Rörigt och ostrukturerat

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans… Jag har skrivit flera inlägg och raderat de direkt. Det blir inte som jag vill, men det kanske beror på att jag inte vet vad jag vill berätta. Jag sitter i köket i Örnvik och ser ut över husvagnarna. Snödjupet är någonstans kring 2-3 decimeter och jag har tagit Yamahan på en åktur. Sakteligen börjar bitarna falla på plats, ungefär som när jag var här förra året.

Det kanske är så att det första inlägget är det svåraste att skriva. Dels är det flera månader sedan jag författade något sist, och dels har det hänt så otroligt mycket. Det kanske är bäst att bara kasta sig huvudstupa in i skrivandet och se vad som händer?

Anyhow, jag har vart på kusinträff i Piteå i helgen. Det började med bowling (som jag vann, hurra!) och fortsatte med middag och lite lekar (som mitt lag också vann, hurra hurra!). Skruttibangbang-bilen har gått sönder vilket innebär att jag måste köra den till Pite snart igen. Inte mig emot, jag gillar Pite, och det är alltid kul att träffa mina gamla vänner och min släkt.

Nåväl, detta är nog det rörigaste inlägg som jag någonsin författat, men det blir nog bättre sen. Tror jag.

PS! Tack för promenaden i söndags.

Minusgrader

-27 grader och temperaturen faller ytterligare. Efter att ha gått en snabb vända på campingen inser jag att mitt skägg har stelnat och när jag kommer innanför dörren ser jag även att jag har rimfrost i skägget. Någonstans i mitt huvud hör jag någon Göteborgare säger ”Minus 27 i Norrland, det är lika kallt som nollgradigt i Göteborg med lite blåst…

Jag hinner inte idiotförklara min egna tanke utan inser rätt snabbt att de helt enkelt inte vet bättre i denna fråga, och att de får skylla sig själva när de går omkring i kjolar och vårjackor när temperaturen sjunker under nollstrecket. Klart som tusan det känns kallare då. 

I övrigt är vintern sådär fin som bara en Norrlands-vinter kan göra. Solen orkar sig knappt över horisonten men färgar himlen vackert rosa och röd. Krispigheten i luften känns frisk och bitande, Birro tjollrar på och Hasse bär ved för fullt. Skönt att bli avbytt i vedkörandet för en gångs skull. 

Människobyn och grottan

Idag var första dagen som jag lämnade Örnvik. Jag, farsan och Peter tog en bil till Arjeplog (eller Människobyn, som farsan kallar samhället). Jag passade på att hämta ut två paket som jag har beställt, Peter köpte några lister och farsan var på jakt efter en lampa, men han vände rätt snabbt i affären då det var så mycket folk där. Haha. Jag vet inte om det är något som farsan har smittat av sig på mig med, men det kändes skönt att åka från Arjeplog och styra kosan mot Örnvik igen.

Det första jag gjorde när jag kom till Örnvik var att kasta av mig jeansen och ta på mig ett par mjukisbyxor. När jag kom ut ur sovrummet märkte jag att farsan hade gjort samma sak. Eller ja, han hade dragit på sig sina långkalsonger och gick runt i dom istället. Efter att ha haft mjukisar i snart två veckor så kändes det väldigt obehagligt med jeans, men känslan av att dra på sig mjukisbyxorna igen var awesome.

Det är en fördel här, det finns absolut ingen som tänker på vad man har på sig. Förvisso skiter jag i vad folk tycker och tänker om min klädstil eller utseende, men det är klart att man märker att folk glor mycket ifall man går till affären i mjukisar, ett linne och träskor. Här tittar inte ens någon på det eller höjer ögonbrynet över det. Och det är det jag gillar, hela mentaliteten och friheten. Det kanske inte är händelsernas centrum, men det är heller inte tillgjort med putsade fasader och indirekta krav eller riktlinjer från omvärlden.

