14.7

Klockan 04.15 skrek farsans väckarklocka och jag vaknade till, så gjorde även han. Det var lite imponerande eftersom jag trodde att han skulle sova igenom en jordbävning. Någonstans vid fem-tiden kom även Svante in som hade sett över sitt sår. Tydligen hade det blivit infekterat och jag förstod att han var tvungen att åka till Arjeplog för att få det ompysslat. För några dagar sen hade han tappat en kanna med kokande kaffe över armen och han såg väl rätt spak ut, kan man säga.

Gubbarna lämnade huset före 06-tiden. Farsan drog till Piteå för att få en ny hörapparat utprövad samt en scanning av ögat, och Svante gick till baracken eller satte sig i bilen mot Arjeplog. Eller så gjorde han det senare. När klockan var kring 10.30 kände jag att det var dags att gå upp. Temperaturen visade på 14.7 grader i huset och jag frös för varje steg jag tog. Från en varm och mysig säng till ett kyligt hus var inte den skönaste kontrasten som jag vart med om. Undersökte pannan och såg att pappa inte hade eldat före han for, så jag kastade in några vedträn och gjorde upp en eld. Om en timme eller så bör det vara varmt. Kändes lite konstigt att vara själv i Örnvik. Tystnaden är verkligen slående, det enda som hörs är knaster från elden och lite katt-tramp då och då – samt sekundvisaren på klockan som hänger i köket. Lugnt och fridfullt.

Tanken var att jag skulle skotta lite tak hos Lisa och Ottar idag, men eftersom jag är helt själv på campingen så är det bra att jag håller mig här om det skulle hända något. Eftersom traktorn inte mår helt som den ska så är det en dum idé att skotta av taken här. Det kommer att resultera i att snön blir stenhård på marken och jobbig att forsla bort. Ska borsta tänderna och ge mig ut och skotta ur farsans båt istället. Gäller att passa på när det inte är så kallt ute. Nåja, dags att börja jobba!

Kattackerad!

Uhm, nu ska vi se om detta fungerar. Har gjort lite justeringar under huven för att optimera lite grejor. Jag vet inte om jag har en bra historik när det kommer till att ”fixa grejor”. Det har väl hänt ett par gånger att jag börjat att fixa något, och fem minuter senare ligger allt i sopkorgen. Tålamod är något jag, i många tillfällen, har extremt mycket av och i andra tillfällen har jag mindre tålamod än vad som kan anses som hälsosamt. I alla fall, vi hoppas att rankvist.se inte drabbas av mitt fumlande och att den kommer att leva ett tag till.

Ninni kom förbi igår och jag fick henne att spela The Wolf among us. Ett spel där man får axla Stora stygga vargen i människoskepnad. Vargen har, tillsammans med en del andra fabler, tagit klivet ut i vår värld och här lever de som människor. Efter ett brutalt mord i Fabletown är det, ironiskt nog, upp till Stora stygga vargen att lösa mordet eftersom han numera är en detektiv. Att interagera med Snövit, Skönheten och Odjuret och alla andra barndomssagor är en nostalgitripp på speed som inte slutar förrän man står öga mot öga med ondskan själv. Helt underbart!

Natten blev desto mindre underbar… Slocknade som ett utbränt ljus men vaknade av att Leo högg mig i handen. Och vi pratar inte något Pelle Svanslös-bett utan nu pratar vi en tugga som skulle få Sheree Khan att framstå som mesig! Blodvite uppstod och enligt 1177.se skulle man kontakta läkare om så var fallet – framförallt om bettet tog i handen eller leden. Såklart tog det nära en led PÅ handen. Grattis. Fick till svar att jag skulle åka in till vårdcentralen på morgonen. Natten var tydligen lugn.

Åkte till vårdcentralen men fick veta att jag skulle ringa och boka tid. Jaha, ringde till vårdcentralen och fick information om att jag skulle bli uppringd klockan 09.00. Satte mig ner och väntade. Telefonen ringde och de tyckte att jag skulle komma in snarast. Jag försökte skämta om att jag redan var där men det gick inte riktigt hem. Fick dock komma till en sjuksyster rätt snabbt och efter vår konversation fick jag tusen mallighetspoäng:

Jag: Tänkte träna idag. Är det okej efter sprutan?
Syster: Nja… Vad tänkte du träna?
Jag: Tänkte köra axlar idag.
Syster: Jag kunde tro det, du har mycket bitiga axlar.

