Förbannad och stridslysten

Jaha, då röstades Artikel 11 och Artikel 13 igenom i Europaparlamentet. Som vanligt så är medelsvennen alldeles för obrydd om utvecklingen och väljer att hålla käften så länge de kan posta sina bilder på katter, barn eller maträtter. Att friheten inskränks är inte alls lika viktigt eftersom de inte märker av det i sin absoluta närhet – ännu. Men snart blir det ändring på det och vindarna kommer säkert att vända, ungefär som den gjorde med invandringspolitiken. Och jag kommer väl att säga ”Vad var det jag sa, varför engagerade du dig inte?” trots att jag redan vet svaret – det är så jävla mycket enklare att stå vid sidan om och hålla tyst, och man orkar inte engagera sig. Det säger dock en del om ryggrad och ideal.

Och ja. Jag är förbannad. Jag är förbannad över att folk inte tar sig tiden att sätta sig in i politiska beslut som kommer påverka deras vardag. Internet används av så gott som varenda människa i Sverige och har hittills vart ett verktyg för fritt utbytande av information och tankar. Vad kommer Artikel 11 och 13 att innebära i praktiken? Sidor som Reddit och Wikipedia kommer inte att fungera på samma sätt på grund av länkskatten och det blir omöjligt att streama TV- och Dataspel. Allt – och då menar jag jävlat allt – som du laddar upp kommer att passera ett filter för att avgöra om det är upphovsrättsskyddat. Även om det är dina semesterbilder eller ett ljudklipp som du har skapat så kommer dessa att passera filter för att avgöra om du har rätt att ladda upp det eller ej. Glöm meme´s, GIF´ar kanske hamnar här med.

Kommer jag att kunna länka till nyhetskällor? Kanske, det är lite oklart. Stora bloggar som Corncopia? har redan börjat med raderingen av länkar eftersom den här lagen gäller TJUGO ÅR RETROAKTIVT! Man ska alltså gå igenom tjugo år gamla poster och radera länkar. Hör ni själva hur efterblivet det är?

Det är dags att sätta ner foten rejält. EU är inte längre en union, det är ett överstatligt monster som jag påpekat tidigare. Beslut som ska fattas på nationell nivå skickas till den här förbannade unionen som vi dessutom är nettobetalare till (jag har skrivit om detta tidigare) och går massa miljarder minus varje år, även när vi tillgodoräknat oss de bidrag som vi erhåller.

Mina tre starkaste argument för att gå ur EU:

  • Miljardförlust varje år för Sverige
  • Bättre kontroll på gränserna
  • Rätten över att helt bestämma själv vilka lagar som ska gälla

Sju av åtta riksdagspartier är positiva till ett fortsatt medlemskap. Ett parti kräver inget utträde, utan vill ha en folkomröstning om ett fortsatt medlemskap. Det partiet heter Sverigedemokraterna.

Kom ihåg det den 9:e september.

Snabba snubbar

Som vanligt är det rätt hektiska dygn när jag är i Pite. Den här gången anlände jag i torsdags vid 21-tiden i nådens år anno 2018. Anledningen till att jag kom så sent var att jag tog lite jobb på vägen, där jobben handlade om att fixa Wi-Fi och sätta upp nätverk. Kul att pyssla med teknik i praktiken och inte bara i teorin.

Under fredagen var det utspring för Måns och Simon, två fina släktingar som tog sin student. Efter utspringet, och tittande på deras studentflak, rörde vi oss mot Motorgården för att äta smörgåstårta och gratulera studenterna. Det ena ledde till det andra och innan jag kunde säga ”kvistfritt kvastskaft” befann jag mig på Gökens balkong med en GT i handen. Hej på dig, GT, och hej då. Det var ett hastigt möte. Det tredje ledde till det fjärde och jag kunde knappt säga ”Sju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai” innan jag var på O’Learys och tog en öl med Aron, sen kom Mats och sen… sen… ja, vi lämnar det därhän.

