Oh, my darling, Clementine…

Tillbaka på min 120 centimeters säng i Örnvik. Sängen känns gigantisk, framförallt om man jämför med de soffor och dvärgsängar som jag spenderat min tid på de senaste dagarna. Missförstå mig rätt, jag har haft en fantastisk (men stundtals hemsk) tid i Piteå. Dock känns det alltid skönt att komma till den plats där man har sina saker och till den plats som är ens hem. Jag kommer ihåg att jag hymlade ett tyst ”åh…” för mig själv när jag såg Ardnas-berget torna upp i horisonten och jag insåg att jag nästan var framme.

Jag packade ihop Cranium efter ett trevligt parti med Måns, Simon, Emmy, Erik, Jonatan och… och… ja, vad hon nu hette? Madeleine? Vem vet? Mitt minne är inte det bästa och framförallt inte när det kommer till namn. Simon var först att ge upp, och efter det föll hela laget. Jag och Jonathan var närmast en vinst, men det känns fel att kalla det för en vinst pga walk-over.

När jag kom till Örnvik vankades det arbete tämligen omedelbart. Det första jag gjorde var att köra fast med postbilen, och om inget görs kommer den att stå där den står till vårkanten. Farsan behöver dock diesel till traktorn och jag misstänker att morgondagens jobb (förutom att vicka näten) kommer att bestå av en resa till Arjeplog för att införskaffa diesel. Och kanske skotta en del tak eftersom det har snöat något så övergrönjävligt. Dagens jobb bestod dock av att staka upp leden till Ballék. Sagt och gjort, ungefär sju-åtta tappra själar sadlade upp och begav oss ut på våra metallbeklädda bestar och kastade oss ut i den lappländska natten.

Clem was here” stod det på spelplanen när jag vek ihop den. Clem…. åh. Jag minns inte när vi sågs senast, men det förvånar mig inte att jag hade spelat Cranium med Clem. Det tog mig åtskilliga häng innan jag fick förklarat för mig att Clem var en förkortning för Clementine – ett smeknamn han hade fått eftersom han älskade någon halvdan serie (jag minns inte om det var Hem till gården eller vad det var), men han fick det smeknamnet för längesedan eftersom han gillade en karaktär som hette just Clementine, och sedan dess har det följt med. När jag vek ihop spelplanen slogs jag av en nostalgivåg av sällan skådat slag, och gränserna mellan mitt liv i Örnvik och Göteborg tycktes plötsligt inte existera.

Konstigt. Det är konstigt hur saker och ting kan ställas på sin spets genom ett fåtal händelser. Clem, det här inlägget är för dig. För en av få som uppskattar brädspel på samma sätt som jag gör.

Kort, kortare, 21:a december

Idag är den mörkaste dagen för säsongen och efter i morgon blir det bara ljusare och ljusare. Det betyder att från och med i morgon så har resan mot midnattssol börjat. Jag är fortfarande osäker på om jag föredrar midnattssol eller norrsken… norrskenet är oerhört vackert och romantiskt, men sällsynt. Midnattssolen och ljuset är konstant, så man upplever det oftare och får en mer konstant känsla. Å andra sidan så behöver jag inte välja.

Idag är det även ett år sedan jag tog körkort. Jag är alltså halvt klar med prövotiden och det känns fint som snus! På tal om snus så har jag vart snusfri i över två veckor och nu håller jag även på att vänja mig av med nikotinet, vilket går över förväntan. Kanske beror det på att jag är isolerad i Örnvik och inte direkt har något val. Stig röker förvisso konstant, så jag hade haft möjligheter att fuska om jag hade velat… kanske går det så bra för att jag bestämt mig? Oavsett anledning så förändrar det inte det faktum att det går bra.

Sva(n)te kom in vid 11-tiden och frågade om vi skulle sladda till Ballék. Jag kastade ett snabbt öga på termometern. Minus 0,5 grader. Ögat vandrade från termometern till Svate, men han tycktes inte greppa min skeptiska blick. Sist jag sladdade till Ballék vid den här temperaturen så byggdes det snöberg på sladden konstant, och som vi alla vet så är kramsnö inte det lättaste – eller roligaste – att skotta. Däremot tänkte jag att det kunde vara en bra idé att bredda leden och pejla in läget inför utstakningen, så jag hängde på.

