Kyssar och viol

Kjell Höglund sjöng en gång att ‘Dina kyssar smakar smultron och mjölk…‘ och även om jag uppskattar den somriga referensen så måste jag säga att han hade fel. Dina kyssar smakar viol. Åtminstone de kyssar som jag blev påmind om när jag tog av mig de nyinköpta byxorna som innehöll en tablettask med violsmak…

Tablettasken hade, liksom jag, färdats över 30 mil. Med tanke på hur långt ifrån varandra som vi befunnit oss torde detta te sig som en bagagell, men för varje mil – och för varje andetag som jag tog medan jag körde – så kändes avståndet större än någonsin.

Kjell Höglund må ha sjungit om smultron och mjölk och ha haft sina egna referenser till vad det betydde för honom, men jag föredrar mina egna smaker. ‘Vapnet’ namngav förresten en skiva med det ytterst passande namnet ‘Jag vet hur man väntar’ (vilket förövrigt är deras bästa platta), och jag håller med om namnet på skivan.

Medan jag väntar så tar jag en viol-godis och tänker på att det var längesen som vi var närmre varandra…

Sju små blommor och en liten dröm

Efter att ha testat traditionen med att lägga sju olika blommor under kudden kan vi konstatera att par saker;

  • Blommorna blir rätt platta av att ligga under kudden.
  • Jag kommer behöva byta sängkläder
  • Min framtida fru är en främlin

Vi tar det i rätt ordning och börjar med att blommorna blev platta under kudden. Titta själva.

IMG_3345

Kolla! Helt knosade på lakanet!

Det som verkade som en rolig idé igår var inte fullt lika rolig när man vaknade upp. Det första som slog mig var att jag verkade ha plockat de blommor som doftade allra mest i hela Göteborg. Det nästa som slog mig var att blommorna säkert var fulla med fästingar och andra otäcka kryp. Jag har inspekterat kroppen noga och tror att jag är förskonad från dessa äckliga skapelser, fast vem vet om det har liftat andra insekter och prylar med växterna? Det här betyder förstås att jag måste bädda rent. Känns lite som en waste med tanke på att jag bäddade rent i förrgår. Nåja.

Jag drömde även om en vän till mig som hade skaffat jobb på en ICA-butik någonstans. Jag har ingen aning om det var i Göteborg eller i Piteå eller om det ens var i Sverige. Han presenterade mig för en blond, vacker kvinna. Det är det enda jag kommer ihåg och om det nu fungerar att plocka sju olika blommor och hoppa över metallstaket istället för gärdsgårdar, så antar jag att jag har drömt om min framtida fru. Störigt dock att jag inte kommer ihåg hur hon såg ut eller hennes namn. Det måste betyda att jag inte har mött henne ännu, så sorry alla mina Facebook-tjejkompisar, det är nog inte någon av er.

En sommardröm

Ni som känner mig vet att jag är en sucker för traditioner. Ett exempel är min tjurskallighet om att alltid bära slips på fredagar och ett annat är att jag vägrar att missa Kalle Anka klockan 15.00 på julafton. Jag hoppar aldrig över kräft-premiären och jag försöker att inte raka mig under hockey-VM eftersom det betyder otur. Traditioner, som sagt. Däremot finns det en hel del bortlömda sagor och traditioner i vår folktro som då och då förtjänar att väckas till liv. En av dessa är sägnen om att plocka sju olika blommor under natten till midsommardagen och lägga dessa under kudden. Enligt sägnen kommer man då att drömma om personen som man kommer att spendera resten av sitt liv med;

Blomma

Man ska plocka sju specifika blommor från sju gärdsgårdar, men jag och Ninni körde på den urbana varianten och plockade istället sju random blommor från området kring Mariaplan. Jag hoppas att det fungerar ändå. Min tro är den att våra förfäder har överseende med vår modernisering av traditionen eftersom det är svårt att hitta gärdsgårdar i Göteborg, och vi gör vårt bästa för att återuppväcka en gammal tradition. Istället för att hoppa över staketet till sju gärdsgårdar så hoppade vi över ett metallräcke som skiljer lekplatsen på Gröna Vallen från vägen där bilarna kör. Man tager vad man haver, som något snille sa för längesedan…

Jag återkommer i morgon med (eventuell) avslöjande information om vem jag drömde om. Om 20 år återkommer jag med information om midsommarnattsdrömmen var korrekt eller inte.

