Minusgrader

-27 grader och temperaturen faller ytterligare. Efter att ha gått en snabb vända på campingen inser jag att mitt skägg har stelnat och när jag kommer innanför dörren ser jag även att jag har rimfrost i skägget. Någonstans i mitt huvud hör jag någon Göteborgare säger ”Minus 27 i Norrland, det är lika kallt som nollgradigt i Göteborg med lite blåst…

Jag hinner inte idiotförklara min egna tanke utan inser rätt snabbt att de helt enkelt inte vet bättre i denna fråga, och att de får skylla sig själva när de går omkring i kjolar och vårjackor när temperaturen sjunker under nollstrecket. Klart som tusan det känns kallare då. 

I övrigt är vintern sådär fin som bara en Norrlands-vinter kan göra. Solen orkar sig knappt över horisonten men färgar himlen vackert rosa och röd. Krispigheten i luften känns frisk och bitande, Birro tjollrar på och Hasse bär ved för fullt. Skönt att bli avbytt i vedkörandet för en gångs skull. 

Människobyn och grottan

Idag var första dagen som jag lämnade Örnvik. Jag, farsan och Peter tog en bil till Arjeplog (eller Människobyn, som farsan kallar samhället). Jag passade på att hämta ut två paket som jag har beställt, Peter köpte några lister och farsan var på jakt efter en lampa, men han vände rätt snabbt i affären då det var så mycket folk där. Haha. Jag vet inte om det är något som farsan har smittat av sig på mig med, men det kändes skönt att åka från Arjeplog och styra kosan mot Örnvik igen.

Det första jag gjorde när jag kom till Örnvik var att kasta av mig jeansen och ta på mig ett par mjukisbyxor. När jag kom ut ur sovrummet märkte jag att farsan hade gjort samma sak. Eller ja, han hade dragit på sig sina långkalsonger och gick runt i dom istället. Efter att ha haft mjukisar i snart två veckor så kändes det väldigt obehagligt med jeans, men känslan av att dra på sig mjukisbyxorna igen var awesome.

Det är en fördel här, det finns absolut ingen som tänker på vad man har på sig. Förvisso skiter jag i vad folk tycker och tänker om min klädstil eller utseende, men det är klart att man märker att folk glor mycket ifall man går till affären i mjukisar, ett linne och träskor. Här tittar inte ens någon på det eller höjer ögonbrynet över det. Och det är det jag gillar, hela mentaliteten och friheten. Det kanske inte är händelsernas centrum, men det är heller inte tillgjort med putsade fasader och indirekta krav eller riktlinjer från omvärlden.

Temperaturen ligger några grader under nollstrecket varje natt, och det är i princip bara när solen är uppe som det är plusgrader. Solen går ner ungefär vid 18-tiden, och det känns som att den går ner tidigare och tidigare för varje dag. När solen går ner här finns det inga gatulampor eller övriga ljusskällor som lyser upp mörkret, utan det är mörkt. Riktigt mörkt. Jag menar mörkt som i att man inte ser längre än ett fåtal meter. Det är i princip obligatoriskt att använda pann- eller ficklampa när man går utanför kåken.

Till helgen blir det storbesök. Om jag har förstått det här rätt så kommer Trubbel, Ida, Göran, Tomas och Jörgen. Och kanske någon mer som jag har glömt. Men det är till helgen. I morgon ska vi ut på äventyr, förresten! Laban kom förbi och berättade historier om lappflickor som gömde sig i grottor på Nissanosoulo, vilket är en klippö i Tjeggelvas. Här gömde de sig för öh, rövare och vågade bara elda nattetid. Under dagarna satt de och höll utkik efter bråkstakarna och gjorde så lite väsen av sig som möjligt. Det låter förvisso som en skröna som författades på ljugarbänken, men å andra sidan vore det kul att utforska ön och som vi alla vet så finns det ett korn av sanning i varje historia. Och kornet i det här fallet kanske är grottan.