Föret var fantastiskt! De senaste dagarnas blida hade fått snön att sjunka ihop lagom mycket. Styrde jag lite från leden så sjönk jag ner ungefär en decimeter, vilket min maskin gott och väl klarar av. Då föret var fantastiskt så passade jag på att bredda leden där det var lämpligt, vilket gör det lättare att sladda framöver. Även om föret var fint så är leden i behov av en sladdning, så vi får se om det blir före eller efter jul.

Väl framme i Ballék insåg jag att det återigen var dags för skottning. Denna gång gick det snabbt och innan någon ens han säga ‘kvistfritt kvastskaft’ så var vägen fram till stugan uppskottad. Jag satte nyckeln i låset och klev in i stugan – första gången för den här säsongen! En obeskrivlig känsla sköljde över mig när jag gick där, och jag såg genast fram emot att spendera många nätter här. Ballék får mig att känna en avkoppling som inte existerar på många platser, och jag älskar den känslan!

PS! Ska försöka hålla mig från att prata så mycket politik. Jag vet att det blivit en del politiska inlägg den senaste tiden…

Om du läser den här bloggen så är sannolikheten stor att du (delvis) håller med mig om de kritiska tankarna som jag riktar mot regeringen och medierapporteringen.

Här kommer två val:

1) Har jag rätt i ovanstående påstående så gå vidare till ‘Gå’ och investera dubbla Katerina Janouch-poäng.

2) Läs det här inlägget om en månad.

Hämta en kopp kaffe eller annan passande dryck. Te fungerar ypperligt! Ta sedan på dig hörlurarna och lyssna på det här. Du kommer inte ångra dig, vissa rader är så oerhört välträffande! Vad sägs om följande?

”Ja, dom tog över allt -Vi varna’ tusenfalt

Klippta tungor nu är mardrömmen sann

För jag har lämnar stan – ett skydd för mina barn

Röken vittnar om en förort som brann”

Tätt följt av:

”Välkommen hit – till dårarnas paradis

Till idiotins förlovade land

Ett liv i lycka fri – statligt styrt hyckleri

Gustaf, Stefan och Jonas går hand i hand…”

Erkänn, du vill höra den här låten. Dagens musiktips är således Blå Brigader – Dårarnas paradis. Jag får även rätta mig själv – för ett par dagar sedan så skrev jag ett inlägg med rubriken ‘Förlorarnas paradis’. Detta var dock mer träffande.

https://youtu.be/EpvSQUQEM4o

Välkommen hem!

Det finns få saker som kan få mig att känna mig så saknad som min katt kan. När jag lägger mig på sängen så hör jag ett ”mjau mjau mjau” följt av lätta tasstramp, därefter ett hopp upp på sängen. Leo går bakom mina ben och kryper upp vid min arm för att sedan hålla om mig med tassen.

Sen ligger han där och spinner loss totalt. Kurrandet får mig att känna ett oerhört lugn och en villkorslös kärlek. Jäklar vad jag älskar den här krabaten, han har sannerligen en personlighet som jag aldrig sett hos en katt förr.

Det här blir en mysig kväll.

En morgon med Robban

06.30 – Väckarklockan skriker obönhörligen från Robbans sovrum, men den hade likaväl kunnat vara i vardagsrummet. Jag har sovit i fyra timmar, maximalt, och funderar på när jag senast sov så här lite på en resa. Jag funderar även på när jag senast uppskattade en resa så här mycket.

07.15 – Nyckeln till Robbans dörr vrids om och vi lämnar lägenheten bakom oss. En sak som jag gillar med Robban är att han alltid drar ut laddarkablar och laddar aldrig saker över natten. Han ser till att varenda lampa i lägenheten är släckt innan han lämnar den (förutom julbelysningen på balkongen). Det känns duktigt på något sätt.

07.30 – Robban kör till jobbet och jag får åka i passagerarsätet. Trots att det är min bil så får jag aldrig köra den när jag är med Robban. Han älskar postbilen lika mycket som jag gör och det är roligt att se honom så uppspelt över att köra den.

