Rörigt och ostrukturerat

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans… Jag har skrivit flera inlägg och raderat de direkt. Det blir inte som jag vill, men det kanske beror på att jag inte vet vad jag vill berätta. Jag sitter i köket i Örnvik och ser ut över husvagnarna. Snödjupet är någonstans kring 2-3 decimeter och jag har tagit Yamahan på en åktur. Sakteligen börjar bitarna falla på plats, ungefär som när jag var här förra året.

Det kanske är så att det första inlägget är det svåraste att skriva. Dels är det flera månader sedan jag författade något sist, och dels har det hänt så otroligt mycket. Det kanske är bäst att bara kasta sig huvudstupa in i skrivandet och se vad som händer?

Anyhow, jag har vart på kusinträff i Piteå i helgen. Det började med bowling (som jag vann, hurra!) och fortsatte med middag och lite lekar (som mitt lag också vann, hurra hurra!). Skruttibangbang-bilen har gått sönder vilket innebär att jag måste köra den till Pite snart igen. Inte mig emot, jag gillar Pite, och det är alltid kul att träffa mina gamla vänner och min släkt.

Nåväl, detta är nog det rörigaste inlägg som jag någonsin författat, men det blir nog bättre sen. Tror jag.

PS! Tack för promenaden i söndags.

Minnen

Jag minns när jag var en liten Jonas (eller Jonus, om man så vill…) och åkte med Rille i hans Volvo 142:a. På sena helgnätter kunde vi åka ut och sladda med hans bil medan vi lyssnade på Eddie Meduza på ett kassettband och skrattade högt. Eller ja, Rille körde eftersom jag inte hade körkort, eller ens var 18 år fyllda. Vi hade kul, sen skiter jag i vad andra tycker om det. Frågor på det kan förslagsvis märkas med hashtagen #skötdittegnaliv. Jag svarar på Twitter, Facebook och Instagram – såvida du lägger upp en bild på en söt katt.

I alla fall, idag fick jag en rejäl flashback från den tiden. En icke namngiven släkting kom till Örnvik idag och hade hittat ett norskt band som har gjort världens trallvänligaste dunka dunka-låt. Det var oundvikligt, det ska gudarna veta! Vi åkte runt på Örnvik-parkeringen och i vägändan och lyssnade på tramsmusik och bara mådde fint. Mungipan klistrade sig mot taket och för en sekund kunde jag svära på att jag var en tonåring i Rilles 142:a igen. Bara för en sekund. Men vilken fantastisk sekund! Och, det är minnen som gör livet. Jag minns, jag minns så väl…

Jag kommer alltid att älska Norrland!

Off the grid

En lite halvmysig sak som händer då och då i Örnvik är att strömmen försvinner. Stället släcks ner och på en halv sekund  försvinner man från civilisationen rakt ut i ett svart hål på kartan. Nackdelen är såklart detsamma – man försvinner totalt. 

WordPress tillåter dock en att skriva inlägg i frånkopplat läge, så där kan man alltid slå ihjäl några minuter. Trist för farsan att strömmen är borta nu när det är ett timmesavsnitt som stundar, haha. En god nyhet är att jag har återhämtat mig från influensan som slog ut mig helt och hållet i ett par veckor. 

Dagen före

Dagen före dagen före… nej, där blev det fel… det är dagen före trettondagen – en helt vanlig torsdag. ICA had öppet som vabligt och man kan köpa mjölk precis som igår. För de allra flesta. 

Dagen före trettondagen, som säkert har någon religös betydelse, betydde minusgrader kring -35 för mig. Jag fick åla mig fram under servicehuset med en varmluftspistol och försöka smälta is som bildats i avloppssystemet. Sexigt? Sexigt! Jag hörde min far skrika ”sikta inte på isoleringen!!!” konstant (trots att jag inte gjorde det) samtidigt som jag fasade över att skiten (bokstavligt talat) skulle ramla ner över mig. 

Men, trots allt är jag glad över att det inte är lika kallt som i Göteborg: http://www.aftonbladet.se/vader/article12107024.ab

Se, vilken syn…!

En sak som aldrig riktigt upphör att förvåna mig är den norrländska natthimlen. Efter åratal vid sydligare breddgrader har jag börjat acceptera ljusföroreningarna som en del av vardagen. När jag befinner mig i Örnvik häpnas jag gång på gång över hur klar natthimlen är. Jag gick ut nyss och det första jag såg var Lilla Karlavagnen – jag minns inte ens om jag någonsin har sett den i Göteborg! Alla stjärnor lyser så klart och skarpt, och för en stund så slogs jag tillbaka till min barndom och mindes hur jag kunde sitta och titta i min stjärnbok under stjärnklara nätter och försöka identifiera olika konstellationer. 