Temperaturen ligger några grader under nollstrecket varje natt, och det är i princip bara när solen är uppe som det är plusgrader. Solen går ner ungefär vid 18-tiden, och det känns som att den går ner tidigare och tidigare för varje dag. När solen går ner här finns det inga gatulampor eller övriga ljusskällor som lyser upp mörkret, utan det är mörkt. Riktigt mörkt. Jag menar mörkt som i att man inte ser längre än ett fåtal meter. Det är i princip obligatoriskt att använda pann- eller ficklampa när man går utanför kåken.

Till helgen blir det storbesök. Om jag har förstått det här rätt så kommer Trubbel, Ida, Göran, Tomas och Jörgen. Och kanske någon mer som jag har glömt. Men det är till helgen. I morgon ska vi ut på äventyr, förresten! Laban kom förbi och berättade historier om lappflickor som gömde sig i grottor på Nissanosoulo, vilket är en klippö i Tjeggelvas. Här gömde de sig för öh, rövare och vågade bara elda nattetid. Under dagarna satt de och höll utkik efter bråkstakarna och gjorde så lite väsen av sig som möjligt. Det låter förvisso som en skröna som författades på ljugarbänken, men å andra sidan vore det kul att utforska ön och som vi alla vet så finns det ett korn av sanning i varje historia. Och kornet i det här fallet kanske är grottan.

Framme!

19.46, onsdagen den 4:e oktober i nådens år 2016. Mörkret har lagt sig över Örnvik och jag ser uppskattningsvis tio meter utanför fönstret. Även om jag inte ser fjällen så vet jag att dom sluter sig runt sjön och att den lappländska natten är så tyst som bara en lappländsk natt kan vara.

Det är ungefär två dygn sedan som jag kom till Örnvik. Jag har gjort mig hemmastadd, installerat TV´n, TV-spel, medie-program, vikt kläder, ställt undan resväskor och hunnit vara ute på Tjeggelvas en sväng. Anledningarna hade kunnat vara muntrare, men det är något med den där sjön som får mig att känna ett visst lugn. Att sakta åka längs med stranden och betrakta de massiva klipporna som tycks störta rakt ner i sjön skapar ett slags band till naturen som jag inte vart med om tidigare.

Folk har kallat mig galen, men folk har även hyllat mitt val. Jag antar att det beror på vem man frågar och vad de har för tankar om mig, men hittills har jag inte haft en sekunds ånger. Med handen på hjärtat var det lite vemodigt att sätta sig i bilen, men i samma ögonblick som jag såg Göteborg i backspegeln var jag övertygad om att det var rätt val. Jag hoppas att den känslan håller i sig i sju månader.

Långt från Avenyn

Efter tre veckor i de lappländska fjällen är jag tillbaka i Göteborg. Staden hälsar med mig med gråskalor i diverse färger och jag känner en viss form av uppgivenhet. Men, de goda nyheterna är att jag alltid kan titta på filmen och drömma mig tillbaka till Örnvik, Ramanj, Ballek och alla de andra ställena som jag besökte under min vistelse. Tack till alla, släktingar och nya bekantskaper, som gjorde vistelsen till vad den var.

Filmen är mitt försök att visa en verklighet som ligger långt från Avenyn och spårvagnar, långt från vardagsjobb och dyra kläder. Den är ett försök att beskriva friheten och mentaliteten som jag inte har hittat någonstans, och mest troligt inte kommer att hitta på någon annan plats. Filmen är en hyllning till de människor som gör det här stället till det vackraste på jorden, och jag menar inte bara naturen.

Tack för den här gången Lappland, och vi ses snart igen!

Dante II

Alla som har tillgång till bloggen har Facebook och alla vet var mina tankar är dessa dagar. Det känns lite som att jag inte har något nytt att säga på bloggen just nu, men jag har inga planer på att lägga ner den. Bloggen har blivit lite av min fristad där jag kan skriva vad jag vill eftersom jag vet att de personer som kan läsa det kommer att förstå, acceptera och inte döma mig.