08.00 – Efter att ha gått runt på ICA Kvantum en halvtimme så känner jag mig som ett butiksproffs. Inte nog med att jag vet var mjölken finns, jag har även lyckats lokalisera blöjor och isterband, två produkter som jag aldrig köpt i mitt liv. Men jag vet var de/dem/dom står (blink blink!) i alla fall. Jag sitter nu utanför förbutiken i ICA och studerar mina inköp: Tre reflexer, en borste till bilen för att ta bort snö, en deo, en Loka crush som farsan kan grogga med och två flaskor julmust med årets smak. Jag vet inte vilken årets smak är och det är fusk att kolla i förväg. Jag vill se om jag kan lista ut det genom att smaka på den, men det är ett projekt för Örnvik. Robban gjorde tvärtom, han tjuvkikade men har inte smakat. Vilket attentat.

Robban har även öppnat förbutiken och det är en gigantisk kö. Jag studerar Robban lite på avstånd och har lite kul åt att han jobbar. Han ser skitnöjd ut (OBS! Varning för ironi!) och det får mig att känna att det var värt att gå upp så här tidigt.

Om ett par timmar har jag foten på gaspedalen och siktet inställt på Örnvik. För en gångs skull känns det inte roligt att köra dit. Kanske är jag skadad, kanske är jag räddad. I vilket fall som helst så förändrar det inte att jag, denna gång, hellre hade stannat.

Det är en känsla som jag gillar.

Mot mormor!

Tanken var att jag och Robban skulle ta postbilen och blåsa mot Umeå tidigt i morse. För er som inte vet det så huserar Musikhjälpen 2017 där och vi tänkte att det kunde vara en lattjo grej att uppleva. Dock måste jag vara i Pite senast 16.00 och hämta upp traktordäcken, så vi fick ställa in den planen.

Den nya planen är att dra till Skellefteå över dagen och hälsa på mormor istället (vilket jag ändå tänkte göra ifall vi for till Umeå). Ska bli spännande, och kul, att träffa henne igen. Fick tips av mamma att köpa med mig någon sötsak till henne, så det ska jag göra.

Hörs och störs!

Rankvist, en Sverigedemokrat

Hej du! Ja, du. Just du. Läs den här artikeln är du snäll. Det tar max en minut av din tid. Det har du, va? Du har trots allt tid att knappa dig in på en rätt intetsägande blogg, så då antar jag att du även har tid att läsa detta:

https://nyheteridag.se/akesson-bjod-in-partiledarna-for-att-diskutera-sjukvard-ingen-tackade-ja/

Om du bara nöjde dig med att läsa texten i URL’en så är du slö, men okej, låt gå.

Fundera en stund på hur sjukt det är. Socialdemokraterna, det nuvarande bärande regeringspartiet, hävdar fortfarande att svensk sjukvård är i världsklass. Lite snabba googlingar visar dock att så är inte fallet. Långt ifrån, vi är snarare sämst i EU, åtminstone på tillgänglighet.

Trots detta vägrar ALLA partier att ens diskutera frågan med SD. Betänk nu att SD aldrig haft någon makt. Vilka har haft det? Jo, samma jävla arslen som sett till att sjukvården gått från exemplariskt till…. icke-exemplarisk. Och dessa hycklande praktarslen kan inte ens vara så vuxna så att man kan föra ett samtal med meningsmotståndare.

Är inte det viktiga att lösa den här soppan? Är inte idéer viktigare än VEM som presenterar idéerna? Tydligen inte. När SD sa att tiggeriet var organiserat var det rasism. Samma sak med minskad invandring. SD’s idéer och förslag har redan förverkligats av regeringen. Det viktiga är alltså inte VAD man säger, utan VEM som säger det. Och det här är anledningen till att jag kommer att rösta på SD. För jag är trött på hycklande skitstövlar och ryggradslösa politiker som vänder kappan snabbare än Ohly spelar fickpingis. För att såväl S som M och alla obetydliga partier ändrat sina politiska ståndpunkter på ett ögonblick. Man vet helt enkelt inte vad man får. SD må vara tveksamma, men de har fan inte bidragit till det kaos som råder.

Det har de andra sju partierna.

Och om det gör mig till en rasist i dina ögon, så kan du suga mitt långfinger och långsamt dra åt helvete.

Utan tobak

Ikväll har jag vart utan snus i tre dagar. Ja, såvida man inte räknar Onico förstås. Då och då har jag tagit ett nikotintuggummi, men aldrig för att jag känt mig grinig, irriterad eller speciellt sugen. Mest bara för att… att… ja, jag har inget bra svar där. Det känns gott, helt enkelt! En stor fördel med Örnvik är att det är svårt att få tag i tobak, vilket gör att det är lättare att sluta. Farsan har förövrigt tagit tag i rökandet och går numera runt och puffar på en e-cigg. Det hade jag aldrig trott om jag inte sett det med egna ögon.