Stjärnorna försvinner inte för att man flyttar på sig – däremot är det chockerande när man tänker på vilken inverkan som människan har på atmosfären och övriga naturen. Usch!

Framme!

19.46, onsdagen den 4:e oktober i nådens år 2016. Mörkret har lagt sig över Örnvik och jag ser uppskattningsvis tio meter utanför fönstret. Även om jag inte ser fjällen så vet jag att dom sluter sig runt sjön och att den lappländska natten är så tyst som bara en lappländsk natt kan vara.

Det är ungefär två dygn sedan som jag kom till Örnvik. Jag har gjort mig hemmastadd, installerat TV´n, TV-spel, medie-program, vikt kläder, ställt undan resväskor och hunnit vara ute på Tjeggelvas en sväng. Anledningarna hade kunnat vara muntrare, men det är något med den där sjön som får mig att känna ett visst lugn. Att sakta åka längs med stranden och betrakta de massiva klipporna som tycks störta rakt ner i sjön skapar ett slags band till naturen som jag inte vart med om tidigare.

Folk har kallat mig galen, men folk har även hyllat mitt val. Jag antar att det beror på vem man frågar och vad de har för tankar om mig, men hittills har jag inte haft en sekunds ånger. Med handen på hjärtat var det lite vemodigt att sätta sig i bilen, men i samma ögonblick som jag såg Göteborg i backspegeln var jag övertygad om att det var rätt val. Jag hoppas att den känslan håller i sig i sju månader.

Långt från Avenyn

Efter tre veckor i de lappländska fjällen är jag tillbaka i Göteborg. Staden hälsar med mig med gråskalor i diverse färger och jag känner en viss form av uppgivenhet. Men, de goda nyheterna är att jag alltid kan titta på filmen och drömma mig tillbaka till Örnvik, Ramanj, Ballek och alla de andra ställena som jag besökte under min vistelse. Tack till alla, släktingar och nya bekantskaper, som gjorde vistelsen till vad den var.

Filmen är mitt försök att visa en verklighet som ligger långt från Avenyn och spårvagnar, långt från vardagsjobb och dyra kläder. Den är ett försök att beskriva friheten och mentaliteten som jag inte har hittat någonstans, och mest troligt inte kommer att hitta på någon annan plats. Filmen är en hyllning till de människor som gör det här stället till det vackraste på jorden, och jag menar inte bara naturen.

Tack för den här gången Lappland, och vi ses snart igen!

Kvinnans kamp

Den 8:e mars. Mitt nyhetsflöde på Facebook har svämmats över av kommentarer som ”Mer kvinnor i bolagsstyrelser”, ”mer kvinnor i mansdominerade yrken” och min absoluta favorit… ”Säg inte att du alltid behandlar kvinnor bra, få andra män att göra det!” Jag har inget ansvar över andra individers handlingar. Vill du propagera för en sak, fine. Blanda inte in mig och ge mig en kollektiv skuld för att jag råkade födas med en penis. Som vanligt är det mina Facebook-vänner på vänsterkanten (jag misstänker att det ser likadant ut hos andra, det gör det i alla fall hos mina vänner som jag har diskuterat detta med) som är mest förbannade och skriker allra högst. Den gemensamma nämnaren är att det näst intill alltid handlar om vad de själva – eller personer i deras närhet – kan tjäna på det. Högerväljare är i alla fall öppna med att deras intressen gynnar de själva bäst, men med vänstern är det vanligare med en slags förklädd egoism. Det låter finare, men när det väl kommer till kritan så handlar det ofta om en politik som de själva kan dra nytta av. Och jag säger inte att det alltid är så eller att det gäller alla – det jag säger är att det märks tydligt på den här dagen.

Det hade vart kul om jag hade sett ett enda inlägg där någon belyser den problematiska hederskulturen som växer sig starkare och starkare i förorterna, men även i övriga delar av landet. Där kvinnorna är som allra mest förtryckta. Där de står allra längst från den vita mannen (om man nu vill spela ut det kortet) men nej då, det ska fokuseras på de kvinnor som står närmast männens fördelar i samhället, dvs den vita kvinnans kamp för att bli anställd för sitt kön och inte för sin kompetens. Jag känner att jag måste understryka att jag mycket väl känner till att män har ett övertag i samhället, generellt sett. Det finns män som i står under kvinnorna i maktposition och i styrelser, men den generella sanningen är att männen har mer makt. En dag som denna kunde jag väl tycka att det vore på sin plats att belysa den grupp som står allra längst ut från männen, men istället verkar det som att merparten som propagerar har förvandlats till en Gudrun Schyman i miniatyr.