Tanken var att köra till Örnvik idag, men eftersom farbror stal mina bilnycklar och detta uppdagades för sent så blev jag kvar en natt till. Det femte ledde till det sjätte och då hände detta:

Fråga mig inte hur, men i ett svagt ögonblick gick jag med på att åka MC bakom Jörgen. Man uppfattar hastigheten på ett helt annat sätt när man är helt oskyddad, och visst… jag förstår nöjet med fart och fläkt och den frihet som MC innebär, men handen på hjärtat – jag kör hellre fordon med fyra hjul och en skyddande kaross framför frihet. Detta kan tyckas motsägande när jag hyllar skotrar av exakt motsatt anledning, men å andra sidan så har ingen anklagat mig för att vara logisk.

Bristande bubblor

Fria tider har gjort en nyhet om att det inte kommer att serveras griskött på Gothia Cup eftersom det är många muslimer som deltar. Dock är inte detta någon ”nyhet” eftersom Gothia Cup haft samma principer över 20 år.

Detta är ett utmärkt exempel på varför man bör följa flera medier. Kritiker av alternativmedia buntar ofta samman alla redaktioner med varandra. Som vi ser här så skiljer det sig en hel del på hur Fria tider framställer det och hur Nyheter Idag rapporterar. Värt att notera är dock att Fria Tider inte ljuger, utan medvetet – eller omedvetet – väljer ett narrativ som passar en viss läsargrupp.

Samma princip kan appliceras på hur etablerad media rapporterat om invandringen de senaste åren. De har inte mörkat, men de väljer att rapportera om sådant som passar deras egna agenda. Folk säger ofta att man ska vara källkritisk och endast dela länkar från betrodda leverantörer, och här uppstår ett problem – vad är en betrodd leverantör?

SVT, Fria Tider, DN, Aftonbladet, Proletäten, ETC, Nyheter Idag, Expressen och SVD har alla olika redaktioner och man måste komma ihåg att nyheter skapas sv människor och inte av en allsmäktig gud. När man rapporterar om något så gör man det för att man vill framhäva detta. Det här betyder att alla har en vinkling oavsett hur neutral man vill framställa sig själv. Jag har vid flera tillfällen tjatat om hur viktigt det är att följa olika nyhetsleverantörer, och med det menar jag inte Aftonbladet och Expressen. Läs även andra publikationer och dra din egna slutsats över vad som låter vettigt. Låt inte mig eller någon annan påverka DIN bild av verkligheten, utan tänk själv. Först när du skaffar dig olika perspektiv över verkligheten så är du kapabel att bedöma vad som står dig närmast.

Sätt dig in i de frågor som är viktiga för dig, och våga läs media som utmanar din världsbild. Det är då du lär dig slipa på dina argument och det är då som du kan bemöta oväntade infallsvinklar från meningsmotståndare. Det är då du utvecklas som person och som individ, vilket du inte gör om du bara umgås med människor som stryker dig medhårs. Det är det som kallas att leva i en bubbla, och jag förstår varför man gör det – för att det är bekvämt och mysigt att ständigt få sin världsbild bekräftad. Men ärligt talat, utvecklas du av det?

Det överstatliga monstret

Sverige är en av de största nettobetalarna till EU. Förra året betalade vi 30 miljarder i avgift till EU och fick tillbaka bidrag på ungefär 11 miljarder kronor: https://www.dn.se/ekonomi/hojda-eu-avgifter-efter-brexit-i-budgetforslag/

På grund av Brexit så beräknas avgiften öka med ungefär 40%, eller cirka 15 miljarder kronor om året. Ny avgift blir i runda slängar 45 miljarder kronor. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sveriges-eu-avgift-kan-hojas-med-15-miljarder/

EU-parlamentet har även kommit fram till att Sveriges gränskontroller är olagliga. Varför vi behöver gränskontroller tror jag ingen som hängt med i nyhetsrapporteringen sedan 2015 ifrågasätter. https://www.di.se/nyheter/eu-parlamentet-sveriges-granskontroller-ar-olagliga/

EU-kramare brukar framhäva det positiva med EU, vilket är rörlighet, frihandel och bidrag till främst bönderna. Då Sverige är nettobetalare skulle vi gott kunna lägga samma krut på bönderna och även ha en massa miljarder över. Personligen värderar jag en självstyrande stat med egna gränser framför bekvämt resande, och handelsavtal kan knytas med länder även om man inte är med i EU. Hur överlever annars t.ex Norge och Schweiz?