Souddom och Souvas

Jag har precis upptäckt en nackdel med att bo i Örnvik. Eller, det beror inte på Örnvik utan på mitt rum. Elementet saknar termostat, vilket innebär att det förvandlas till en bastu så fort man eldar i pannan. Klockan 02-någonting i natt låg jag och vred på mig i svett innan jag bestämde mig för att öppna fönstret på glänt. När jag kom på detta genidrag somnade jag som en gris och vaknade inte förrän jag hörde farsan och Peter prata om något vid 08.30-tiden.

Lufsade mig ur sängen med sömndruckna ögon och drog på mig ett urtvättat linne varpå jag vaggade in i garaget och tog en morgonkaffe. Där blev jag informerad om att kommandocentralen Örnvik skulle ut på Tjeggelvas på nytt. Vi hann dock inte speciellt långt innan vi var tvungna att vända om. Även om det var relativt lugnt vid Örnvik så visade det sig snabbt att vågorna var relativt höga vid Souddom och vi beslutade oss för att vända om.

Väl tillbaka fick jag lära mig hur man röker älgkött, som sedan ska bli souvas. Det kändes rätt härligt att hänga upp älgkött på krokar och sedan se på hur röken sipprar ut ur kåtan. Passade även på att köra en 5-6 vändor med ved till huset så att det finns en del att elda. Det betyder iofs att jag får ha fönstret på vid gavel framöver också, såvida vi inte löser en termostat på något sätt. Och för en som just har lärt sig grunderna för souvas borde en termostat vara en rätt enkel installation. ”Hur svårt kan det va’?”, som min kollega Erik skulle ha sagt.

Jag kollade även med min vän Meurling om hur man enklast brygger sitt egna öl. Jag vet att han haft en fot i den världen förut, så jag tänkte att han hade lite elite-tips att dela med sig av. Inte nog med det, han erbjöd sig att skicka upp sina brygg-redskap eftersom han för tillfället har en paus. Hur fin är inte han? Nu är det bara en tidsfråga innan Tjeggelbärs eller ÖPA´n blir verklighet!

ÖPA och Tjeggelbärs

Blickar man mot Västerfjäll kan man tydligt se att fjälltopparna är täckta av snö. Detta gäller förvisso åt vilket håll man än tittar, förutom just söder. Det känns som att snön är på väg att omringa Örnvik och att det bara är en tidsfråga tills marken blir vit här. Varje morgon ligger det frost på gräset och luften är sådär skönt krispig som den bara kan vara i Norrland. Det gäller att pälsa på sig med några lager kläder, mössor och varma vantar när man ska ut på Tjeggelvas, med andra ord.

På vägen upp fick jag och Christer en idé som jag är sugen på att göra verklighet av. Jag tänkte lära mig att brygga öl! Hur skulle det smaka med en ÖPA* eller en Tjeggelbärs? Folk är så inne på ekologiska och närodlade produkter nuförtiden, och vad kan vara mer ekologiskt än en öl bryggd på sjövatten som ligger ett stenkast från huset? Funderar nästan på att göra Tjeggelbärs special edition – Käbbelbärs. Ska i sådana fall skicka en med bud till statsministern.

*=Örnvik Pale Ale

Miljöpartiet och alternativ media

På frågan om Yasri Khans avång svarar han:
– Jag kände till det. Jag hade inte förstått hur kränkande vissa kvinnor tycker att det kan vara. Jag hade inte förstått vilka reaktioner det kunde väcka.

– Gustav Fridolin

Att det har stormat en del kring Miljöpartiet den senaste tiden kan inte ha undgått någon. Dagens uttalande av Fridolin var spiken i kistan för Miljöpartiet, enligt mig. Miljöpartiet är ett öppet feministiskt parti, och en av de allra mest grundläggande delarna i feminismen är att män och kvinnor ska behandlas lika. När Khan vägrade ta kvinnor i hand så visste deras språkrör redan att han hade dessa extrema åsikter, men har inte förstått hur kränkande vissa (känsliga) kvinnor kan uppleva det eller vilka reaktioner det skulle väcka. Låter det här som en feministisk person? Sen ska vi förstås inte glömma bort Kaplans islamistiska kopplingar! Extra komiskt är att många Miljöpartister beskyller Sverigedemokrater för att aktivt stöda nazism och rasism, men själva granskar de inte sitt egna parti som uppenbarligen har starka kopplingar till islamism. Hoho, de är för söta, de där miljöpartisterna…