Tänk efter – hur mycket F!-liknande propaganda har ni inte sett idag, och hur många har ni sett som tar upp problematiken för de kvinnor som är mest förtryckta? De som behöver det allra största stödet i samhället? Knappast mycket, om ens något. Vad kan det bero på? Min teori är att de som skriker högst om de saker som jag har nämnt är även de som vägrar acceptera att förtrycket mot kvinnor är större i andra kulturer än den västerländska. Det är samma personer som anser att det är rasism att vilja minska invandringen. Och medan de skriker sig hesa och protesterar mot att det inte är jämställt i styrelsen på bolag så ökar förtrycket mot de kvinnor som behöver stödet allra mest. Och så skjuter vi på problemet en dag till…

Våldsvågen som härjar i Sverige kommer knappast att avta inom en överskådlig framtid. Den som inte bara läser Aftonbladet eller Expressen är mycket väl medveten om vilken grupp av män som står bakom en klar majoritet av ökningen. Påtalar man detta får man något pundigt skitsnack om att den gemensamma nämnaren är att de är män – och inte vilken kultur som de är uppvuxna i – och att det är därför som feminism behövs. Hade jag vart uppväxt med en sådan kultur hade jag med största sannolikhet haft en rutten kvinnosyn. Det handlar inte om hudfärg utan det handlar om kultur och bakgrund/uppväxt. Det ska inte vara tabu att kritisera en kultur, vi har inga problem att göra det när vi pratar om könsstympning eller barn-aga, men pratar man om att en viss typ av män från en viss kultur har dålig kvinnosyn så är man rasist.

Skilj på kritik mot kultur och hudfärg!

Och snälla, snälla… sluta för bövelen hävda att den gemensamma nämnaren är att det är män som står för den radikala ökningen som vi dagligen läser om i tidningarna. Med den logiken är den gemensamma nämnaren att alla är människor. Leta efter minsta gemensamma nämnare och det är inte att det är män. Sen vill jag inte ni är idioter heller och tror att alla män från andra kulturer är kvinnomisshandlande skitstövlar som anser sig ha rätten att förgripa sig sexuellt på kvinnor. Då är ni ännu större nötter.

Kulturella skillnader

Hela debattklimatet i Sverige är rätt löjligt och det känns som att politikerna lever längre och längre från verkligheten. Varenda politiker, utom SD, pratar sig varm om mångkulturen (eller åtminstone, har gjort fram tills nyligen). Det är därför lite intressant att endast fem av Riksdagens 349 riksdagsledamöter bor i ett utsatt område*. Jag kan knappast vara ensam om att vara av uppfattningen att en klar majoritet av människor som talar varmt om mångkulturen gör allt för att själva undvika att bo i dessa områden. Det är inte så konstigt att man talar gott om mångkulturen och man pratar om exotiska danssätt, maträtter och annat positivt när man inte själv behöver bo i de utanförskapsområdena som skapas pga värdelös integration. Tänk efter själva. Henrik Schyffert, Zara Larsson, Åsa Romson och din granne/vän som talar så varmt om detta fenomen… Hur många av dessa bor i något av dessa områden? Och de som bor där, skulle de välja att bo där om de fritt fick välja? Knappast, en ytterst liten del skulle frivilligt välja att bosätta sig där.

Det här är dock inga nyheter utan alla som har granskat och ifrågasatt detta känner till det här sedan länge. Det nya är att nu börjar allmänheten, och inte bara de kritiska granskarna, få upp ögonen för detta. Det märks främst genom att man läser lokala nyhetstidningar och inte skräp som Aftonslasket eller Ex-pressen. Ta till exempel denna artikel från Dalarnas Tidning från igår. Samma dag säger vår excellente statsminister att det inte finns någon koppling mellan de ökade sexuella trakasserierna och invandringen. Man kan inte annat än att ta sig för pannan! Det är ingen hemlighet att kvinnosynen i MENA-länderna skiljer sig markant från det västerländska sättet. Istället får man höra svammel som att det inte finns några kulturella skillnader mellan män. Yeah, verkligheten håller med. Kvinnorna i Köln håller säkert också med. Även männen från dessa länder säger själva att det är chockartat att se hur västerländska kvinnor beter sig.

Jag är fullt medveten om att sexuella trakasserier förekommer även hos västerländska män. Skillnaden är dock att de 1) är psykiskt störda eller 2) vet om att de gör fel. Här anser sig männen ha rätt att göra det, och det är en väsentlig skillnad. Vi har problem med sexuella trakasserier, absolut. Det betyder dock inte att vi ska blunda för eller ursäkta detta beteende med att ”det finns faktiskt svenska män som gör så också…” Vad är det för jävla försvarstal? Försöker man normalisera detta eller vad är grejen?