Att berömma mina axlar är, som bekant, lite av min akilleshäl. Jag kan inte värja mig när jag får en komplimang om mina axlar, vilket många av mina vänner tycker är oerhört roligt. Hur som helst, tog mig till jobbet och har precis nu bokat en utbildning i Stockholm. Ikväll kommer Ninni tillbaka för att återuppta mysteriet med de döda fablerna. Även GBG och Elisabeth kommer förbi ikväll. Jag ska få se ett första utkast på min halsduk. Bild kommer senare!

Är hästen död?

Ganska exakt två veckor sedan jag uppdaterade. Är hästen död? Den är i alla fall bedövad med kraftiga medel, men än så länge slår hjärtat. Jag har fått min nya dator och skulle, rent teoretiskt, kunna skriva hur mycket som helst. Å andra sidan känns det som om att bloggen har tjänat ut sitt syfte. Det är svårt att skriva bara för skrivandets skull. Skrivandet blir halvdant om man inte har en historia att berätta. Min tanke om att låta Liv och Leverne vara en slags minnessten över vad jag gör specifika dagar har gått i graven och kvar är ett slags tomt skal.

Allright, det där lät lite deprimerande. Det är snarare tvärtom, jag är otroligt nöjd med tillvaron och lägger därför tiden på annat. Fast fan, det där lät inget vidare, nu lät det som om jag vart under isen när jag har uppdaterat som mest och det är inte heller sant. Det sägs att vissa saker skall upplevas och inte förklaras. Antar att det här är en sådan sak. Problemet med det är att jag är den enda som kan uppleva det och när jag försöker förklara det i skrift så känns det bara som om jag kastar bokstäver lite huller om buller och hoppas att åtminstone några skall landa i en någorlunda vettig ordning.

Jag har kommit igång med träningen igen och även om jag har en bit kvar till min toppform så går det definitivt åt rätt håll. Det känns skönt, jag är motiverad och kör hårt. Jag har även blivit fast anställd och trivs otroligt bra på jobbet med såväl arbetsuppgifter som kollegor. Jag har hamnat på rätt plats och känner att jag är där jag ska vara.

Hästen är inte död – det går bra nu, kompis!

Lite om Aftonbladet och köttfärssås-sheriffen

När jag var som mest aktiv på bloggen så kunde jag skriva en 3-4 inlägg om dagen. När jag var som mest inaktiv kunde det dröja ett par veckor mellan inläggen. Jag skulle väl knappast kalla mig hyperaktiv eller slö med den uppdateringsfrekvens som råder i nuläget. Nu är snittet att jag spottar ur mig ungefär ett inlägg om dagen. Man skulle kunna kalla bloggen för en kvällstidning. Ungefär som Aftonbladet, fast till skillnad mot Aftonbladet så står det 100% intressanta saker i Liv och Leverne*. En annan anledning till att inläggen har krympt är att en del hamnar under Dom hemliga sidorna, som inte lämpar sig för allmänhetens ögon.

Nu när jag är en arbetande själ så går en stor del av min tid åt till arbetet och jag trivs som fisken i vattnet än. Humorn är precis så nördig som jag vill ha den och det skojas friskt till höger och vänster. Exempel på detta är en kollega som fick sitt namn upptryckt på dörren med undertiteln Köttfärssås-Sheriff eftersom han åt mycket köttfärssås där ett tag. Ni vet, de andra har flashiga titlar så som projektledare, VD, kodknäckare och vad det nu kan stå, men inte denne herre. Nej, han är köttfärssås-Sheriff, vilket jag kan tycka utklassar alla tidigare nämnda titlar.

Rätt man på rätt plats, tänkte jag när jag gick ut genom dörrarna idag. Och visst är jag rätt man på rätt plats! Kollegorna är verkligen i världsklass och stämningen är underbar. Det här kan tyckas ovant för att komma från mig, men jag kände en liten sorg när jag gick hem i fredags och visste att jag inte skulle jobba förrän om två lediga dagar. Visst gillar jag ledighet, men nu vill jag sätta mig in i rutiner, system, regler etc. Jag ska göra som vanligt – bli bäst på det jag gör. Jag ljuger inte när jag säger att det var längesedan (om ens någonsin) som en anställning har känts lika klockren som denna.