Mitt EU-motstånd slog dock alla rekord när jag läste om Artikel 13. Mer information finns i denna krönika av Emanuel Karlsten: http://www.gp.se/nyheter/karlsten-en-av-vår-generations-största-politiska-ödesfrågor-1.6466700

Att detta inte har tagits upp av massmedia, såväl gammelmedia som alternativmedia, är förbluffande. Att det bara finns ett riksdagsparti som ens vill folkrösta om ett eventuellt EU-utträde är skrämmande och ger EU-kritiker i princip inget alternativ – är du negativ till EU så är din enda chans till förändring att rösta på SD. Vi vet ju alla hur det slutade när SD fick ensamrätt på en fråga, och nu verkar alltså historien upprepa sig.

Gå gärna in på https://saveyourinternet.eu före den 20:e juni och gör din röst hörd. Stå upp för ett fritt internet!

Moa Wallin och Alex Schulman

Jag brukar ofta kritisera systemmedia för diverse artiklar, men jag läser de ändå. Detta för att jag ändå vill höra vad de har att säga. Hur ska jag annars kunna avfärda något som jag inte ens läst? Jag läser även tidningar som befinner sig på höger- och vänsterkanten eftersom jag annars inte får ett brett spektra på hur människor ser på samhället. Exempel på tidningar som jag läser är ETC, Fria Tider, Proletären och Nyheter Idag. Brett spektra, som sagt.

Däremot är jag inte främmande för att då och då länka till systemmedia när jag tycker att de uppmärksammar saker som jag gillar eller håller med om, och här kommer ett exempel. 15-åriga Gustav som patrullerar från sin moped i Vallentuna och Täby. Fatta vilket civilkurage han har! Det är inte alls ovanligt att ungdomar i hans ålder bär vapen och sysslar med grova våldsbrott, och risken att själv bli utsatt bör vara överhängande, framförallt efter ett sådant reportage.

Det hindrar dock inte Moa Wallin för att kora honom till Sveriges töntigaste person. Moa Wallin är inte vem som helst, utan hon är Sveriges Radios sociala medieredaktör. I rollen som detta är hon även en nätmobbare mot en 15-åring som gör sitt bästa för att skapa ett samhälle med ordning och reda – något som våra politiker och medieföretag har gjort sitt bästa för att bryta ner. Och lyckats, i stor utsträckning. Min avsky gentemot Moa Wallin vet inga gränser, och jag hoppas att hon blir av med jobbet. Att representera Sveriges Radio bör vara ett uppdrag som man ska vara stolt över, och har man titeln Sociala medier-redaktör bör man tänka sig för en och två gånger om hur man uttrycket sig i just sociala medier.

Att Alex Schulman, Sveriges mest överskattade krönikör, gillar hennes inlägg är förvisso inget som förvånar mig eller ens upprör. Det är åratal sedan jag slutade ta honom på allvar, och ännu längre sedan som jag betraktade honom som vettig. Frågan är om jag någonsin gjort det. Alex Schulman största megafon är dock, ironiskt nog, Expressen. Samma tidning som publicerade artikeln. Så tja, Expressen fick ett plus i inlägget men får samtidigt två minus på grund av Schulman.

Skäms Wallin och Schulman. Skäms tamejfan!

Stor, större, störst

Nu i dagarna så har det släppts en hel del opinionsmätningar från diverse institut. Det finns två saker som främst fångar mitt intresse: oavsett vilken mätning man tittar på så faller Socialdemokraterna snabbare än Ericsson-aktien i början av 2000-talet. Det andra är att Sverigedemokraterna rankas som tredje största, andra största och även största parti.

Människor är uppenbarligen trötta på globalism och bortförklaringar som de etablerade, främst Socialdemokraterna, konstant ägnar sig åt. Men är det verkligen hela sanningen? Jag tänkte att vi skulle titta lite närmre på ett antal exempel som säkerligen gjort att svenska medborgare känner sig bortprioriterade och överkörda av politikerna. Jag tänker inte ta med exempel som ökad brottslighet och att invandrare står för en oerhört del rent procentuellt sagt, detta finns det knappast någon som säger emot på längre. Istället tänkte jag lista specifika exempel på hur infödda svenskars viljor ignoreras till förmån för händelser som direkt kan kopplas till invandring, globalism och mångkultur, samt exempel på hur det svenska samhället håller på att förändras.

