Tillbaka från Idre!

Sådär. Nu är man tillbaka i verkligheten och Göteborgs tycks slå något slags världsrekord i gråskalor. Uppiggande, verkligen. Passade på att klippa ihop en video som sammanfattade vår tid där och jag skulle göra det mesta för att få en vecka till där. Dessvärre verkar inte videon fungera i mobiltelefoner, så vill ni se den behövs en sån där dator.

Fullscreen och relativt högt ljud rekommenderas!

Vallad och klar!

Packade ner snowboarden i min förvaringsväska och tog spårvagnen mot Guldheden. Jag misstänkte att man skulle få lite lustiga blickar när man kliver på en spårvagn med en snowboard, och jag kan intyga att jag hade rätt i mina misstankar. Västtrafik klarade snötrafiken med bravur (nåja, en liten försening får man trots allt räkna med) och ganska snart var jag hemma hos Erik. Det var lite jobbigt att gå uppför gångvägen när den var helt oplogad, men å andra sidan hade jag inte räknat med att Göteborgs stad skulle vara förutseende rörande snöröjningen den här säsongen… It would be a first…

Sist jag vallade en bräda eller ett par skidor så tog man en vaxklump och smetade på undersidan, och sen var det bra med det. Utveckligen och tekniken har väl gått snäppet längre nu, för nu ska man tydligen smälta vax med en strykjärnsliknande grej och därefter smeta ut det över hela brädan. Sedan river man av det med en slags isskrapa och därefter ska brädan borstas. Sen är det bara att kasta sig i backen. Efter vallandet bjöd Erik på ett glas rött, men sen var jag tvungen att röra mig hemåt för att sätta kvällsplanerna i verket. Nu är jag klar för Idre – underställ, fleecetröja, snowboardkläder, goggles, hjälm samt bräda (vallad och klar!) inklusive bindningar och en balaklava. Det enda jag saknar före jag är riktigt redo är en fångrem till snowboarden, men… den kan jag köpa i vilken Stadium-butik som helst för en billig peng.

Vi har även satt upp ett slags mål med resan – vi ska sätta en front flip. Kan bli spännande!

Nattliga nöjen

Jag kom hem betydligt senare än planerat i onsdags på grund av att quizzen var väldigt rolig den här gången. Dels berodde det säkerligen på att jag inte har quizzat på ett tag, men en troligare anledning är sällskapet. När jag väl kommer igång så är jag lite som en snöboll som inte går att stoppa. Istället slår jag mig ihop med övrig snö, eller människor om man så vill, och kvällen blir bara roligare och mer sammanhållen ju mer klockan blir. Vad jag däremot har en tendens att glömma bort, eller ignorera om man så vill, är att det alltid kommer en morgondag. Solen kommer alltid att vinna över natten och snöbollen kommer således att smälta och jag kommer att vara väldigt trött.

Torsdagen var inget undantag och jag fick kämpa för att kriga mig igenom dagen. Efter jobbet svängde jag förbi Samir för att hjälpa honom att installera nya RAM-minnen i Mac´en. Samir bjöd även på fantastisk spaghetti och köttfärssås. Köttfärssåsen innehöll marinerade vitlöksklyftor, något som jag aldrig testat, men risken snedstreck möjligheten finns att det blir en stående ingrediens i mina kommande köttfärssåser.

Väl hemma så lade jag mig i sängen ganska omgående. Vaknade vid 01-tiden av att Joel och Josefine kom hem. Och jo, de var rätt smidiga till en början. Eller, jag antar det eftersom jag inte vaknade, men sen började Youtube. Jag brukar inte ha bekymmer med det men när man kollar på live-videos, t.ex konserter, så är ljudet extremt ojämnt. Vi pratar alltså ojämnare än när man går från ett Vänner-program till ett reklamavbrott. När programmet börjar så måste man höja volymen för att höra bakgrundsskratten, men när reklamen bryter programmet så hörs det till nästa spårvagnshållplats.

Jag tänkte vara lite diskret och peaka Joel genom att skriva i Facebook-chatten. Minuterna flöt förbi och responsen uteblev. Jag kände att jag måste försöka få lite sömn eftersom jag skulle upp och simma i morse (vilket jag även gjorde, och jag fick mig en positiv överraskning. Mer om det senare. Kanske) men det var näst intill omöjligt med den ojämna ljudnivån.

Såå… vad gjorde jag?