Men, tillbaka till Fridolin… Vad har han åstadkommit, egentligen? Jag vet att han var rätt duktig på att vifta med en kolbit och att han skulle fixa skolan på 100 dagar, men… det fanns väl ingen människa med huvudet på skaft som på fullaste allvar trodde på det? Det enda han har sagt det senaste halvåret är ”att Sverige har tagit ett enormt ansvar och nu måste övriga EU-länder också göra det”. Tror han på det själv? Att resten av länderna kommer att ta emot samma procentuella andel människor? Sverige är inte direkt ett exempel för lyckat integration eller migration. Klart som tusan att övriga EU följer Sveriges utveckling med stora ögon, och ser de utmaningar och motsättningar som finns i samhället. Miljöpartiet framstår mer och mer som Kalle Anka-partiet fast med nytt namn.

En intressant aspekt är att SVT slår på stora trumman och tar kredd för att det var de som avslöjade Kaplan-affären. Vi som har läst alternativa medier ett tag vet att Nyheter Idag har granskade Kaplan redan 2014 och avslöjade då dessa kopplingar. Ännu mer skevt blir det då det dessutom finns bevisat att SVT har läst dessa artiklar. Det är dags att bryta tabut som säger att alternativ media endast är lögn och baserat på främlingsfientlighet. Det är så tydligt att media har en tydlig agenda och inte vill rapportera vissa saker. Det värsta är att merparten av befolkningen fortfarande är så slöa och bara läser Aftonbladet av gammal vana, istället för att kritiskt granska vad de skriver. Tänk efter – hur mycket relevanta nyheter skrivs och hur mycket är ”click-baits”?

Hoppas verkligen att fler och fler människor börjar läsa alternativa medier. Ju fler vinkar, desto bättre bild av helheten – eller vill ni bara läsa medier med uppenbar rödgrön koppling? Hur tror ni att ni ska få en rättvis bild av verkligheten?

Kvinnans kamp

Den 8:e mars. Mitt nyhetsflöde på Facebook har svämmats över av kommentarer som ”Mer kvinnor i bolagsstyrelser”, ”mer kvinnor i mansdominerade yrken” och min absoluta favorit… ”Säg inte att du alltid behandlar kvinnor bra, få andra män att göra det!” Jag har inget ansvar över andra individers handlingar. Vill du propagera för en sak, fine. Blanda inte in mig och ge mig en kollektiv skuld för att jag råkade födas med en penis. Som vanligt är det mina Facebook-vänner på vänsterkanten (jag misstänker att det ser likadant ut hos andra, det gör det i alla fall hos mina vänner som jag har diskuterat detta med) som är mest förbannade och skriker allra högst. Den gemensamma nämnaren är att det näst intill alltid handlar om vad de själva – eller personer i deras närhet – kan tjäna på det. Högerväljare är i alla fall öppna med att deras intressen gynnar de själva bäst, men med vänstern är det vanligare med en slags förklädd egoism. Det låter finare, men när det väl kommer till kritan så handlar det ofta om en politik som de själva kan dra nytta av. Och jag säger inte att det alltid är så eller att det gäller alla – det jag säger är att det märks tydligt på den här dagen.

Det hade vart kul om jag hade sett ett enda inlägg där någon belyser den problematiska hederskulturen som växer sig starkare och starkare i förorterna, men även i övriga delar av landet. Där kvinnorna är som allra mest förtryckta. Där de står allra längst från den vita mannen (om man nu vill spela ut det kortet) men nej då, det ska fokuseras på de kvinnor som står närmast männens fördelar i samhället, dvs den vita kvinnans kamp för att bli anställd för sitt kön och inte för sin kompetens. Jag känner att jag måste understryka att jag mycket väl känner till att män har ett övertag i samhället, generellt sett. Det finns män som i står under kvinnorna i maktposition och i styrelser, men den generella sanningen är att männen har mer makt. En dag som denna kunde jag väl tycka att det vore på sin plats att belysa den grupp som står allra längst ut från männen, men istället verkar det som att merparten som propagerar har förvandlats till en Gudrun Schyman i miniatyr.