Det är inte omöjligt att bloggen tar steget mot att bli lite mer personligare, lite mer ”känna Jonas”, så att säga. Nåväl, det återstår att se. Just nu tar jag, precis som Anna, Oskar och Dante en dag i taget. Varje minut slås tankarna till just Dante och hans kamp för livet. Med de senaste dagarnas rapport är jag dock försiktigt positiv, men det är klart att man är nervös före man är ute ur elden.

Tack för allt stöd och vänliga kommentarer.

Dante

Under mina snart 33 år på jorden så har min lillasyster funnits under 31 av dessa. Som alla syskon hade vi våra dunster under uppväxtdagarna men på äldre dagar har vi blivit mer tighta och fyllda av kärlek till varandra. Nu i dagarna ska min lillasyster bli mamma.

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Jag känner mig så hjälplös och handlingsförlamad. Min kära syster ligger i skrivande stund på Karolinska sjukhuset och kommer att föda Dante vilken dag som helst. Det kan tyckas som frid och fröjd om man bortser från detaljen att det är ungefär tre månader för tidigt. Allt jag vill är att det ska gå bra med såväl lilla Dante som min syster.

Jag måste bita mig i läppen för att jag inte ska börja gråta. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte hålla ögonen torra. Varje gång jag blinkar ser jag lite suddigt på grund av mina fuktiga ögon. Då och då rinner en tår nerför kinden och jag kan inte riktigt lämna min arbetsplats. Jag kan inte gå någonstans. Går jag någonstans är jag rädd att jag kommer att svimma av nervositet. Jag kan bara sitta på min stol och följa uppdateringarna som kommer från min systers Facebook och försöka glädjas över att hon är älskad av många, vilket kommentarerna tydligt skvallrar om.

Livet är orättvist och för vissa börjar orättvisan redan innan livet ens har börjat.

Jag minns inte när jag var så här förstörd, nervös och skakig senast. Och då är det ändå inte jag som ska bli förälder. Jag kan inte ens föreställa mig vad Anna och Òskar går igenom. Ofattbart starka människor.

Jag älskar er.

Vågar du?

Hela jag är i en slags gastronomisk kollaps efter det obligatoriska julbordet. Jag har fått prioritera om jag ska satsa på mest på sillen, revbensspjällen, köttbullarna, skinkan, laxen eller något annat av det som slåss om min och min mages uppmärksamhet. Som vanligt gjorde jag misstaget att tänka att ”äh, det går nog bra om jag tar lite till av allt!” och sen är det som att jag springer in i en vägg. Pang, från 0 till 100 på bråkdelen av en sekund och sedan gör jag årets fetaste faceplant rakt in i kaklet.

Kvällens stora vinnare var, som sig bör, knattarna i julfirandet. Vi vuxna köpte varsin klapp som sedan någon annan i sällskapet fick. Jag köpte ett elchock-spel och komiskt nog valde min mor den julklappen. Jag har svårt att se att hon kommer att få så mycket glädje av den, men som tur var hade jag laddat upp med en extra julklapp till henne. De flesta av er har säkert sett pärlplattan som jag gjorde (en till min mor och en till min far) men jag hystar upp den här ändå för säkerhets skull.

10885106_10152935893877930_976896259729446707_n

3364 pärlor per förälder

Och nu ska ni få höra! Jag valde klappen som Óskar hade köpt och jag möttes av ett spels om heter Bean Boozled och jag kommer att tvinga många av mina vänner att spela det. Det är lite som rysk roulette med diverse smaker. Kommer du ihåg de där bön-godisarna som dina far- och morföräldrar alltid hade hemma? Bean Boozled innehåller sju olika ”bön-godisar” och slumpen avgör vilken man ska äta. Kruxet? Inte varenda böna smakar så gott som man kan tro. Varje böna har nämligen två smaker, men det är totalt omöjligt att säga vilken som är en godis och vilken som är en nitlott. Skulle det smaka med något av följande? Vågar du?

Gamla strumpor eller tutti-frutti?
Tandkräm eller blåbär?
Spya eller persika?
Snorkråka eller päron?
Ruttet ägg eller popcorn?
Nyklippt gräs eller lime?
Våtservett eller kokosnöt?