Sitter hemma hos Joel och författar dagens Aftonbla… eh, blogginlägg. Passade på att åka hit eftersom vi mest troligt kommer att dra på quizzen om en timme eller så. Onödigt att åka hem och lämna kavajen för att sedan kasta sig på en spårvagn. Kan likaväl vara här och härja och vara social (nåja) ett tag före. Det känns även skönt att varva ner efter jobbet och försöka att sortera bort jobbtankarna och fokusera på fritiden. Känner mig skitfjantig som går runt och flinar som en jävla clown hela tiden, men det känns så fantastiskt skönt att jobba. Sol ute, sol inne, sol i sinne! Blev förresten bjuden på en ”Vin- och tjejkväll” i morgon. Jag tar det som en komplimang och inte som att jag är feminin.

Kvällens tankar tillägnas, liksom gårdagen, Ninni. Ta hand om dig, min vän.

* = siffran byggd på mätarstatistik från Statistiska CentralByrån. Jag lovar.

Den första arbetsdagen – och en bekännelse

Konstigt nog kände jag mig inte nervös eller spänd inför min första arbetsdag. Som ni kanske redan läst så kände jag direkt att jag skulle platsa på arbetsplatsen. Denna känslan växte sig starkare efter den första intervjun och när jag styrde stegen mot byggnaden så kände jag bara en stark övertygelse till att jag fått en korrekt bild av såväl företaget som av kollegorna.

Jag hade tänkt att försöka beskriva min första arbetsdag men precis som man kunde tro så är mitt huvud och mina tankar någonstans i stratosfären och min kropp är kvar på jorden. För att ens kunna greppa enstaka bokstäver och sätta samman dessa till begripliga ord måste jag ta en mental resa ett par kilometer över jorden och hitta mitt huvud. Jag kan inte påstå att jag är så värst förvirrad över mina kommande arbetsuppgifter eller användning av system – det är bara det att det är mycket information på kort tid.

Att börja arbeta i månadsskiftet april/maj var nog det bästa som kunde hända. Det betyder att jag jobbar två dagar denna vecka och sedan får jag helgen på mig att andas ut. Det är en del att smälta men om jag har förstått uppgifterna och sysslorna rätt så kommer jag att vara självgående inom ett par dagar. Jag har alltid haft enormt lätt för att lära mig nya saker och anpassa mig efter situationer och detta tycks inte vara något undantag – än. Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att jag kommer att springa på hundratals regler och flerfaldigt många mer undantag. Innan jag kraschar helt och hållet ska jag även komma ihåg att plocka fram en skjorta och slips för morgondagen. Jepp, that´s right, bitches – jag fortsätter med den urgamla traditionen om slipsfredag.

Den som läste bloggen igår vet även att jag skrev om svek och om en kniv rakt i hjärtat. Ett antal vänner har hört av sig och frågat hur det är med mig och jag säger samma sak som jag sa till dom; mitt privatliv kunde helt klart vara bättre och det har tagit en annan vändning. Dock var det ingen som högg mig i hjärtat utan jag var den som höll i kniven. Jag var den som skadade någon. Det är jag som är monstret och det är jag som förbrukat min rätt till att vara en god individ.

Lite som Euphoria

Trots att regnet smattrar mot rutorna (som sig bör i Göteborg) och jag blev dyblöt som en strykarhund så skiner solen inuti. När allt kommer omkring så är det viktigare med ett vackert väder inombords än ett vackert väder utanför, right?

Mötet tog strax under en timme och jag fick svar på de få frågor jag hade. För varje minut som jag satt i rummet så växte känslan att jag var rätt man på rätt plats – att jag kommer att trivas enormt med såväl kollegor som arbetsuppgifter. Allt från arbetstider till personalförmåner liksom uppgifter till arbetsmiljö kändes 100% rätt. När jag stängde dörren bakom mig tog jag upp telefonen och ringde till några fina människor och berättade om mitt fantastiska möte.

Väl hemma hängde jag av kavajen på den vanliga galgen och gick ut i köket för att ringa lite mer samtal (vilket jag för övrigt ska fortsätta med nu) och någonstans här kände jag mig som Loreen när hon gastar ut ”Euphooooria!