Exemplen är många där det svenska samhället förändras i rasande takt. Det finns ett parti som har varnat för detta i tiotals år, och övriga partier svarade med att mobba ut detta parti (hint, det är inte Miljöpartiet). Etablerade partier kliar sig förskräckt i huvudet och funderar varför Sverigedemokraterna växer. Tja, varför då, kan man fråga sig? En gång i tiden försökte man skrämma individer med rasiststämpeln, men resultatet blev precis det som jag visste – ordet rasist blev verkningslöst och urvattnat. Det ansågs fräscht att vägra debattera med SD och att vända ryggen mot Åkesson när han talade. Snacka om kontraproduktivt!

Är det här hela förklaringen till Socialdemokraternas fall? Absolut inte, de har dessutom visat sig vara exceptionellt odugliga. Vi ska såklart inte glömma skandalen kring Transportstyrelsen där det läcktes uppgifter kring personer med skyddad identitet, men även om hemliga militärfordon och stridspiloters adresser. Jag tvekar på att allmänheten förstår vilka katastrofala konsekvenser detta kunde få. Jag förstår inte för mitt liv varför inte Socialdemokraterna sparkade Ygeman från partiet när han kom med ursäkten att han avstod från att informera Löfven eftersom det ”inte gick att ta på fikarasten utan det måste tas i speciella lokaler”. Alltså, vad fan… Den här idioten är nu gruppledare för Socialdemokraterna i Stockholm, och räkna med att samma idiot får en ny ministerpost vid en eventuell rödgrön valvinst. Är det här en människa som är lämplig att vara en del av Sveriges ledning? Hmm?

Vissa säger att nazister är det största hotet mot det fria samhället. Jag hävdar bestämt att det är Socialdemokrater.

Polly

Petter och jag, vi är goda vänner

Fastän mycket olika

Vi tycker om, olika saker

Petter är hjulbent, jag är kobent

Petter promenerar, jag kör bil

Petter är spinkig, jag är välbyggd

Men… en… sak har vi nog gemensamt

Polly!

Är du född på 80-talet eller tidigare så är chansen stor att du kommer ihåg den här reklamen och musikslingan som den kom med. Det som fick Polly-reklamen att sticka ut från mängden var inte att den hade ett bra manus, att den var välregisserad eller att den var speciellt rolig. Låten som spelas varken rimmar eller känns vidare taktmässig, men den sätter sig på hjärnan och budskapet går fram. Genialt.

Jag tänkte på den när vi promenerade längs Skellefteälven igår. Det blev en promenad på 12 kilometer fast det kändes inte alls så långt. Solen stod lågt på himlen och vinden hade mojnat efter några dagars hård blåst, och i fjällen var det stundvis storm. Älven låg nästan helt stilla och om jag inte visste att det var rinnande vatten så hade jag kunnat svära på att vi promenerade runt en sjö.

En ö i Skellefteälven

Det sägs att det är lättare att umgås med personer som har likadana intressen, men jag känner att jag måste opponera mig mot det påståendet. Givetvis kan det vara lättare att hitta gemensamma aktiviteter ifall man har liknande intressen, men det är inget måste för att ha en trevlig tid – tvärtom finns det de som hävdar att olikheter är bättre för ett meningsutbyte. Jag undrar om politiker kommer att acceptera det tänkandet istället för att bara försöka överglänsa varandra. När senast hörde du en politisk motståndare säga ”Jag ser att du har en poäng här som jag inte har tänkt på. Låt mig reflektera över det du sagt och återkomma i frågan” senast? Nä, jag tänkte väl det.

Konsten att göra fel

Det jag gillar mest med livet är de oförutsedda händelserna som man varken kan planera för eller värja sig mot, samt de val som man ställs inför vid olika tidpunkter och vid olika situationer. Anledningen till detta är att det sätter människor på prov. Missförstå mig rätt, det var inget vägskäl där jag kunde hamna i himlen eller helvetet, men ändock ett val. Men, det var ett prov och jag valde uppenbarligen fel.