Tänk efter – hur mycket F!-liknande propaganda har ni inte sett idag, och hur många har ni sett som tar upp problematiken för de kvinnor som är mest förtryckta? De som behöver det allra största stödet i samhället? Knappast mycket, om ens något. Vad kan det bero på? Min teori är att de som skriker högst om de saker som jag har nämnt är även de som vägrar acceptera att förtrycket mot kvinnor är större i andra kulturer än den västerländska. Det är samma personer som anser att det är rasism att vilja minska invandringen. Och medan de skriker sig hesa och protesterar mot att det inte är jämställt i styrelsen på bolag så ökar förtrycket mot de kvinnor som behöver stödet allra mest. Och så skjuter vi på problemet en dag till…

Våldsvågen som härjar i Sverige kommer knappast att avta inom en överskådlig framtid. Den som inte bara läser Aftonbladet eller Expressen är mycket väl medveten om vilken grupp av män som står bakom en klar majoritet av ökningen. Påtalar man detta får man något pundigt skitsnack om att den gemensamma nämnaren är att de är män – och inte vilken kultur som de är uppvuxna i – och att det är därför som feminism behövs. Hade jag vart uppväxt med en sådan kultur hade jag med största sannolikhet haft en rutten kvinnosyn. Det handlar inte om hudfärg utan det handlar om kultur och bakgrund/uppväxt. Det ska inte vara tabu att kritisera en kultur, vi har inga problem att göra det när vi pratar om könsstympning eller barn-aga, men pratar man om att en viss typ av män från en viss kultur har dålig kvinnosyn så är man rasist.

Skilj på kritik mot kultur och hudfärg!

Och snälla, snälla… sluta för bövelen hävda att den gemensamma nämnaren är att det är män som står för den radikala ökningen som vi dagligen läser om i tidningarna. Med den logiken är den gemensamma nämnaren att alla är människor. Leta efter minsta gemensamma nämnare och det är inte att det är män. Sen vill jag inte ni är idioter heller och tror att alla män från andra kulturer är kvinnomisshandlande skitstövlar som anser sig ha rätten att förgripa sig sexuellt på kvinnor. Då är ni ännu större nötter.

Det här är ingen riktig Post!

Så, jag tog 200 exemplar av en broschyr och gick till ett postombud för att paketera och posta dessa. Jag vägde 50st på kontoret och de vägde 960-970 gram totalt. Jag minns inte exakt, men det var under ett kilo i alla fall. Jag tänkte att om jag skickar 100st per kuvert så räcker det med två kuvert, i och med att jag kommer under totalvikten på 2kg per kuvert. Sagt och gjort, jag tog på mig jackan och kängorna och gick till det postombudet som ligger närmast jobbet.

Jag köpte mina två paket och skrev mottagaradressen samt returadressen om det skulle vara något problem, därefter la jag in 100 foldrar per kuvert och tejpade igen kuvertet. När jag lämnade in kuverten så vägde de tydligen 2150 gram styck och det var tydligen inte okej. I min enfaldighet så antog jag att kuverten får innehålla två kilo, men två kilo är totalvikten inklusive själva förpackningen.

Jag frågade hur mycket extra det skulle kosta och fick till svar att det skulle bli 95:- extra per kuvert. Dvs, exakt vad kuverten kostade, varpå jag påtalade att det skulle bli billigare att köpa ett till kuvert och paketera om blanketterna. Kvinnan i kassan log mot mig och hymlade lite lätt med ögonen medan hon sa ”Ja, det stämmer!”. Någonstans här kände jag att jag var på väg att få mitt egna personliga Falling Down men valde att bita mig själv i läppen för att inte dra någon gammal ramsa om ”Det här är ingen riktig Post!

Gick åt sidan och sprättade upp kuverten och plockade ut lite broschyrer. Såklart fastnade en del broschyrer i klistret på kuvertet och dessa fick pillas bort med stor försiktighet. Är det något som Posten verkligen kan göra så är det att göra bra kuvert-klister. Resten kan diskuteras.