Regnet faller fortfarande på tvären. Antar att det blir så när man kombinerar västkustens blåst med den enorma nederbörd som faller varje sommar, men fortfarande kan inte vädret plocka ner mig på jorden. Vissa planer är redan lagda för mina sista dagar som arbetslös och jag tvekar inte en sekund på att det kommer att bli några av de finaste dagarna sedan jag jobbade sist.

På återseende, och glöm inte att göra som de där amerikanerna som sjöng i regnet. För min skull, för er omgivnings skull och framförallt för er egen. Kärlek!

Kan själv…

18.43. Syster borde ha landstigit i Göteborg nu. Jag frågade henne om hon ville att jag skulle möta upp henne, men hon har lite ”kan själv…”-syndromet över sig, så hon valde att spatsera ut i den Göteborgska kvällen. Jag börjar bli hungrig och planen är att äta ute idag och sedan får man se vad som händer under resten av helgen.

Jag har, som ni vet, sökt en del jobb och nu har jag hittat två jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. Det ena är som butikssäljare på Webhallen och det andra är som servicetekniker hos Macsupport. Hos Webhallen får jag träffa kunder och syssla med teknisk försäljning och på Macsupport får jag skruva upp datorer och felsöka, uppgradera minnen och liknande. Jag vet ärligt inte vilket av jobben som låter mest intressant men klart är att båda jobben skulle verkligen passa mig som handen i handsken. Fast det är ju inte säkert att man får något av dom, förstås, men jag drömmer så länge jag kan.

Ska städa upp det sista nu innan syster ”kan själv…” dundrar in med resväskor och fyra par skor.

Vad vill du bli när du blir stor, Jonas?

Även denna kväll har jag tillbringat framför datorn och försökt komma på vad jag vill jobba med i framtiden. Jag har börjat väga för- och nackdelar med att studera och det känns mer och mer som att nackdelarna försvinner. Kanske är det så att jag söker ihjäl mig efter arbeten och får ett som jag stannar på tills dess att jag betalat av det där gamla banklånet. Sedan vore det kanske dags att börja studera. På Facebook frågade jag efter vilket jobb som verkade vara det roligaste som mina vänner kunde komma på, detta eftersom jag totalt saknade inspiration om vad jag vill jobba med i framtiden.

Ett välbetalt jobb är inte en livsnödvändighet för mig, även om det förstås underlättar. Jag vill ha ett arbete som jag kan gå till med ett leende på läpparna och nästan bli ledsen över att lämna det när arbetsdagen är slut. Arbetskollegorna hjälper ofta till med detta, men för att nå de sista metrarna måste jag själv ha ett ställe som jag trivs på, med bra arbetskollegor och ett arbete som jag gillar.

Allt eftersom kvällen fortlöpte fick jag lite olika förslag och Lundberg kom nog med det bästa – äventyrare! Tänk er själva, jag skulle kunna korsa Antarktis på ett par snöskor och strypa isbjörnar med händerna eller varför inte vandra längs hela Grand Canyon? Utforska regnskogar och undvika fejder med ursprungsbefolkningen? Leta efter Atlantis, en gömd guldstad eller kretsa runt rymden jorden i en skyttel? Förutom äventyrare skulle jag även kunna tänka mig mäklare, reseledare eller annat roligt. Jag får sova på saken, men ju mer jag funderar på vad jag vill göra i framtiden, desto mer inser jag att jag kanske måste bita i den sura sillen och sätta mig i skolbänken igen.

Om någon annan ute i cyberrymden har något äventyrligt, spännande, roligt eller udda jobb som ni går och fundera på, låt mig veta. Kommentera här, skicka ett Facebook-mail eller ring mig. Bästa förslag belönas med en öl!

Jeanette

Jag minns en hel del från det första arbetet jag fick när jag flyttade tillbaka till Göteborg från Växjö. Jag minns den gången som Emelie pratade med ett gäng och såg inte en stolpe som var ungefär en halv meter bred och gick rakt in i den. Jag minns hur arg Emmy blev för att jag inte kunde säga ”Rooibus” om ett speciellt te utan envisades med att kalla det för ”Robitooo”, vilket senare blev ett drink-koncept. Visst var det tungt vissa dagar, framförallt i deklarationstider, och visst var det jobbigt att tvingas ha långbyxor på sig inomhus när solen gassade på som allra värst, men visst hade vi kul. Oh ja, vi hade kul…

På grund av vissa, milt sagt, knäppa omständigheter gled jag ifrån vissa kollegor och kom andra närmre. Så här med facit i hand kan jag själv undra vad jag tänkte med, men i alla lägen är det inte lätt att vara rationell. Fuck, jag hatar det där, jag ser mig själv som en rationell och logisk människa i de flesta situationer. Det är lite det som är min styrka, och det är lite det som är min svaghet. Anyhow, jag minns såväl när jag tog tag i henne på Excet under en företagsfest och sa förlåt.