Jag tog min telefon och fixade så att högtalaren i vardagsrummet började spela Celine Dion – My heart will go on. Jag tänkte att det, om något, borde ju fånga hans uppmärksamhet. Det tog ungefär 30 sekunder innan det hördes ett ”KUUUUUL!” från vardagsrummet. Budskapet gick fram, Joel tittade på telefonen och volymen sänktes.

Jag är ett geni.

Kalle Anka och tuppen

Jag minns när jag var en liten Rankvist och skulle gå upp på morgonen. Skolan började 08.20 varje dag. Jag vet inte om det var standard i Sverige eller om Pite-skolorna hade en förlängd akademisk kvart redan i lågstadiet. I vilket fall som helst så gick jag upp vid 07.30 och var alltid i tid till skolan.

Jag läste mycket Kalle Anka på den tiden och ett återkommande tema var att Kalle var morgontrött. Han bekymrade sig alltid när han var tvungen att gå upp före tuppen och jag förstod inte varför i hela friden som man någonsin skulle behöva gå upp före 07.00. Nu är jag äldre (och säkert tröttare…) och det är mer en regel än ett undantag att jag går upp före klockan 07.00 på vardagar. Och jag är inte ensam.

Klockan är nu 06.50 och jag sitter på en morgonvagn på väg mot Valhallabadet. Jag och Parrik ska ta en simtur före jobbet och jag känner mig ungefär som Kalle Anka ser ut när han måste gå upp tidigt.

Min plan är att göra det här till en rutin. Måndagar och onsdagar tänker jag gå och simma före jobbet. Utöver detta tänkte jag träna styrketräning två dagar i veckan. Exakt hur länge det här håller återstår att se, men jag kan redan nu konstatera att det är betydligt lugnare på spårvagnen än vad jag är van vid. Det är inget ”New year, new me”-stuff utan ett försök till att komma igång med träningen igen.

På tal om träning så har jag köpt en snowboard. Nu blir det minst en alpinresa varje vinter. Känns awesome!

Under nollstrecket

Kvicksilvret har letat sig ner under nollstrecket några dygn i rad och den friska luften fyller mina lungor för varje andetag som jag tar när jag är utomhus. Nattetid låter jag fönstret stå lite, lite på glänt just för att jag ska känna friskheten innan jag somnar. För säkerhets skull har jag adderat lite filtar och sådant för att inte riskera att frysa. Jag har dessutom börjat skissa på en lösning för att gömma under sladdarna i sovrummet, vilket skulle innebära att Leo skulle kunna komma in och sova med mig då och då 😍

Vad som däremot inte är lika fräckt är att kvicksilvret verkar ha letat sig under nollan även inne på kontoret. Eller okej, så illa är det såklart inte, men visst är det lite kyligt. Lite extra lattjo är det när Istapp vrålar ”Av sol är du kommen men i snö ska du dö!” i hörlurarna när man redan har tagit några kaffekoppar för mycket, bara för att värma händerna. Det positiva med inomhustemperaturen är att jag ser fram emot eftermiddagens träningspass* enormt! Just nu håller jag på att förbereda mig mentalt på den obligatoriska träningsvärken som uppstår när man varit från träningen ett tag. Kämpa, Jonas!

* = med träningspass menas bastun efteråt

Flämt och flås!

Vickade lite på benet och det kändes bra, om än lite stelt. Läget är med andra ord som vanligt – fullt dugligt, men inte optimalt. En vis man skulle säkert avvakta tills allt kändes 100%, men å andra sidan känner ingen min kropp bättre än vad jag själv gör och min slutsats är att det kommer att gå bra. Och hey, vi pratar inte om ett Göteborgsvarv utan om några rundor runt landshövdingehusen i Majorna. Jag drog på mig träningsbyxorna och en tunn hoodtröja, varefter jag satte foten i träningsskon. En välbekant känsla spred sig i kroppen och jag såg genast fram emot att träna och komma igång efter avbrottet/benbrottet.

Väl utomhus så gick allt som på en dans. Jag sprang, sprang och sprang! Träden swishade förbi och fåglarna sjöng fantastiska symfonier medan den Göteborgska solen sken i mitt ansikte och jag kände mig oslagbar! Konditionen var på topp och… och… och jag lurar ingen, inser jag. Inte ens mig själv. Sanningen att säga så var det lite obehagligt att belasta foten med löpsteg, men det var jag förberedd på. Tog det säkra före det osäkra och försökte inte springa snabbt utan fokuserade på att springa rätt och i en lagom takt. Jag pallade med några kvarter innan jag kände att okej Jonas, det var några månader sedan du tränade kondition. Bet ihop och joggade hem samtidigt som den klassiska slö-smaken, även kallad blodsmaken i munnen, uppträdde efter ett tag och jag bestämde mig för att gå de sista meterna tillbaka till lägenheten.