Kulturella skillnader

Hela debattklimatet i Sverige är rätt löjligt och det känns som att politikerna lever längre och längre från verkligheten. Varenda politiker, utom SD, pratar sig varm om mångkulturen (eller åtminstone, har gjort fram tills nyligen). Det är därför lite intressant att endast fem av Riksdagens 349 riksdagsledamöter bor i ett utsatt område*. Jag kan knappast vara ensam om att vara av uppfattningen att en klar majoritet av människor som talar varmt om mångkulturen gör allt för att själva undvika att bo i dessa områden. Det är inte så konstigt att man talar gott om mångkulturen och man pratar om exotiska danssätt, maträtter och annat positivt när man inte själv behöver bo i de utanförskapsområdena som skapas pga värdelös integration. Tänk efter själva. Henrik Schyffert, Zara Larsson, Åsa Romson och din granne/vän som talar så varmt om detta fenomen… Hur många av dessa bor i något av dessa områden? Och de som bor där, skulle de välja att bo där om de fritt fick välja? Knappast, en ytterst liten del skulle frivilligt välja att bosätta sig där.

Det här är dock inga nyheter utan alla som har granskat och ifrågasatt detta känner till det här sedan länge. Det nya är att nu börjar allmänheten, och inte bara de kritiska granskarna, få upp ögonen för detta. Det märks främst genom att man läser lokala nyhetstidningar och inte skräp som Aftonslasket eller Ex-pressen. Ta till exempel denna artikel från Dalarnas Tidning från igår. Samma dag säger vår excellente statsminister att det inte finns någon koppling mellan de ökade sexuella trakasserierna och invandringen. Man kan inte annat än att ta sig för pannan! Det är ingen hemlighet att kvinnosynen i MENA-länderna skiljer sig markant från det västerländska sättet. Istället får man höra svammel som att det inte finns några kulturella skillnader mellan män. Yeah, verkligheten håller med. Kvinnorna i Köln håller säkert också med. Även männen från dessa länder säger själva att det är chockartat att se hur västerländska kvinnor beter sig.

Jag är fullt medveten om att sexuella trakasserier förekommer även hos västerländska män. Skillnaden är dock att de 1) är psykiskt störda eller 2) vet om att de gör fel. Här anser sig männen ha rätt att göra det, och det är en väsentlig skillnad. Vi har problem med sexuella trakasserier, absolut. Det betyder dock inte att vi ska blunda för eller ursäkta detta beteende med att ”det finns faktiskt svenska män som gör så också…” Vad är det för jävla försvarstal? Försöker man normalisera detta eller vad är grejen?

*=Artikeln har några år på nacken, men inte mycket har ändrats. Dock var detta den bästa sammanfattningen jag hittade.

En sådan där morgon

Vaknade okristligt tidigt av att väckarklockan skrek på mig. Försökte öppna ena ögat, men det var mer eller mindre omöjligt. All min muskulatur i ögonlocket hade förtvinats till oigenkännlighet under natten. Testade att öppna det andra ögat men resultatet var detsamma. Vände mig på mage och började flaxa med armar och ben för att jag inte skulle somna om och försova mig i väntan på att ögonen skulle gå att öppna. En sådan morgon, ni vet.

Relativt snart lyckades jag blinka. Såg att mobilen lyste och eftersom jag är den mest nyfikna personen jag känner så sträckte jag mig efter den. Jag fick precis ett SMS och bestämde mig, i ett slags koma-liknande tillstånd, att författa ett svar. Sedan flaxade jag vidare i sängen. Det skulle bli en sådan där morgon, ni vet.

Släpade mig till duschen och kände hur vattnet rann över min kropp och jag var en hårsmån ifrån att meddela jobbet att jag startar dagen hemifrån. Någonstans där rann det över för mig och jag började istället sjunga på Hasse Anderssons mästerverk ”Änglahund”. Det kan jag lova er, ni har aldrig hört den sången i all sin prakt om ni inte hört när en nyvaken norrlänning försöker sjunga den på skånska. Och det var då jag bestämde mig hur dagen skulle utvecklas… Det blev en sådan morgon, ni vet.