Matilda var den första som drog en nitlott och fick en spya. Det dröjde inte länge innan hon spottade ut den förrädiska karamellen. Jag klarade mig och fick en lime istället för en nyklippt gräs, men kände att jag var tvungen att testa igen. Då fick jag ruttna ägg istället för popcorn och jo, det var precis så vedervärdigt som man kan föreställa sig.

Syster och Òskar påbörjar sin bilfärd mot Norrland i morgon. Jag hade totalt missat att dom skulle dit och fick ett spontant infall om att hänga på. Dock var det lite svårt att få sovplats på grund av att många hade besök av julfirande släktingar eller så var de själva bortresta. Kände mig inte vidare bekväm med att chansa på att det löser sig och så står man där i den norrbottniska natten utan värme och dessutom utan mössa, vantar, långfjölingar men med ett par somriga sneakers. Istället ska jag göra något som jag tror att jag behöver, rent själsligt – jag ska gå på julotta klockan 06.00 i Västerås domkyrka.

En fantastisk jul på många sätt, även om smaken av ruttna ägg inte riktigt hör julen till. God jul på er allihopa!

En vanlig konversation med syster

Min syster är inte helt teknisk, som ni säkert har märkt genom tiderna. Det komiska är inte att hon är så oteknisk utan sättet hon förklarar det på. Denna konversation är helt autentisk och inträffade på Facebook den 5:e september i nådens år, 2013:

Anna: Däremot har jag en fråga.

Jag: aight

Anna: Jag har ju inte obegränsat med surf, som jag hade förut. Nu har jag 3G igång, så i hörnet står det typ ”Telia IIIII (täckning) och sen 3G”.

Jag: Japp

Anna: betyder det att den internetkvoten som jag har används hela tiden? Ska jag stänga av 3G när jag inte surfar?

Jag: HAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAA! Jag dööör

Anna: SLUTA!!!! Hahahaha

Jag: Alltså… Det har att göra vilket nät du är på.

Anna: Jaha. Jag: Du är på 3G-nätet. Det kan stå GSM där, eller 4G.

Anna: Men det svarar ändå inte på min fråga , används mitt internet hela tiden? För jag kan ju stänga av surfen. Nånstans.

Jag: Ja. Ditt internet används alltid.

Anna: Så det försvinner hela tiden?

Jag: Va? Vadå försvinner? Det behövs internet för att du ska se att du får mail, notiser på facebook etc. En smartphone funkar typ inte utan ständig internetuppkoppling

Anna: Alltså jag har ju 3GB i månaden. Försvinner det nu, lite i taget?

Jag: hahaha det skulle man kunna säga. Men du lär klara dig skitbra på 3gb såviuda du iante streamar youtube konstant

Julafton – i bakspegeln

Sådärja. Då var man på plats i Majorna i min egen lägenhet med mitt renoverade badrum. Jag hade tänkt till och städat innan jag for eftersom det är extremt skönt att komma hem till en lägenhet där man inte måste städa det första man gör. Började packa upp alla mina saker och lade dom direkt på sin rätta plats och jo, det ser fortfarande väldigt välstädat ut.

Upptäckte förresten idag att jag kan beställa en fiberoptisk internetuppkoppling. Comhem kan ta sitt värdelösa Cisco-modem och extrema överpriser och behålla dom. Inte nog med att mitt tekniska problem aldrig har löst sig, utan priserna är helt galna jämfört med fiber. Nu betalar jag 249:- /mån (vilket dessutom var ett slags kampanjpris) för 25mbit /sekund. Med fiberlösningen har jag lyckats få till en 12 månaders avtalstid med 149:- /mån OCH de första fyra månaderna kostnadsfritt samt utan inkopplingsavgift. Just ja, hastigheten… 100 download och 10 upload. Det är ju nästan så att man måste skratta lite när man jämför priserna, hastigheten och villkoren.