Jag hade två alternativ där det ena var att hålla käften och det andra var att öppna en dörr som var stängd. De som känner mig vet hur svårt jag har att hålla käften när jag har något jag vill säga, och kanske är det därför jag har en blogg där jag spottar ur mig tankar, idéer och händelser. Egentligen är det rätt konstigt att man pratar om stängda dörrar. Dörrar är ju rätt lätta att öppna, det är hela idén med dem. Vissa dörrar är även försedda med lås, och min tanke var att vrida om nyckeln i låset och smälta ner den. Jag trodde att mitt budskap var klart och tydligt, men det är problemet med budskap och perspektiv – det är inte alltid helt lätt att säkerställa att budskapet går fram.

I framtiden vet jag vad jag ska göra om jag hamnar i en sådan situation igen – jag ska hålla käften, för alla inblandades skull.

Hur blev det så här?

Jag minns min barndom på det sena 80-talet och det samhällskontrakt som rådde då. Kanske var jag skyddad för att jag växte upp i en småstad vid Norrlandskusten, och det kan hända att det skilde sig en del mot för hur det var i storstädernas förorter vid samma tid, men det här är min historia. Mina minnen. Med risk för att sättas i samma fack som nostalgiker som slänger ur sig fraser som ”Det var bättre förr…” utan att backa upp det med specifika exempel så ska jag försöka beskriva mina minnen av hur det var. Let’s go!

Mamma och pappa bodde på Åsgatan, en klassisk villaidyll med kända grannar och nära till naturen. När jag var i Pite senast körde jag min gula postbil längs gatan och på vägen tillbaka blev jag stannad av Micke Källström, som fortfarande bor kvar, och vi pratade gamla minnen. Hans dotter heter Linda och är ett år yngre än mig, och en gång i tiden var vi vänner.

Åsgatan var, och är, en återvändsgata med söta hus som ligger nära skogen som gränsar mot Pitholm. Det finns blåbär, motionsspår och lingonris inom en armlängds avstånd och ville man ha godis så tog man cykeln till Raskens kiosk och inhandlade godis på lösvikt eller enstaka karameller för styckepris. För att komma till Raskens så fick man cykla genom tunneln under den stora, hemska Munksundsvägen, vilket jag och Linda gjorde gång efter gång.

Ibland fick man en handskriven lapp och 20kr för att köpa cigaretter åt föräldrarna eller någon släkting som befann sig hos oss. Personalen på Raskens (hej hej Vivvi, jag tvekar på att du läser detta! 👋🏻) ringde då upp föräldrarna för att kontrollera att man hade tillstånd att köpa cigaretter, och växeln behöll man och köpte karameller för. Det var på den tiden då sommaren fortfarande var lång.

Innan man svängde vänster från Åsgatan för att ta gångtunneln så passerade man Sköna berget. När jag ser på stenarna idag så kan jag inte hålla tillbaka leendet som sprider sig på läpparna. Berget… ett stenrös som jag idag ser som en kulle, på sin höjd. Men där och då var det en bedrift att klättra till toppen och det kändes som att världen låg för ens fötter. Jag minns när vi byggde lådbilar och åkte nerför Åsgatan, som knappt lutar, bara för att med muskelkraft dra våra hemmagjorda bilar uppåt igen. Det var tungt. Extremt tungt. Kanske var det därför som Blomster helt sonika lämnade bilen vid Sköna berget och gick hem istället för att dra upp den. Då tyckte jag att han var ett slött as, idag förstår jag honom bättre. Eller så har jag också blivit ett slött as.

Jag minns hur vi byggde vindskydd i skogen och hur vi snickrade på hemmagjorda kojor och letade porrtidningar i skogarna som andra ungdomar gömt. Jag kommer aldrig glömma när jag var hemma hos Pierre och hans mamma hade hittat hans gömma och klistrat på en Post It-lapp med texten ”Pierre, detta är inte riktigt verkligheten…

Jag minns att moster Siv bodde i Stockholm och att jag var livrädd för att hon skulle bli dödad av någon galning – för så var det ju, det var i storstäder som galningarna fanns och när man för en gångs skull läste om något mord i Haparanda eller liknande så var man på sin vakt. Det kunde ju hända att mördaren var på väg söderöver och då gjorde man bäst i att varna barnen för främmande skåpbilar. Idag är jag snarare förvånad om jag öppnar upp Aftonbladet och inte läser om ett mord, en skottlossning eller ett knivdåd. Det mest skrämmande är att jag inte längre höjer på ögonbrynet – när jag var en liten Rankvist så var jag förskräckt över att höra om en knivskärning i Sthlm eftersom det kunde vara min moster som var offret – hon bodde ju där!