Dagen blir, som bekant, vare sig bättre eller sämre än vad man gör den till och ens egna personliga inställning är A och O. Istället för att gnälla på sömnbrist och övergrönjävliga väckarklockor så kan man göra något åt saken. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att försöka söka ögonkontakt med så många människor som möjligt på väg till jobbet samt le och säga hej. För att göra människor lite glada nu när snön har fallit sådär lagom mycket så det knakar under skorna. Jag gillar det förvisso, men min erfarenhet säger mig att merparten av Göteborgarna skyr snön som Digerdöden. Och då kan det ju vara fint med lite trevligt bemötande, tänkte jag. Jag mötte en snubbe i min egen ålder strax utanför mitt hus ålder och satte planen i verket. Jag mötte hans blick, log och sa hej. Han tittade på mig och sa ”Vad fan vill du?”

Det är en sådan där morgon, ni vet…

Tillbaka till Varberg

Kaffet smakar sådär beskt som bara kaffe från en kaffeautomat kan göra. Jag valde en mer intensiv styrka än förut men tycker att det smakar ungefär som vanligt. Jag har testat alla möjliga varianter som t.ex att ta en svag liten kopp, men därefter fylla på med en Espresso. Resultatet blir ungefär detsamma och skillnaden är att det smakar färdiggjort på olika sätt. Det är lite konstigt eftersom man ser hur maskinen suger i sig en bunt med bönor och maler ner dessa till vad som ska komma att bli min kaffekopp. Hur det ändå lyckas smaka syntetiskt och färdiggjort är med andra ord lite knepigt.

Klockan kämpar sig mot 17-tiden men jag längtar inte riktigt tills jag slutar. Eller jo, på ett sätt gör jag det, men på ett annat sätt är jag lite orolig. Sist jag skrev i bloggen hade jag foten i en gipspjäxa och idag ska jag och Patrik tillbaka till Varbergs kallbadhus. Så fort jag skriver namnet på stället ryser jag lite längs med ryggraden och ut på armarna. Varbergs kallbadhus… sist jag var där blev jag sängliggandes i över två månader och mina sommarplaner sprack. Ska historien upprepa sig, fast istället förstöra mina vinterplaner? Jag ska försöka få Patrik att hoppa i först. Eller så går vi i vattnet, det kanske är smartare. Å andra sidan ska det bli gött att hänga med Patrik igen och det ska bli skönt att ta revansch på kallbadhuset, förstås.

Jag återkommer! Tror jag.

Placebo och inbillning? Kanske

Klockan börjar sakteligen gå mot midnatt och jag ligger i ett svalt rum (tack gode Gud för att jag köpte en Air condition just denna sommar, jag hade inte stått ut med hetta och gips samtidigt) och kollar lite filmer och har börjat upptäcka en rätt så lustig, men smått obehaglig grej. När de smärtstillande preparaten har börjat ge effekt så gör foten inte ont, vilket är bra. Däremot kan jag näsan, öh, känna metallplattan. Okej, det är säkert sjukt stor placeboeffekt och inbillning, men det känns lite som att man har något främmande i kroppen. Jag kan inte beskriva det bättre än en metallisk känsla eller lite som en elektronisk puls. Det är inte obehagligt eller smärtsamt, det känns bara annorlunda.

I morgon ska jag försöka ge mig på att vara värd för en spelkväll. Ett antal vänner kommer förbi för att spela sällskapsspel och jag ska försöka göra detta med foten i högläge. Jag har mina planer på hur det kommer att fungera och det kanske kommer att gå halvt åt skogen och då får jag avbryta, men det är alla med på och jag tänker ändå försöka leva ett så normalt liv som möjligt medan jag har foten i gipspjäxan. Det har börjat bli acceptabelt att gå på den, men då och då kommer det en smärtpil som får mig att vilja bränna av de värsta svordoms-visorna som jag kan tänka mig.

Förresten, jag snubblade över filmen ‘Wild’ som jag håller på att se nu. Mycket intressant film, och filmer som är baserade på verkliga händelser blir automatiskt spännande. Rekommenderar att ni ser den.