Sedan dess har vi pratat sporadiskt, men det fanns en tid när vi umgicks en del. Den tiden var när hon bodde kvar i Göteborg ute på Hisingen, men sedan dess har hon skaffat nytt jobb och bor även i Stockholm. Okej, den där delen med nytt jobb kan jag väl förstå, men Stockholm…? Vad ska jag göra nu? Det var ju skitkul när vi spelade biljard med GBG och Julle eller den gången som jag, hon, Larsson och Emelie (samma Emelie som gick in i pelaren) drog till Saltholmen för att bada en sådan där varm sommardag som gjorde det outhärdligt att ha långbyxor inomhus.

Hon dyker upp lite som gubben i lådan och lämnar någon kommentar här då och då, samt att hon envisas med att puffa mig på Facebook. Enligt henne var det jag som startade puff-kriget, men det har jag inget minne av. Hennes namn är Jeanette och hon är en av de roligaste människor jag känner och jag uppskattar att hon fortfarande hänger kvar och läser mina dumma funderingar, tankar och äventyr.

Det där med att söka arbete

Urk. De senaste två timmarna har jag spenderat till att leta nya jobb på Arbetsförmedlingen. Som om det inte vore nog med att de har världens tråkigaste hemsida (förutom Försäkringskassan då) så är alla jobbeskrivningar så otroligt diffusa. Och inte bara beskrivningarna, utan tjänsterna i sig. Städare kallas för Lokalvårdstekniker och Telefonförsäljare heter Proffskommunikatörer. Vafan, skärp er nu Sveriges företag, skriv kort och koncist om vad tjänsten innebär i rubriken istället för att flasha till det.

Hittills har jag snavat över ett antal arbeten som verkade intressanta, men samtliga kräver antigen ett B-körkort, truckkort eller att man har vana från arbetet sedan innan. Det där är också en spökig grej, hur ska man kunna få ett intressant arbete om man inte har erfarenhet? Det är sällan det numera står att man lägger stor vikt vid personlighet, utan man ska ha både en doktorand, sju olika körkort, erfarenhet från arbete i Riksdagen och vara ”spindeln i nätet”. Vilket förövrigt är en fin omskrivning för ”slav”.

Den sista tiden, och även tiden i Lappland, har jag filat och vänt på mitt CV och personliga brev till perfektion. Nu gäller det bara att kunna skicka det någonstans också. Någonstans där man är behörig att söka, förstås. Någonstans där man får en chans för att man är en schysst människa och där de förstår att man gör ett bra arbete, trots att man inte har rest till Syd-Georgien och vart på pingvinsafari. Jojo…

Aldrig farväl

”Nästa – Gamlestadstorget!” Mina öron går på en nanosekund från att vara väldigt passiva till helspänn. Det är inte första, och mest troligt inte sista gången, som jag vart helt säker på att jag sitter på 3:an men i verkligheten är det 9:an. Det finns förvisso en mikroskopisk möjlighet att vagnen ändrat nummer när vi passerade Brunnsparken, men det är föga troligt. Sannolikheten att jag klantat mig är betydligt större.

Byter spårvagn på Gamlestadstorget och hoppar av vid Ullevi Norra vilket resulterar i att jag blir några minuter sen. Det var ungefär två veckor sedan, give or take, som jag sist passerade genom min gamla arbetsplats entrédörrar. På ett sätt kändes det som att komma hem, och på ett annat vis kändes det som om jag bara blinkat och att de två senaste veckorna bara är ett suddigt minne. Som en dröm som man inte riktigt minns utan famlar i mörker medan man greppar sekvenser av en bortglömd tid.