Men, det som skrämmer mig allra mest är att barnen som växer upp idag ser det här som vardagsmat. Raskens kiosk har sedan länge stängt sina dörrar, och man skickar inte längre sina barn till ICA eller Coop med handskrivna tillåtelser om att köpa cigaretter. Tvärtom så tvingas man starta skallgångskedjor ifall ens barn inte är tillbaka på utsatt tid.

Idag styr teknologin våra liv, och visst har det blivit smidigare med applikationer som Facebook, Instagram, Snapchat och Twitter. Jag kanske är en hopplös romantiker som lever kvar i en tid som inte längre existerar, men… handen på hjärtat, ni som minns 80-talet, kan ni ärligt säga att det svenska samhället är på väg mot rätt håll?

Drömmarnas värld, del 1

Klockan är just nu 05.38 och jag sitter i garaget och lyssnar på fågelkvitter utanför. För en kvart sedan vaknade jag kallsvettig och kunde knappt skilja på dröm och verklighet. Enda anledningen till att jag är vaken nu är att jag fick ett SMS, och den bekanta tonen av meddelande drog mig ur sömnens värld och mot verkligheten.

Jag skulle kunna somna om ifall jag la mig ner och drog täcket över öronen ifall jag ville. För en gångs skull vill jag inte, utan jag fick en del att fundera på. Om stigar som korsas och om vägar som möts. Om människor som snubblar in i ens liv för att senare dansa ur det. Drömmar är ofta ett virrvarr utan vidare sammanhängning, och visst, så var det även denna gång men jag blev lämnad med en frågeställning som jag varken kan eller vill skaka av mig – det handlar om något så grundläggande om att handla rätt eller fel.

Som de flesta människor så siktar jag på att handla rätt. Ibland blir sinnet fördunklat av diverse faktorer och det är inte alldeles enkelt att veta vad som var rätt eller fel förrän efteråt. Personliga intressen, eller andras intressen, kommer ibland ivägen för det rätta. Jag vet ännu inte om jag handlade rätt eller fel eftersom jag fortfarande analyserar situationen, och kommer att göra så ett bra tag till. Dock fick jag en frågeställning att ta hänsyn till under nattens timmar. Min verklighet blev utmanad av drömmarnas värld och jag känner mig glad. Saker som ifrågasätter mitt handlande eller mina värderingar är viktigt för mig eftersom det tvingar mig att ifrågasätta mina ståndpunkter och tankar.

Jag funderar på om jag borde informera berörd part, eller om jag ska hålla det för mig själv. När verkligheten kommer ikapp så var det trots allt en dröm och inget som faktiskt inträffat, även om det lämnar avtryck. Dilemma.

Inför sommaren

Den här sommaren har börjat riktigt, riktigt bra och jag ser fram emot att se hur högsommaren utspelar sig. Midsommar verkar rätt spikat med Havsbadet och Stiftelsen på scen. Jag tar sällan musiktips från Trubbel men här lyckades han träffa rätt! Hoppas att planerna håller så att jag får se de live. Någonstans efter midsommar kommer även Rautio och hälsar på, och i slutet av juli är det dags för Pite Dansar Och Ler. Riktigt hur jag ska fylla ut tiden mellan dessa händelser är ännu bekräftat oklart, men det blir nog en del resor mot kusten.

Ännu ligger snön kvar på fjällen, men jag ser hur den smälter dag för dag. Sommaren fortsätter att vinna terräng hela tiden och jag välkomnar den med öppna armar, även om det fortfarande bara är vår. Dagarna spenderas med att piffa i ordning campingen, fixa undan skrot och skräp, bränna gräs och andra sysslor. Det märks att det är lågsäsong fortfarande och jag passar på att ladda upp batterierna.

