir bar och temperaturen behaglig.

Jag hade lösa planer på att styra mig mot Pite idag efter jobbet, men vid 10-tiden på förmiddagen öppnade Göran min dörr och sa ”Nu far jag, hej hej”, och där rök min skjuts. Å andra sidan har jag inte bråttom ner. Dels åker jag hellre när vädret är bättre och dels tänkte jag vara lite förutseende och eh, förvarna, personerna som jag vill träffa om att jag är på väg. För några dagar sedan postade jag ett ärligt och öppet inlägg i Pite-gruppen på Facebook om att jag ville återuppta kontakten med människor som jag förlorat den med, och jag fick ett väldigt fint gensvar. Med tanke på det så vore det kanske lite halvkorkat att göra en spontan resa med dålig framförhållning. Risken är ju att människorna har annat inplanerat och jag vill gärna få med så många som möjligt, men å tredje sidan så är jag ytterst mobil och kan röra på mig när jag känner för´t – och det finns ju absolut inget som säger att jag inte kan åka flera gånger.

Enklast är kanske att kolla på väderleksrapporten. Jag har planer på att gå runt på Pite´s caféer som erbjuder WiFi (det är säkert två stycken!) och sätta mig där och arbeta under dagarna. Vem vet, kanske får jag syn på någon rackare som jag inte tänkt på att bjuda in och kanske blir det spontana möten. I alla fulla fall, jag återkommer om detta när det börjar närma sig.

Än så länge stannar jag kvar.

Aftonbladet VS Nyheter Idag

Igår morse skrev samtliga nyhetstidningar – etablerad press såväl som alternativmedia – om några gripanden som ägt runt i Stockholmstrakten samt någonstans i norra Sverige. Gripandet rörde förberedande till terrorbrott, men polisen var mycket förtegen under morgonen.

Då det var valborgsmässoafton igår så var det såklart full rulle i Örnvik. Dock var det lite mindre folk än förra året, men alla hade glada miner och sammanstrålade vid majbrasan. Jag tänkte inte så mycket på nyheter och vad som hade hänt i världen förrän jag gick och la mig vid 23-bläcket (ja, jag är gammal ibland) och skulle köra min nyhetsrutin. Nedanför följer skärmdumpar från Aftonbladet. Kolla vilka skitnyheter och clickbait jag måste scrolla igenom för att kunna läsa om gripandet som jag var intresserad av:

Ungefär elva mobilskärmar får jag scrolla för att läsa om ett terrorgripandet. Kolla gärna skärmdumparna noga och se vad Aftonbladet finner viktigare. Det är allt från värdelösa clickbaits till värdelösa nyheter om någon som sålt sitt hem och tips om resor. Det är inte sånt här som jag vill läsa när jag besöker en nyhetssite, och mina besök på Aftonbladet blir färre, färre och färre av just den här anledningen. Samma sak med Expressen och DN.

I jämförelse så kan vi kika hur det såg ut på exempelvis Nyheter Idag:

Boom! Inte en enda scrollning utan jag ser det direkt jag kommer in på sidan. Nu säger jag inte att man endast ska läsa Nyheter Idag, utan det jag säger är att etablerad press är rätt jävla värdelösa.

Kassandra

När jag ser tillbaka på det jag kritiserat genom åren så känner jag mig ibland som Kassandra i den grekiska mytologin. Hon hade fått gåvan att se in i framtiden, men förbannades av Apollo så att ingen skulle tro på hennes förutsägelser och det fick henne därmed att verka galen. Nu är det 2018 och jag har kanske inte haft helt rätt, men historien kommer åtminstone att ge mig mer rätt än de som fördömt det larm som jag förgäves försökt ljuda. Fler och fler börjar se det jag har sett länge, och fler och fler höjer sina röster.