*=Artikeln har några år på nacken, men inte mycket har ändrats. Dock var detta den bästa sammanfattningen jag hittade.

Nästan som hemma

Temperaturen kan inte ha vart många grader under noll-strecket eftersom jag inte frös om händerna eller om ansiktet. Snöflingorna dalade ner från himlen och de la sig genast bredvid sina kompisar som hade dalat ner en tid innan de själva. Snön knarrade sådär mjukt och härligt under skorna för varje steg jag tog, och när jag tittade mot himlen fick jag alltid en snöflinga i ögat. Tydligen tyckte de att det var en bra idé att landa just där. Å andra sidan så landade de precis överallt, så varför skulle mitt öga vara något undantag?

Jag kom till hållplatsen och vagnen skulle komma snart men jag kände att jag likaväl kunde gå. Luften var frisk och kvällen var sådär vintermörk som kvällar ofta kan vara i Norrland, men sällan i Göteborg. Eftersom det varken blåste eller var kallt så kunde jag inte låta ett sådan tillfälle glida mig ur händerna. Jag vandrade över Stigbergstorget och vid Fjällgatan började jag rita figurer i snön. Jag kom att tänka på det där konstverket som någon lustigkurre ritade vid Vallgraven (hädanefter Ballgraven). Jag försökte ha lite bättre fantasi och ritade Kalle Anka. Här vill jag även understryka att jag tycker att konstverket i snön var en briljant idé och fick mig att skratta högt. Alltid stör det någon. Lysande!

Fortsatte min promenad i den Göteborgska kvällen och kände mig nästan hemma för en sekund. Inte hemma som att ”Göteborg är staden jag bor i” utan hemma som att ”Jag är tillbaka i Norrland”. Och det ska sägas, man blir mer nostalgisk med åren och anledningarna som håller mig kvar i Göteborg blir färre och färre. Jag är väl inget super-fan av vintern som kan vara däruppe, men de praktiska skälen blir färre och färre. Vem vet, jag kanske vänder hemåt om ett par år och roar mig med att rita snöfigurer på daglig basis?

Vad är ett liv värt?

Den 4:e januari satte Sverige upp gränskontroller. Miljöpartiet, som är ett regeringsparti, för en mycket generös invandringspolitik (kanske generösaste i Riksdagen). När Miljöpartiet dessutom står bakom gränskontroller borde man fråga sig vad det beror på. En anledning är nog att människor sover i dagsläget på kartongbitar i gymnastiksalar. För att finansiera att människor ska sova på dessa kartongbitar så tar regeringen pengar från biståndsbudgeten. Om detta fortgår så kommer det bland annat innebära att ungefär 4,5 miljoner människor blir utan rent vatten samt att 156.000 barn inte behandlas mot undernäring, enligt SVT

I princip så kan man säga att Sverige, med den rödgröna regeringen i spetsen, medvetet har ansträngt sig för att hjälpa så få som möjligt till så hög kostnad som möjligt. Och det är denna regering som ska stå för ”människors lika värde”. Alla människor har uppenbarligen inte lika värde när man finansierar en viss grupp på bekostnad av en annan. Jag inser även att detta ställer människor mot varandra, men det är inte jag som gör det – det är regeringen som medvetet gör det valet. Att förmedla den här informationen och vad det innebär för människor som är beroende av biståndet talas det dock tyst om, och det är även därför jag väljer att skriva om det. 

Att begränsa invandringen genom ID-kontroller hjälper betydligt fler än om pengarna läggs på att hjälpa i Sverige. ID-kontroller inskränker inte på asylrätten eftersom man, enligt Dublin-förordningen (och ja, den gäller än, även om många länder ignorerar den) ska söka asyl i det första säkra landet. Det är inte Sverige, utan mycket långt ifrån. Löfven gick från”Det finns ingen gräns på hur mycket Sverige kan ta emot!” till ID-kontroller på ett par månader. Det var knappast en munter eller en lätt åtgärd, men man bör fundera på vad det får för långsiktiga effekter på samhället när han kovänder så fort, och vad det får för effekter för de allra mest utsatta – och det är inte flyktingarna som kommer till Sverige, de har haft många andra länder där de kan söka asyl i säkerhet. 

Och innan du börjar hata mig och kalla mig för en känsloknall knöl så vill jag att du andas ett par gånger och ställer dig följande fråga: Är det viktigare att människor överlever eller om människor kommer till Sverige? 