Själva arbetsplatsen sprider samma anda som jag minns och det är en ohelig allians av saknad och sorg som sprider sig från tårna ända ut i fingerspetsarna. Efter ett par kramar, handslag och historier från forna kollegor senare infinner jag mig återigen i hissen. Fem våningar är över på ett andetag och jag stegar återigen ut från den väldiga entrén till byggnaden. Återigen lämnar jag kontorslandskap, vänner och minnen bakom mig. Som en dröm som man inte riktigt minns utan famlar i mörker medan man greppar sekvenser av en bortglömd tid.

Men jag säger inte farväl. Jag säger inte att vi inte kommer att ses igen. Jag säger inte att vi aldrig mer kommer att arbeta under det stolta, lila baner som utmärker företaget i fråga. Jag och Annie kommer att fiska tillsammans och med Johan samt Wille kommer vi att ta en bärs över en TV-spelskväll. Jag och Eelis kommer fortsätta att föra diskussioner om huruvida Miika existerar eller ej och jag kommer att hälsa på mina vänner igen.

På återseende, mina vänner!

Arbetslös men upptagen

Återigen en dag där jag har alldeles för mycket att göra och för lite tid att göra det på. Vaknade vid 10-draget och drog till gymmet direkt. Körde ett rejält biceps- och ryggpass. Som vanligt var bastun avslagen (note to self: När gymkortet går ut, skaffa ett där de alltid har igång bastun) så man kände sig lite snuvad på konfekten efteråt. Svängde in på ICA för att handla lite kex och ost för kvällen.

Väl hemma var det bara att springa ner till tvättstugan för att få lite rena kläder. Under helgen hände dessutom en olycka; en burk med brunsås åkte ner över mattan. Jag tyckte att jag lyckades få bort allt, men dagen efter luktade det brunsås i hela lägenheten. Mitt skarpa luktsinne spårade odören till min matta och även denna fick åka in i tvättmaskinen. Passade även på att tvätta mattan i hallen samt mattan i badrummet. Nu är det mesta i lägenheten nytvättat och jag trodde jag skulle få pusta ut. Glömde dock bort att jag skulle till  mitt gamla jobb i morgon och lämna bl.a jobbtelefonen. När man besöker sitt gamla jobb är det obligatoriskt att bjuda på något och eftersom Snickerskaka är lite av min specialitet så fick det bli så även denna gång.

Mellan bakandet och tvättandet hann jag även upp på Mariaplan och pumpa upp däcken i min cykel. Cykeln har stått utan luft i två år så jag var lite orolig på om den kunde ha drabbats av punktering. Det verkar ha gått bra, pumpade upp däcken och köpte även olja för kedjan. En gullig tant kom förbi och frågade om jag var proffs på att pumpa cyklar. Jag tittade lite frågande på henne, varpå hon pekade på sin rullator som hade ett lite ledset högerdäck. Jag förklarade hur pumpen fungerade och erbjöd även hjälp, vilket hon tacksamt tog emot. Efter det blev jag, enligt tanten, garanterad en plats i himmelen. Kan vara bra att ha när tiden är inne. Tack tack.

Åkte hem och hängde upp tvätten. Blev hungrig och gick tillbaka till Mariaplan för att köpa en hamburgare. Sagt och gjort, glufs så var den borta. Kom förbi ett par ungar och frågade om jag ville köpa en Majblomma. Jag hade en tjuga kvar och tänkte att den kan väl gå till något vettigt. Ungen hade inte växel och han såg ut att bli ledsen för han verkade tro att jag inte skulle köpa då. Köpte istället två blommor och barnet blev glad. Åkte hem, hängde upp mer tvätt, kladdade på ett lager choklad på kakan och nu hinner jag precis andas ut före Rebecca kommer förbi.

Den som säger att arbetslösa är lata as kommer jag att skjuta. Personligen.

Rösta på lodjuret – vinn ett personligt blogginlägg!

Igår lämnade jag byggnaden som en arbetslös man. Som många andra arbetslösa tyckte jag att måndag var en bra dag för öl. Sagt och gjort, mötte upp Loke på 7:ans ölhall för att ta en öl och prata lite strunt. En klassisk vadslagning stod på spel och en opartisk person fick välja vilket djur vi skulle rita. Valet blev lodjur och nedan ser ni resultatet;

För att rösta på lodjuret till vänster, skicka ”vänster” till 073 502 95 21.
För att rösta på lodjuret till höger, skicka ”höger” till 073 502 95 21.