Fem fantastiska år

Vissa av er känner till den sorg som tynger mina axlar sedan igår – andra kommer att slås rakt i ansiktet av dom oväntade och deprimerande nyheter som följer…

En femårig kärlekssaga har kommit till sitt slut. Precis som Ronny & Ragge sjöng för 15 år sedan så har turen kommit till mig; ”Men som alla love-affairs tog även denna saga slut...” Nu står jag här med lång näsa och så många obesvarade frågor. Samtidigt som jag är villrådig och nostalgisk vill jag inte gräva ner mig i det förflutna utan måste lyfta huvudet, och blicken, och förstå att detta inte är slutet. Att det finns fler fiskar i havet. Att se det som början på något nytt och inte som ett avslut på en epok.

På grund av det inträffade kommer även inläggen på Liv och Leverne att minskas en aning. Förhoppningsvis kommer Twitter och Instagram-flödet att uppdateras desto mer. Avslutningsvis vill jag tacka mina trogna följare och min kära Mac för den tid vi fick tillsammans.

RIP Macbook Pro (2008 – 2013)

Nostalgi

Nattsuddade lite och klickade runt på lite olika länkar på Facebook som ledde mig från den ena vännen till den andra. Roade mig ett tag med att klicka på min systers album och fastnade på korten som hade några år på nacken. Började bläddra igenom dessa smått och skrattade en hel del över hur fan man såg ut förr i tiden. Hur fan jag kunde ha en piercing i läppen så länge som jag hade. Åt hur nyvaken Linus ser ut när han sitter på soffan i Kortedala för sju år sedan. Hur glada vi var på kollektiv-tiden…

Rankvist och Ek i vår första kollektiv-lägenhet, Kortedala

Det var på den tiden då jag fortfarande hade gott om hår, även om man redan här kan ana att ett par vikar börjar gro. Inget passar väl bättre än Kadesch Kadengs gamla dänga Pojkar, och framförallt med låtraden; ”Jag tänker tillbaka på hur jag var när jag var tjugo, trodde jag vuxen, trodde jag var man…” Med handen på hjärtat var vi äldre än 20, vi var väl närmare 23-24 eller något sådant. Ett par år hit eller dit i den tidiga 20-årsåldern spelar inte så stor roll, man har ungefär samma värderingar i just dom åren. Vi var nöjda över att ha lyckats lämna Norrbotten bakom oss. Framför våra fötter låg ett ännu oupptäckt Västra Götaland, med Göteborg som främsta prioritering.

Nostalgin kommer sakta krypande, men även om vi hade förbannat roligt på den tiden skulle jag inte gå tillbaka. Var tid har sina fördelar och sina problem, och jag antar att man måste uppleva allihop för att få en rättvis syn på livet. En sak som alla foton har gemensamt är att det är tid som har förflutit. Tid som inte kommer tillbaka, oavsett hur mycket man vill det eller inte. Foton framkallar minnen och tar en tillbaka dagar. Veckor. Månader. År. Ungefär som i fredags när jag satt mittemot min vän och tiden vreds tillbaka sex år. På samma sätt vreds tiden tiden tillbaka när jag såg dessa bilder.

Ja, herregud. En pojkspoling som knappt var torr bakom öronen tog sitt pick och pack och flyttade till Göteborg. Vägen till att få mitt egna förstahandskontrakt på en lägenhet i Majorna har vart allt annat än spikrak, men till sist så hamnade jag här. Och vilken jävla resa det har vart! Det är bra att kort finns sparade så man kan ta sig tid att titta på dessa och se tillbaka på den tid som inte längre finns kvar.