Personligen anser jag att det är bättre att invandringen minskar då det finns andra säkra länder än Sverige och då får biståndsländerna bättre möjlighet att hjälpa mer människor som verkligen behöver det. 

Det känns ganska galet att jag känner mig tvingad att skriva detta, men många har en tendens till att automatisk tolka vad jag skriver som främlingsfientlighet och SD-propaganda. Till er vill jag säga att jag hade haft samma åsikter oavsett religion och hudfärg på de som flyr. För många som vill minska invandringen så handlar det inte om rasism utan om humanism gentemot de som behöver vår hjälp bäst samt att vi inte anser att Sveriges välfärd och sociala instanser inte är anpassade för en så snabb befolkningstillväxt. 

Lättnad

Herregud vad skönt det känns att kunna skriva vad jag vill utan att behöva fundera på vem eller vilka som läser det. Jag är så trött på att folk kommenterar saker på Facbook-chat, framförallt när det gäller gamla inlägg. Det finns en kommentar-funktion av en anledning, kan man tycka… En bra sak är att du som läser detta kan vara säker på att det bara är vettiga och justa människor som kan läsa detta. En slags frizon.

Välkommen!

Om livet

Halsen kändes som en söndertrimmad Ockelbo-skoter från tidigt 70-tal och jag kände att motorn snart skulle skära om jag inte varvade ner lite. Tog därför beslutet om att röra mig hemåt vid lunchtid för att kurera mig med några filtar och kanske någon kopp varm te, men fortsätta arbetsdagen från en lugn plats där jag själv kan styra över ljusstyrka, ljudnivå och andra faktorer som definitivt underlättar arbetsdagen. Medan jag åkte med 3:ans vagn såg jag att det hade börjat snöa och kunde observera hur snöflingorna dog när de träffade backen, som Calle så poetiskt uttryckte det.

Medan jag satt och tittade ut genom det lätt smutsiga fönstret på spårvagnen började jag tänka på gårdagens konversation som jag hade med en gammal bekant. Vi hade en konversation om livet och hon tyckte att jag hade vart med om så mycket spännande saker, varpå hon frågade hur jag hade hunnit med allt – och hur jag fortfarande hinner med så mycket saker. Jag har fått den frågan rätt nyligen också och blev rätt ställd när jag fick den igår. Vad svarar man på något sådant? Jag funderade lite på det och lovade att återkomma med ett svar via bloggen istället. Dels ville jag själv riktigt fundera över det, och dels tänkte jag att det kunde vara av intresse för andra. Eller så är det inte det. I vilket fall som helst så fick jag en ursäkt att skriva ett inlägg.

I grund och botten anser jag att det finns två olika typer av människor – det finns människor som lever och det finns människor som andas. Det finns extremvarianter av båda dessa typer av människor och jag även om jag, av principskäl, är emot klassificeringar så vill jag sätta mig själv i den första kategorin. Jag vill även understryka rejält att jag inte tycker att någon kategori är bättre än den andra, utan det handlar om vad man är för typ av människa och vad man vill ha ut av livet, och att min analys grundar sig på vad jag själv vill ha ut. En av mina största fasor i livet är att dö nyfiken och att jag inte tog tillvara på de chanser och upplevelser som landade i knäet på mig. Jag ångrar hellre saker jag gjort än saker som jag tackade nej till.

Den dagen som jag tar mitt sista andetag vill jag kunna se tillbaka på det som var och minsann säga att jag inte tackade nej till möjligheterna och till det som livet har att erbjuda. Saker jag har fått se. Människor jag har fått lära känna. Upplevelser jag vart med om. Jag vill inte ligga på dödsbädden och tänka ”Men, varför testade jag aldrig att äta rutten haj, nu får jag ju aldrig veta hur det smakar…” eller liknande. Okej, hajen kanske var ett konstigt exempel men principen är densamma. Den dagen jag dör kommer jag att kunna säga att jag gjorde det jag ville göra och att jag stillade min hunger och min nyfikenhet.

Det är därför jag lever som jag gör. Det är därför jag omger mig med många kantstötta och udda människor. Det är därför jag hälsar på folk här och där, och det är därför jag klättrar på rostiga båtar och annat som får mig glad. Och det är därför jag trivs med det. I slutändan handlar livet till mångt och mycket om en själv och vad man vill ha ut av det. Om (några) hundra år kommer ändå ingen att veta vem jag var, och därför vill jag göra dessa saker för mig själv.

Jag gör det för mig själv och för att jag bara lever en gång.

För att jag inte vill dö nyfiken.

För att jag vill leva.