Kostnad på SMS:et är beroende av vilken operatör du har. Kontakta din mobiltelefonoperatör för mer information. Vinnaren utses av en jury bestående av personerna bakom rankvist.se. Juryns beslut kan ej överklagas och eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. Rankvist.se förbehåller sig rätten att publicera eventuella bidrag på hemsidan.

Det blev ingen lång utgång igår utan jag valsade hemåt vid 12-tiden efter ungefär fyra timmar som arbetslös. Passade på att svänga förbi Arbetsförmedlingen och skriva in mig idag, och jag kunde återigen konstatera att Arbetsförmedlingen är ungefär lika roliga som akutmottagningen på Sahlgrenska. Jag har även inhandlat grillolja och lite andra grilltillbehör som kan komma till väl till pass inför morgondagens grillning med Linus. I kylen ligger just nu marinerade champinjoner och entrecote, samt tomater och lök som ska grillas rejält i morgon.

Förutom att besöka Das Arbeitsfürmedling svängde jag runt lite på stan och sprang in i min syster Linnea, Helena, Tilda och Helenas snubbe. Av någon anledning har jag som vana att springa in i de när de är och besöker Göteborg. Sist sprang jag på dom mitt Nordstan och det är ganska lustigt med tanke på att Göteborg har väl 20 gånger mer invånare än Piteå – minst. Bestämde mig även för att åka hem till Loke och koppla in hans Xbox eftersom han misslyckats med detta i ett par veckor. Tog väl två minuter så var skiten inkopplad och klar och efter ytterligare fem minuter var alla inställningar optimerade. Han försökte även lära mig att stämma en gitarr, men det var riktigt mission impossible. Istället fick jag tipset om en applikation till mobiltelefonen som känner av hur pass stämd en gitarr är. Passar mig bättre såhär i början, ska bara komma på om jag vill spela med eller utan plektrum.

Annars? Jo, jag funderade på om jag ska göra ett ryck och städa, diska och göra lägenheten allmänt fin. Vore skönt med en riktigt sån där vårstädning, samt att röja ut en massa skit på vinden som jag aldrig använder. Nåväl, jag kommer nog att få tid för det med här framöver.

Jag säger inte farväl

Om cirka 24 timmar lämnar jag byggnaden för sista gången. Förutom att lämna mitt passerkort och ID-kort lämnar jag även fantastiska människor och ett varierande och givande arbete. Även om solen står högre än någonsin på himlen kommer ett personligt regn att falla inom mig. Precis som på de flesta arbetsplatser finns det bra och mindre bra sidor, men när jag ser tillbaka på tiden som har varit kan jag bara minnas de fina stunderna. Jag vet att jag kommer att hålla kontakten med många av mina kollegor och de gånger som det vankas företagsfester kommer jag att möta upp gänget efter det för att dra vidare till någon pub.

Den positiva sidan är att jag inte bara lämnar saker – jag tar även med mig såväl erfarenheter som kunskap. Var framtidens stig leder mig har jag ingen aning om. Jag vet inte ens vad jag gör om två veckor och ännu mindre om två månader. Det sägs att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster, men vad som finns på fönstrets andra sida är ännu ett oskrivet blad i boken som handlar om livet. Chansen att jag återvänder till företaget i fråga är väldigt stora, och min tro och förhoppning är att kunna återvända till samma avdelning. Samma gäng. Samma byggnad.

Jag tar inte farväl. Jag ser det mer som ett ”på återseende” och ser fram emot till den gången vi möts igen, mina nyfunna bröder och systrar. Inför morgondagen har jag även bakat en av mina specialitéer, nämligen snickerskaka. Hoppas bara att det inte finns någon nötallergiker i gruppen…

På tal om något annat – jag har börjat fundera på om de där hästarna som syntes förut (det fanns även regnbågar) var ett slags aprilskämt från antingen WordPress eller mitt webhotell. Nå, vi ser väl om de är kvar i morgon. Med detta i åtanke vill jag även påpeka att beslutet om att lämna min anställning inte är något aprilskämt. Känner jag mig själv rätt lär jag väl återvända och hälsa på alla mina kollegor och vänner. Vänner ja, det är skillnad på kollegor och vänner. De man kan prata med privat utanför jobbet räknar jag som vänner, och några utav dessa har dessutom kommit att bli väldigt fina vänner. Nåväl, i morgon är en ny dag, med nya utmaningar och den sista gången som jag kommer att använda mitt ID-kort.

På återseende!