Smärta och morfin

Smärtan i benet börjar gå över. Det beror dock inte på att såret håller på att läka utan på att jag har fått tabletter utskrivna. Jag brukar vara försiktigt med kemiska preparat, men nu är jag villig att överge alla mina ideal kring detta. Enda gången som jag har haft mer ont än detta är när jag drabbades av gallsten. Herrejävlar, jag minns att jag låg och skrek för mig själv i lägenheten. Min dåvarande flickvän var såklart inte hos mig just den natten och jag kände mig som den ensammaste människan i världen (just då).

I alla fall, det är inte så konstigt att det gör ont i benet. Jag har sex främmande metalldelar i kroppen och jag har nyss vart utsatt för en operation. Nackdelen med tabletterna är att de gör mig enormt långsam och trött. Jag somnar lite titt som tätt och det tar mig över en halvtimme att författa ett normallångt e-postmeddelande eller ett blogginlägg såvida jag inte fokuserar till 100%. Hittills har det här blogginlägget tagit ungefär en kvart att skriva, och jag känner att jag börjar tröttna. Ska ta mina kryckor och hoppa in till vardagsrummet och förhoppningsvis somna till någon lugn film.

Tillbaka från Mölndal

Väckarklockan skrek på mig klockan 05.00 och jag funderade för en sekund på om det vore ett bättre alternativ att kapa foten med en smutsig smörkniv än att pallra mig upp ur sängen och transportera mig till Mölndals sjukhus. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft till fånga och masade mig in i badkaret där jag tvättade mig med bakteriedödande tvål och gjorde mig klar för dagen. Jag visste att jag kunde få ligga inne i upp till tre dagar för observation, så jag packade min Playstation Vita, dator, mobiltelefon och till och med en bok så jag kunde fördriva tiden på sjukhuset utan att klättra på väggarna. Utöver detta packade jag några ombyten och allt detta låg i en ryggsäck som jag slängde upp på ryggen.

Efter att jag anlänt och anmält mig så dröjde det inte länge innan jag blev placerad i en rullstol och skjutsad mellan lite olika avdelningar. Känslan som jag fick när de sågade upp gipset var obetalbar. Ni vet hur det känns när man tar av sig en slalompjäxa efter en heldag i backen? Well, känslan av bli av med en gipsfot var några gånger vassare! När gipset väl var borta kom en sköterska in och rakade benet med en rakapparat och då trodde jag att jag skulle somna som en liten gris. Så skönt var det! Jag låg och flinade helnöjt för mig själv och önskade att hon aldrig skulle sluta. Det hade kliat i nästan två veckor och när trimmern dansade över benet så… ja… känslan av detta är helt obeskrivlig!

Vid 10-tiden rullades jag in för operation och jag minns inte så mycket av det. Jag vaknade upp vid tvåtiden av att en sköterska väckte mig och därefter fick jag något att äta. Bytte en hel del ord med min patientgranne och innan jag visste ordet av var jag utskriven. Klockan 16 var jag hemma med ett nytt gips, ett ärr på ungefär sju centimeter samt fem titanskruvar och en titanplatta i benet. Operationen hade vart lyckad och jag är nu beordrad tre veckor med foten i högläge.

Screw me!

Fem skruvar och en platta, check!

Nu då? Tja, det gör ont. Riktigt ont. Men jag misstänker att den värsta smärtan kommer att släppa inom ett par dagar. Jag har även smärtstillande som kommer att hjälpa mig och jag har optimistiska tankar om att detta kommer att gå bra – även om det blir ett par tuffa veckor. Jag har goda vänner som hjälper mig och tar hand om mig men jag försöker klara det mesta själv, dvs det som jag kan göra. I dagsläget är det inte så mycket eftersom jag tvingas gå på två kryckor hela tiden. Jag nämnde lite om detta i förra inlägget, men det tåls att ta upp igen – jag kan inte ens hämta ett glas vatten från köket till vardagsrummet. Då förstår man hur pass liten och hjälplös man är.

Ett extra stort tack till lägenhetskompis Joel som dagligen hjälper mig med sådana här saker.