Snön vräkte ner igår och på ett fåtal timmar hade det kommit närmare tre decimeter. Förutom snömängden så blåste det rätt friskt vilket resulterade i dålig sikt och snödrivor. Spenderade en stor del av förmiddagen i traktorn och skottade upp delar av campingen då det kommer lite gäster i helgen. Snart är det dags att ge sig ut igen.

Morgonstund har… ja, ni vet

Så var man tillbaka i Arjeplog igen. Samma tid, samma plats. Förra onsdagen skulle jag vara på verkstan kl. 07.30 (vilket innebär att jag måste gå upp före 06.00) för att laga kupéfläkten. 5200:- borta, poff! Å andra sidan är det inte hållbart att köra en bil k Lappland under vinterhalvåret utan en värmefläkt, det säger sig självt. Under förra veckans reparation fick jag även en tråkig lista över saker som bör åtgärdas, och eftersom det snart är dags för besiktning så tänkte jag att det var lika bra att ta tjuren vid hornen med detsamma. Bilen skulle alltså tillbaka till Arjeplog idag, och jag var återigen tvungen att ställa väckarn okristligt tidigt. Bilen är i skrivande stund på reparation och jag känner hur tusenlapparna rinner ifrån mig, oof…

Farsan var sådär charmig igår som bara farsan kan vara. Han åt ärtsoppa till lunch och vi vet ju alla vad som följer med det. Igår gick han in på mitt rum och skulle hämta fiskekorten. På väg ut lägger han av en brakskit som hördes ända till Abisko varpå jag kommenterar det med ”Men för fan, kom du in och sket i mitt rum?!” varpå han helt oförstående tittar på mig och självsäkert svarar ”Ja”. Jahapp.

Annars, vad har hänt? Jo, jag är officiellt bilägare! Tjeggelvas har förresten dragit täcket över sig och sagt go’natt för den här säsongen. Jag och farsan la ut nät i helgen och vittjade dessa i måndags. En röding och två sketna sikar. Ny vittjing (böjer man det så?) i morgon. Håll tummarna!

ASMR

Läste litegrann om ASMR-terapi (eller ASMR-avkoppling kanske man säger?) för någon dag sedan och blev rejält nyfiken. ASMR kan beskrivas som en skön känsla som långsamt sprids i kroppen, och de som har vart med om ASMR vet vilken känsla det handlar om. ASMR triggas av olika saker, främst ljud, och då ljud som viskningar, kattspinn, ljudet av när någon kammar ditt hår och andra mysigheter. Förutom att det är rejält avslappnande så är det otroligt sövande. Flera gånger har jag vart nära att segla iväg i drömmar istället för att bara ta en kvarts paus från dagssysslorna.

I alla fall, kolla gärna in lite ASMR-klipp på Youtube. För att det ska fungera bäst så rekommenderas hörlurar som stänger ute annat ljud. Dator- eller mobilhögtalare är rätt värdelöst i det här syftet. Jag hittade den här sidan, och även om jag inte direkt fick några ASMR-shivers av just detta så kan det vara intressant för andra att kolla in: http://www.makeuseof.com/tag/5-youtube-videos-that-will-give-you-asmr-shivers/

För er som kör Apple Music (ifall det finns någon fler svenne än jag som gör det) så finns det en hel del där. Finns nog på Spotify också, förvisso.

Insnöad

Så, det har snöat i princip oavbrutet sedan i måndags. När jag tittar ut över Tjeggelvas så kan jag knappt urskilja Ramanj-berget på andra sidan sjön och enligt prognoserna så kommer det inte att avta idag. Eller, det beror på vilka prognoser man tittar på, men det skulle inte förvåna mig om det snöar så här hela helgen. Traktorn startar fortfarande inte, men den goda nyheten är att vi är näst intill tvärsäkra på att det är batteriproblem. Det tar ungefär en halv evighet att ladda ett batteri, och direkt man tar det från laddaren så laddas det ur. Lite som att blåsa upp en ballong och sedan släppa iväg den, med andra ord. En annan god nyhet är att vi får en batterileverans med en campinggäst om några timmar. Förhoppningsvis hinner vi skotta upp bilvägen så att resten kan köra till Örnvik (och vi härifrån) under kvällen. Den dåliga nyheten är såklart att traktorn inte startar och att det är sjukt mycket snö.