Om vi backar bandet till den 24:e december så kan jag meddela att julmaten var, om möjligt, ännu godare än i fjol och åren dessförinnan. I efterhand kom jag på att det inte fanns någon skivbar leverpastej utan endast en ugnsbakad variant. Nåväl, det fick gå det med, hade ändå fullt upp med att äta köttbullar och rödbetssallad. Det fanns en hel del presenter under granen och jag fick ett par presentkort på New Yorker, presentkort på SF, kontanter, en timme med en personlig tränare, kalsonger, whiskey,  boken ”vita kränkta män”, kreditkortshållare, en kalender och kanske något mer som jag glömt. Ledsen för det i sådana fall. Säkert är dock att jag uppskattade varenda en av gåvorna, hoppas även att mina klappar som jag gav blev uppskattade. Den där timmen med personlig tränare fick jag av min syster och jag vet inte om jag ser fram emot det eller om jag är lite rädd. Känns som att jag kommer att vara duktigt mör när det väl är dags. En sak är säker, och det är att det blir sjukt spännande! Fick värsta gåtan i den presenten också. Mycket kul!

Eftersom vi var i Västerås fullföljde vi givetvis den urgamla traditionen som innebär att man går på krogen på julafton. Även om förfesten var trevligare än krogen så var det en mycket lyckad kväll. Vi hamnade på Cirkus som var knökfullt. Blev en del magi och fyllesnack, ölspel och andra dumheter. Åkte tillbaka till lägenheten och var avsvimmad hela juldagen. Idag var vi på stan och skulle kolla om det fanns något att fynda på mellandagsrean. Hittade väl inget speciellt, men köpte en ny träningsväska för 149,00:-. Som ni kanske kommer ihåg gick min dragkedja sönder på spårvagnen för ett tag sedan och tyckte att det var hög tid att investera i en ny.

Nu är det dags att sova, bröst- och tricepspass står på schemat i morgon. Ska bli skönt att komma igång med träningen efter ett litet uppehåll på en vecka, men fy vad det kommer att vara slitsamt. Nåväl, på´t igen!

LED FTW

Under över alla under! Vi kom fram till Västerås på utsatt tid. Om man bortser från den ”lustiga” snorpackade Göteborgaren på tåget så gick resan över förväntan. Eller ja, Joel sov/vilade under hela resan och jag spelade ett nytt peka och klicka-spel på iPad´en. Denna snorpackade Göteborgare skrek i tid och otid ut sin förfrågan om spårvagnen stannade på Gamlestadstorget, och när han hoppade av undrade han om dom var framme vid Järntorget. Lyckligtvis åkte denna plågoande bara från Katrineholm till Flen, vilket tog ungefär 5-7 minuter.

Pelle hämtade upp oss på stationen och vi var strax inne i parkeringsgaraget under lägenheten. Gäst-lägenheten var avbokad så jag och Joel tog gästrummet. Morsan frågade vem av oss som var bredast och svaret på den frågan låg till grund om vem som fick ta sängen och vem som fick ta reservmadrassen på golvet. Joel sover på golvet. Började packa upp och nästan direkt noterade vi att Pelle och mamma inte har tagit bort ett klistermärke på TV´n.

LCD

 

Joel: (Tittar på mig och ser rätt frågande ut) Alltså… Tror du att dom har fattat att man kan ta bort klistermärket på TV´n?

Jag: (Tittar på TV´n. Tittar på Joel. Tittar tillbaka på TV´n) Nä, skulle inte förvåna mig om dom missat det.

Joel: Ska vi ta bort det? Jag stör mig lite på det.

Jag: Vi väntar tills både Pelle och morsan är hemma så vi kan fråga om det. Skulle inte förvåna mig om dom låter det sitta kvar för att folk ska se att det är en LED-TV.

(Någon timme senare är både Pelle och morsan på plats)

Jag: (Tittar på Pelle) Är ni medvetna om att det är kvar ett klistermärke på TV´n i gästrummet?

Pelle: (Uppenbarligen glad över att vi märkt det) Jo, det är så att folk ska veta att det är en LED-TV! Man kan ju inte ha en LCD…

Misstänkte nästan att det var något sådant. Påminner om den tiden då farsan bodde i husvagn på Piteå Havsbad och stolt ringde till mig och frågade om jag skulle hälsa på snart och upplyste om att han minsann hade färg-TV.