För i slutändan så värderar vi livet baserat på våra minnen. Minnen är allt vi har; jobb, kärlek, familj, vänner och nöjen. Allt är minnen. Och det är det värdefullaste en människa kan äga. Utan minnen är vi ingenting.

Min första kärlek

Som de flesta barn så var min första förälskelse helt omöjlig. Jag var inte det barnet som blev kär i lärarinnor och kompisars storasystrar och sådant, utan jag blev kär i prinsessan Aurora. För alla tidiga 80-talister bör det ringa en rejäl klocka i bakhuvudet och om det inte gör det så räcker det med att man säger ”Starzinger” för att poletten ska ramla ner.

Om man tycker att det är ett long shot att få ihop det med sin väns storasyster när man är 5-6 år så kan ni tänka er hur stor sannolikheten är att man skulle lyckas bli tillsammans med en tecknad figur. Nåväl, kärleken föll i glömska och jag började istället leka med mina vänner och palla frukt och grönt från arga gubben i kvarteret. Livet gick vidare vare sig man ville eller ej och prinsessan Aurora kändes som en dröm från en annan tid.

Tiden hann ikapp mig som den så ofta gör. Jag tittade på Starzinger i morse och kommer ihåg hur förtjust jag var i henne som barn. Hon har en sådan där röst som verkligen skulle kunna vagga en till sömn och hon är genomsnäll och trevlig. Vad fan ska hon vara animerad för? Å andra sidan betyder det att hon alltid är en tidlös skönhet.

Jag kan förstå lite hur Cogo känner sig i ovanstående klipp. Ah, tecknade filmer var verkligen bättre när man själv var ung. Fast å andra sidan kommer väl dagens barn att säga detsamma om 20-30 år. Skillnaden är att jag har rätt.

För femton år sedan…

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till en kvinna att hon har världens vackraste leende och faktiskt menat det. Efter ett tag dyker det upp en annan kvinna vars leende kan väcka döda till liv, och jag säger samma sak till henne. Därefter kommer det en tredje kvinna och så vidare.

I lådan till min TV-bänk finns en rektangulär trälåda som är ungefär lika stor som en knuten näve. Denna trälåda gjorde jag på slöjden i sexan och har hängt med mig sedan dess, och innehållet har aldrig bytts ut. Däremot lades det till innehåll under hela min högstadieperiod. När jag slutade nian var innehållet klart för all framtid men det visste jag inte då. Det vet jag däremot nu, såhär i efterhand. Med handen på hjärtat gillade jag inte träslöjd, men jag tyckte vi hade en rolig lärare. Han hette Sixten och drog då och då till med klockrena citat. Jag minns en gång när jag och David frågade om vi fick ta ett par spikar (vad vi skulle med spikarna till minns jag inte) men han tittade surt på oss och sa ”Nej! Det är dyrt som skrutt!” och vi gick tomhänta, men fnissandes, ut ur träslöjdslokalen.

Det senaste året har jag plockat fram den här trälådan 2-3 gånger och tittat på innehållet. I lådan finns gamla foton från högstadietiden. Det var då som alla ungar sprang runt och bytte foton med varandra och jag har ingen aning om exakt hur många jag samlade på mig, men det finns ett foto som sticker ut. Ett leende som verkligen bränner sig fast i mig, och det är ett leende som ingen kvinna har lyckats överglänsa idag.

Varje gång jag har sagt till en kvinna att hon har det vackraste leendet i världen så vet jag att jag har ljugit för mig själv. Den gången som jag verkligen kan säga och mena det, då vet jag att jag har hittat rätt kvinna för mig. Det är ingen hemlighet att jag är otroligt förtjust i tänder. Tänder behöver inte vara vita, inte raka och inte Hollywood-aktiga, men de ska ha personlighet. Just den här kvinnan har en sådan härlig personlighet och det syns så tydligt på kortet. Trots att det är ungefär 15 år sedan.