Tidigare idag skulle jag gå ner och starta Jörgens husvagn (hej hej Jörgen!) men beslutade mig för att ta skotern. Detta eftersom jag sjönk ner nästan till midjan när jag gick lite utanför grusvägen. Sagt och gjort, startade Yamahan och drog iväg ner på campingen. När jag var framme vid Jörgens vagn, och hade stoppat i strömmen, så rörde sig inte skotern en millimeter. Jävlar, hann jag tänka för mig själv innan jag undersökte problemet närmare. Det visade sig att skotern hade grävt ner sig totalt i pudersnön och årets första fastkörning var ett faktum. En fastkörning. På campingen. Gud så korkad jag kände mig, men det var bara att börja dra i skidorna och trampa, trampa och åter trampa snö runt maskinen. Efter sju svordomar och åtta bedrövelser tog jag mig loss och gasade upp mot huset igen.

Snön fortsätter falla och vi är insnöade. Jag tänker göra det bästa av situationen, vilket är att ta av mig mina blöta kläder och lägga mig i sängen och se ett avsnitt av House. Eller kanske blir det Doctor Who. Svårt det där när man har två serier igång samtidigt.

I allmänhetens tjänst

De som känner till namnet Jens Ganman gör det oftast för hans tårtbits-diagram på bl.a Facebook, där han alltid kommenterar politiska händelser med en skön pik gentemot de etablerade och accepterade åsikterna. Om du inte vet vad jag pratar om så testa Googla efter ‘Jens Ganman diagram’.

Har man följt Ganman ett tag så vet man även att han frilansat för SR under 25 år och han har därför en ganska bra insyn i hur organisationen fungerar. Jag blev lite förvånad över att jag missat hans kanske mest intressanta text hittills, och jag kan inte understryka hur mycket jag rekommenderar att du (ja, just du) läser den. Oavsett om du delar Ganmans åsikter så skadar det aldrig med ett nytt perspektiv, och jag tror att han håller på att sätta fingret på ett enormt problem inom Public service – framförallt eftersom det snart kommer att finansieras via skattesedeln. Med andra ord – du måste betala för SVT och SR´s ”opartiskhet”, oavsett om du nyttjar det eller ej.

Anyhow, här kommer inlägget. Hatten av för Ganman!

SVERIGES RADIO – rapport från värdeavgrunden

Igår var en rätt spännande dag förresten. Det började med att traktorn strejkade vid 08-tiden på morgonen och farsan hade ett viktigt möte i Arjeplog. Vi drog en chansning och gasade uppför den lilla backen som leder till den lilla vägen, och vi kom med nöd och näppe upp. Efter Arjeplog hamnade vi i Arvidsjaur för diverse ärenden och på vägen tillbaka blev farsan whiskysugen, så jag fick ta över ratten. Två mil från Örnvik ville han hälsa på grannarna så vi knackade på, och vips förvandlades whisky till grogg. Groggen blev sedan whisky igen och någon gång förvandlades den till Minttu. Jag drack julmust och deltog i konversationen men när klockan började närma sig 21 så fick jag tvinga med mig farsan till Örnvik. Han var inte riktigt i skick, eller pepp, på att ladda batteriet och jag kände inte riktigt för att skruva i motorn själv. Så, nu har vi över tre decimeter nysnö och en traktor som strejkar. Batteriet är i skrivande stund på laddning och förhoppningsvis så är det det som är problemet.

Är det inte det, så tja, hej handskottning. Då hörs vi nog till jul, även om jag hoppas att vi hörs tidigare…

Frihet

Igår kväll tog jag en tur på campingen och kollade läget, trots att jag visste hur det skulle vara. Tyst. Mörkt. Ensamt. Deprimerande skulle nog vissa beskriva det. Jag beskriver det som fridfullt. Det är en viss charm med att vara omgiven av människor ena dagen och vara ensam nästa dag. Människor… Det är inte bara människor, det är inte bara campinggäster – det är vänner. Det är en vänskap som har växt fram mellan oss de senaste åren och som fortfarande växer sig lite starkare varje gång vi ses.