Egentligen ville jag inte säga något speciellt idag. Jag passade bara på att skriva ner planerna och vardagen. Detta eftersom jag nyss spelade Donkey Kong Tropical Freeze och det är så jäkla svårt. Blev lite irriterad och skrev därför ett inlägg – hade jag fortsatt spela är risken stor att handkontrollen hade flugit ut genom rutan.

För Tommy Robinson

Trogna följare av ‘Liv och Leverne‘ (finns det några sådana kvar?) torde ha kliat sig i huvudet både en och två gånger på grund av avsaknaden av kritiska inlägg. Den senaste tiden har bloggen fokuserat väldigt mycket på vad som händer runt omkring mig och inte så mycket på mina tankar. Det kan nog delvis förklaras med att det ständigt känns som att jag är på väg någonstans, och att livet här är rätt ombytligt. Men, jag har inte glömt bort er som gillar min kritiska sida. Så, spetsa öronen och på med läsglasögonen, för detta inlägg är endast för er. Nu ljög jag, inläggen är som vanligt för min egna skull men ni kanske finner ett nöje i detta. Eller blir rädda över den mediala mediebevakning som sker idag.

Det förvånar mig inte om det som jag berättar nu är helt okänt för dig. Trots allt så har inga av de etablerade mediehusen i Sverige ens nämnt detta. Till de etablerade mediehusen räknar jag SVT, SR, Aftonbladet, Expressen, DN och SVD. Och det är trots allt dessa röster som, fortfarande, hörs allra högst i mediebruset – vilket i mina ögon är helt absurbt. Utländsk media har skrivit om detta, men i Storbritannien blev media förbjudna att rapportera om fallet.

Smaka på det en stund. Media förbjöds att rapportera om något. Det här hände inte i Kina eller i Nordkorea, utan i Storbritannien, en av de mest centrala staterna i Europa som ska stå för öppenhet och demokrati.

Den intressanta frågan är då vad Robinson har gjort. Vad var hans brott? Robinson är, om än kontroversiell, en medborgarjournalist. De två största sådana vi har i Sverige är Joakim Lamotte och Bechir Rabani, där den senaste tyvärr avled i höstas. En medborgarjournalist är helt enkelt en privatperson som med väldigt sparsam utrustning rapporterar om vad som händer i olika städer, uppkomster, demonstrationer etc. Dessa reportage livesänds ofta via Facebook eller andra kanaler och slutanvändaren kan ta del av deras reportage direkt. Med andra ord – vem som helst kan vara en medborgarjournalist. Enda skillnaden är att du inte har ett mediebolag i ryggen eller någon ansvarig utgivare. Man rapporterar det man ser, helt enkelt.

Robinson bevakade en grooming-rättegång i Leeds och filmade när männen leddes in i rättsalen. För detta blev han arresterad och en blixtinkallad domstol dömde honom till 13 månaders fängelse. Risken för att han ska skadas eller mördas i fängelset är helt klart reell med tanke på att många av internerna har samma åsikter som de som Robinson kritiserat. Det har gått så långt så att UKIP hotar att anmäla Storbritanniens inrikesminister Sajid Javid ifall Robinson kommer till skada.

Äh, det är säkert inget viktigt eller något att bry sig om, det skrivs ju inget om det i svensk press…” kommer säkert någon att tänka när ni läser det här inlägget. Och till er vill jag säga att ni är en del av problemet. Ett fåtal diskuterade tiggerifrågan när den exploderade, medan majoriteten stämplade kritiker som rasister. Samma sak med invandringen. Och islams utbredning i samhället med följder som att man får skadestånd för att man inte vill skaka hand med båda könen eller separata badtider för kvinnor och män och ingen kan väl ha missat debatten kring böneutropet i Växjö?

Exemplen är många på att islam tar en allt större plats i det svenska samhället. Och hade vi vart kristna på samma sätt som vi var på 1300-talet så hade jag väl inte brytt mig avsevärt, men islam gör ett ofantligt avtryck på det svenska samhället och den sekulariserade livsstil som råder i Sverige. Jag är en stolt försvarare av det sekulära samhället och tycker att all religon – oavsett gren – ska begränsas till att vara en privat hobby. För det är vad det är. Vad du tror på och vad du har i huvudet bör begränsas till din egna fritid och inget som samhället ska ta hänsyn till. Låt oss säga att jag uppfinner en ny religion och är övertygad om att arbete är en dödssynd, ska jag då kunna leva i Sverige efter detta? Självklart inte, på samma sätt så ska fantasi-religionerna begränsas till den egna utövaren.