Mot Västerås, tågmästarn!

Stirrar på klockan och inser att det snart är spöktimmen. Hur mycket jag än vill så blir jag nog inte sömnigare än så här – det vill säga, knappt alls. Om ungefär fem timmar kommer klockan att skrika på mig med sin allra gällaste röst. Ungefär som Maud Olofsson på speed, med andra ord. Planen är att ställa mobilen i hallen vilket betyder att jag måste ta mig upp för att stänga av alarmet. Då är det ingen risk att jag försover mig eller snoozar bort min avgång mot Västerås. Å andra sidan kommer jag säkert att få sitta på Centralstationen i Göteborg ett par timmar innan SJ kan vissa upp ett fungerande tåg och en avgång som fungerar. Detta är vad jag räknar med;

  1. Försenad avgång pga snökaos utanför Göteborg
  2. En kvart sen i Partille pga ett signalfel
  3. Ytterligare försening pga mötande tåg
  4. Endast ett spår tillgängligt i Alingsås, dvs minst 8 minuter försening till
  5. Ankommer för sent till Katrineholm för att hinna med anslutande tåg. Blir inbokad på ett nytt tåg tre timmar senare
  6. 5 minuter före avgång inser SJ att tåget är överbokat. Får ta nästa tåg om ytterligare tre timmar.
  7. Kommer ombord på tåget för att inse att min sittplats är dubbelbokad av en tjockis.
  8. 15 minuter försening pga ett till signalfel
  9. Anländer i Västerås vid 17-tiden.

Ovanstående är inget pessimistiskt scenario utan snarare ett realistiskt. Kommer jag fram en minut tidigare än 17.00 ska jag fan rita ett fett jävla kors i taket när jag kommer hem. Dock kan förseningen vara värt det, bara jag kommer fram. Jag är sjukt trött på all uppståndelse i Göteborg (även om det inte blev något upplopp idag utan bara en skjutning av en snubbe i Gamlestan, woo!) och det ska bli riktigt, riktigt härligt att besöka mor och Pelle. Samt träffa min syster, förstås. Och mina bonussyskon. Extra roligt att Joel hänger med och firar jul i Västerås också. Kan bli en riktig 1337-jul med andra ord.

Nåja, ska lägga mig ner och försöka få någon timmes sömn innan Maud Olo… eh, väckarklockan skriker på mig. Har packat det mesta utom duschgrejor som jag kommer att använda i morgon. Västerås, här kommer jag – om SJ vill som jag, förstås…

Min svenska hjälte!

Systrar. Ni känner till dom. Jag har fyra stycken så jag känner till dom ungefär fyra gånger mer än vad ni gör. Jag känner till en allra bäst, det är den nördigaste. Ni vet, hon som löser korsord, lägger pussel och spelar Xbox. Det är även hon som är rätt kort. När hon var med i Vem vet mest? fick hon stå på två stycken plankor för att komma upp i acceptabel höjd (om man jämför med de andra deltagarna) så hon inte såg ut som en dvärg.

Förutom att hon lägger pussel och spelar Xbox och vad det nu var så är hon även en lärare, och bara det förtjänar en liten guldstjärna i kanten. Jag skulle nog aldrig ha tålamodet att lära elever något. Det enda schemalagda som jag skulle kunna hantera är en håltimme. Jag var rätt bra på att fika i uppehållsrummet och krossa folk i biljard och pingis. Tror även att jag innehöll något slags inoffciellt rekord i att äta baguetter med orientdressing.

Hur som helst, min syster har anmält sin klass till Svenska hjältar. Jag vet inte riktigt vad det innebär eftersom jag inte har hunnit läsa artikeln, men ni som köpte Aftonbladet i lördags kanske har hunnit läsa det. Jag köpte tidningen och läste vad syster sa, men ska läsa artikeln senare ikväll. Och ni som inte köpte Aftonbladet kan skratta er lyckliga över att jag lägger upp fotot här på bloggen. Titta, titta!

That´s my sister!