Det här får mig att konstatera något som jag redan visste – priset för den som är först med att säga något kritiskt och kontroversiellt, även om alla redan vet det, är högt. Väldigt högt. Det är allt från social stigmatisering bland vänner och familj till svårighet att få, eller behålla, en anställning. För alla andra, som håller tyst, är det däremot en vinst. De ges plötsligt lyxen att tala friare om det. Det är det här som kallas för åsiktskorridoren, och den har svängt 180 grader på mindre än ett år. Kul för er som följer den, det hade dock vart roligare om ni tänkte på det när vi var ett fåtal som stod ensamma och vågade tala.

Helt plötsligt ser inte Kassandra så galen ut längre.

Without me

Idag fick jag tillbaka min gamla e-postadress till jobbet. Hittills har jag fått diverse login för att kunna klara mina uppgifter, men nu när jag fick e-postadressen återaktiverad så fick jag även tillgång till diverse klienter så som chat och… ja, det kanske var den som jag syftade på mest. Det kändes nästan lite nervöst att kliva in i de grupper som jag tillhörde och börja chatta med gamla kollegor, men jag kände mig hur välkommen som helst.

Jag funderade först på att presentera mig med hjälp av Eminems eminenta låt ’Without me’, just för att han har ett väldigt skönt ”Guess who´s back, guess who´s back, guess who’s back…” samt att lyriken i övrigt är rätt skön – även om den inte stämmer in så väl på mig i övrigt. Jag skulle aldrig få för mig att kalla mig kontroversiell (host host), men däremot så vet jag att åtminstone en person har tyckt att det har känts tomt utan mig. Och det är något som är skönt att höra när man väl är tillbaka!

I said ”This looks like a job for me”
So everybody, just follow me
’Cause we need a little, controversy
’Cause it feels so empty, without me

Jag hade aldrig sett musikvideon till ’Without me’, men den var rätt skön den med, så här kommer den. Sen kommer det att dröja innan jag lägger ut mer videor. Bloggen ska, som sig bör, fokusera på text och kanske en och annan bild. Kalla mig konservativ ifall du vill, men med tanke på att de flesta bloggar numera är vloggar så är det nästan lite kontroversiellt med gammal, hederlig text.

Jag är sanningen

Idag bekräftades något som jag har misstänkt en längre tid. Mitt namn är ett anagram på sanningen. Kastar man om bokstäverna i Mats Jonas Rankvist så kan man skriva ”Massa kvinnors tjat”.

Bara en sån sak.

Tillbaka till 90-talet

Det sägs att det är svårt att vara ny i en stad, men jag vet aldrig om jag har haft det problemet. Jag skaffade mig snabbt ett kontaktnät när jag flyttade till Göteborg och samma sak hände när jag flyttade till Växjö. Under mina tre månader i Kiruna hann jag precis bygga upp något, men jag fick samtidigt en väldigt fin vän som jag har kvar idag.

Att återta kontakten med människor från min födelsestad är däremot något helt annat. Av någon anledning så känns det mycket svårare, och det jobbiga är att jag inte har någon aning om varför det känns så. Någonstans kanske jag inbillar mig att jag svek mina vänner när jag flyttade, och att det är svårt att återuppta gamla kontakter – något som jag, av erfarenhet, vet är falskt. Det är snarare tvärtom, att det är lätt att återta en förlorad kontakt, och ofta känns det som tiden stått still trots att många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna.

Vad har jag att förlora?” tänkte jag och postade ett inlägg i Pite-gruppen på Facebook. Delar av mig kände någonstans att det kunde framstå som en smula desperat att söka kontakt med gamla bekantskaper på en så personlig sida som Facebook, men en större del av mig kände att det är det bästa jag kan göra. Jag vet ju att de människor som jag vill träffa är människor som en gång var med och formade mig till den jag är idag, och att de säkerligen är intresserade på att ses över en öl och prata gamla minnen.

Jag minns inte när min Messenger har vart så aktiv som idag. Jag har knappt hunnit svara på ett meddelande innan ett annat svar kom in, och jag känner mig både rörd och glad över den uteslutande positiva responsen. Det enda som återstår nu är att boka ett första datum och återigen resa till Sveriges i särklass vackraste sommarstad – Piteå!