Med världen som bakgård

Så rullade gulbilen över backkrönet och jag kunde se Tjeggelvas mörkblåa yta nedanför mig. Bakom de nyknoppade björkarna ligger även Örnviks-huset, men det var svårare att se från just den position där jag befann mig. Jag stannade till på krönet och tog en bild över de ännu snötäckta fjälltopparna innan jag rullade ner mot själva gården. Nyckeln vreds om i tändningen och bilen stannade.

Min Pite-resa var planerad till tre dagar, men jag stannade vid kusten en vecka – fem dagar i Pite och två dagar i Skellefte, vilket var oplanerat men en trevlig överraskning. Dessvärre kunde jag inte hälsa på mormor då hon inte kände sig så pigg, men jag gör ett nytt försök under nästa resa. Jag märkte även att det går lika snabbt att köra från Örnvik till Skellefteå som det gör att köra från Örnvik till Piteå, vilket är rätt praktiskt.

När jag öppnade bildörren hoppade Birro mot mig och hälsade mig välkommen, och ett par sekunder senare hörde jag ett jamande som närmade sig. Det verkar som att även Leo har saknat mig eftersom han strök sig runt mina ben lite extra mycket – eller så är det något som jag inbillar mig. Djuren kelade lite innan de tycktes ha någon tävling där de rullade ikapp nerför grusbacken.

Jag började bära in väskorna i garaget och lade mig sen på sängen för att vila en sväng. Efter ett tag tittade jag ut genom fönstret och såg att Leo strök omkring på campingen och undersökte sin närmiljö. Det är nu ungefär tre veckor sedan jag släppte ut honom och han verkar stortrivas i miljön här. Från att ha vart en innekatt i nio år så får han nu gå ut och har i princip hela världen som sin bakgård och lekplats.

Det måste vara en rätt surrealistisk känsla att gå från innekatt till obegränsat utrymme. Var börjar man undersöka? Och förstår han att det inte finns några dörrar, fönster eller väggar som är i vägen för honom? Eller tror han att han bara är i ett större hus?

I vilket fall som helst så verkar han lycklig. Då och då springer han över grusgången eller tar ett raskt skutt över något dike och visar upp en vild sida som jag inte sett hos honom tidigare. En sak är jag dock säker på, och det är att han trivs med sitt öppna liv i Örnvik. Han är fortfarande lika prat- och sällskapssjuk som tidigare dock. Vissa ränder går nog aldrig ur.

Gamla gardet

Klockan 18.00 skulle det gamla gardet från Klubbgärdet träffas på Pizzeria Viking. Av någon anledning kände jag mig lite nervös när jag gick mellan höghusen på Zon och funderade på hur kvällen skulle yttra sig. Vid ett kort tillfälle funderade jag nästan på att vända om och ta en lugn kväll, vilket jag är oerhört glad att jag inte gjorde!

När jag öppnade dörren till pizzerian får jag direkt se massa bekanta ansikten. Jag visste inte exakt vilka som skulle vara med, men det skulle visa sig att jag kände allihopa på den tiden som jag bodde i Piteå. Känslan av att åtta leende personer, varav vissa jag inte sett sen studenten, tittar på en är rätt överväldigande. En känsla av att vara hemmavid landade hos mig och jag visste direkt att jag inte skulle ångra den här kvällen. Ganska omgående så gick vi över till bastulokalen, som ligger på 16:e våningen i det nybyggda huset som i folkmun kallas för snusdosan.

Henke, Andersson, Erik, Mange, Bella, Aronstart, Dimman och Tommy

Piteå sett snett uppifrån. Ungefär.

Utsikt över hamnen.

Jag tänker inte försöka ge mig på att berätta om allt som sades, catching up, svamlet, skratten eller något annat som hände. Det var för härligt för att kunna ge gårdagen en rättvis beskrivning i text, och en påminnelse om varför jag gillar Pite. Gårdagen var en klockren fullträff, jävlat säkert etta. Piteå har återigen överträffat mina förväntningar och levererat en av de finaste kvällarna sedan jag vände norröver.