På senare tid har jag börjat gilla klyschor. Förut tyckte jag att det var ett enkelt sätt att beskriva komplexa situationer som man kanske inte ville – eller orkade – ta i. Sen slog det mig att en klyscha blir en klyscha av en anledning. Det finns inget fult i klyschor, utan det är ett utmärkt redskap till att beskriva en känsla, en situation eller liknande.

”Om man vill vara sig själv för en stund”

Jag törs lova att nästan alla vet vilken reklam jag syftar på. Jag blir inte mig själv av en Norrlands Guld, men jag förstår känslan som de vill förmedla. Om man vill vara sig själv för en stund. Det finns få ställen där jag har satt min fot som tillåter mig att göra det på samma sätt som Örnvik gör. Det närmsta jag kommer är Medeltidsveckan i Visby, men där är man samtidigt någon annan också, och enligt mig blir det en slags gruppstämning som utgör friheten. Jag hittade inte den personliga friheten där, men en annan form av frihet. Kanske fann jag en slags frihet i att visa upp en annan mask?

I Örnvik, å andra sidan, så handlar det mer om individen. Ni som har vart här några gånger, ni vet vad jag menar.

Raubtier beskrev frihet väldigt väl i deras Opus Magni, och det vore näst intill tjänstefel att inte kasta in denna briljanta dänga i ett inlägg som detta. Without further ado… Raubtier!

Röd eller blå, vad tror du det betyder?
Blott tomma floskler, tömda av substans
Vår statschef böjer sig för dem han lyder
Närhelst de ämnar bjuda upp till dans

Kämpa dig loss, från massorna som blundar
Tiden är knapp, men än finns tid att slåss
Bit hårt och klös, mot världsordningens hundar
Ty de ska aldrig, aldrig kuva oss!

Rörigt och ostrukturerat

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans… Jag har skrivit flera inlägg och raderat de direkt. Det blir inte som jag vill, men det kanske beror på att jag inte vet vad jag vill berätta. Jag sitter i köket i Örnvik och ser ut över husvagnarna. Snödjupet är någonstans kring 2-3 decimeter och jag har tagit Yamahan på en åktur. Sakteligen börjar bitarna falla på plats, ungefär som när jag var här förra året.

Det kanske är så att det första inlägget är det svåraste att skriva. Dels är det flera månader sedan jag författade något sist, och dels har det hänt så otroligt mycket. Det kanske är bäst att bara kasta sig huvudstupa in i skrivandet och se vad som händer?

Anyhow, jag har vart på kusinträff i Piteå i helgen. Det började med bowling (som jag vann, hurra!) och fortsatte med middag och lite lekar (som mitt lag också vann, hurra hurra!). Skruttibangbang-bilen har gått sönder vilket innebär att jag måste köra den till Pite snart igen. Inte mig emot, jag gillar Pite, och det är alltid kul att träffa mina gamla vänner och min släkt.

Nåväl, detta är nog det rörigaste inlägg som jag någonsin författat, men det blir nog bättre sen. Tror jag.

PS! Tack för att du är mig nära.

Minnen

Jag minns när jag var en liten Jonas (eller Jonus, om man så vill…) och åkte med Rille i hans Volvo 142:a. På sena helgnätter kunde vi åka ut och sladda med hans bil medan vi lyssnade på Eddie Meduza på ett kassettband och skrattade högt. Eller ja, Rille körde eftersom jag inte hade körkort, eller ens var 18 år fyllda. Vi hade kul, sen skiter jag i vad andra tycker om det. Frågor på det kan förslagsvis märkas med hashtagen #skötdittegnaliv. Jag svarar på Twitter, Facebook och Instagram – såvida du lägger upp en bild på en söt katt.

I alla fall, idag fick jag en rejäl flashback från den tiden. En icke namngiven släkting kom till Örnvik idag och hade hittat ett norskt band som har gjort världens trallvänligaste dunka dunka-låt. Det var oundvikligt, det ska gudarna veta! Vi åkte runt på Örnvik-parkeringen och i vägändan och lyssnade på tramsmusik och bara mådde fint. Mungipan klistrade sig mot taket och för en sekund kunde jag svära på att jag var en tonåring i Rilles 142:a igen. Bara för en sekund. Men vilken fantastisk sekund! Och, det är minnen som gör livet. Jag minns, jag minns så väl…

Jag kommer alltid att älska Norrland!