Alla skulle kanske inte känna sig nöjda med resultatet, men å andra sidan så är jag inte som alla andra heller. Sägs det. Jag anser mig själv vara rätt normal ändå, på något vis. Vilket egentligen är ganska konstigt eftersom jag anser att det inte finns något som är normalt. Allt är personligt i olika nivåer och att kalla något för normalt är att göra det lätt för sig, att inte analysera djupare. Jag väljer alltså att beskriva mig själv på ett lätt sätt.

I alla fall, jag var nöjd med rundan eftersom det var den sista motivationen jag behövde för att teckna ett gymkort, vilket jag kommer att göra så fort jag åker in till kontoret nästa gång. Mest troligt blir det på torsdag. Jag lutar starkt åt att teckna ett kort på CityGym eftersom man då får fri tillgång till Valhallabadet. Awesome! Jag kan träna styrka och direkt därefter kan jag riva av några vändor i bassängen. Dessutom vet jag redan att Eelis, Linda och Rebecca simmar där så då kan man få lite badsällska… öh, träningssällskap.

Jonas VS Eelis, del II – Undervattensrugby!

Januari har tagit slut och som vanligt har februari tagit vid där januari inte orkade riktigt längre. Ny månad betyder även en ny utmaning och i februari skulle vi testa på undervattensrugby. Varken jag eller Eelis har någon som helst erfarenhet av sporten men tyckte att det lät som en lite rolig sak att testa på. Dels är det väldigt få som utövar denna sporten, och dels har allmänheten (i alla fall såvitt jag vet) inte speciellt djup kunskap om det. Av dessa anledningar var det en perfekt utmaning.

Reglerna är rätt enkla: Samtliga deltagare är utrustade med simfenor, cyklop och snorkel. Spelarna får inte ha fysisk kontakt med varandra. Undantag gäller för bollföraren, dvs den personen som har bollen. Där får man hålla fast, försöka slita ut bollen ur greppet, brotta och vad man vill. Inga slag eller sparkar förstås, ni vet, sunt förnuft. Borde fungera för mig och Eelis.

Målen ser ut som papperskorgar som står på botten och bollen är lite mindre än en handboll och fylld med en saltvattenslösning. Det här resulterar i att bollen sjunker med ungefär en meter i sekunden. Samtligt spel sker under vatten och det gäller att passa fram, tillbaka och spurta iväg med bollen och få in den i korgen. Helt vansinnigt roligt, och minst lika jobbigt. Jag vet inte hur många gånger hjärtat rusade iväg, men för det mesta handlade det inte om kondition utan om ren och skär panik.

Att andas genom snorkeln fick mig direkt att tänka på gamla Alien-filmer (eller det nya Alien-spelet för den delen…) och det kändes lite som att jag var en astronaut i någon gammal rysk kosmonaut-dräkt från 60-talet. När man sedan blev fasthållen och nedbrottad under vattnet gick pulsen upp till fyrsiffrigt på bråkdelen av en sekund.

På vägen ut från badhuset sköljde en våg av stolthet över oss. Fan, vi klarade ett helt pass med undervattensrugby! Vi trotsade sprängande lungor och ett bultande hjärta, och vi klarade det! Vi stod ut hela tiden, även om vi var nära på att kasta in handduken ett par gånger. Det här är definitivt något som jag kan rekommendera att andra testar på. Undervattenrugby är sannerligen en upplevelse som inte liknar något annat som jag testat på. Adrenalinet som frigjordes efter att paniken släppt var en riktigt boost som jag kan leva länge på.

Fast nu är frågan… Vad kommer att hända i mars?

Jonas VS Eelis, del I – Fäktning!

Jo, öh, alltså… Sist jag och Eelis gjorde något projekt ihop så resulterade det i en slags… jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Den korrekta termen är nog ‘musikalisk kollaps’, kanske? I alla fall, vi snickrade ihop en väldigt löjligt hiphop-låt, men vi hade kul när vi gjorde det. Idag var det dags igen (nej, ingen musik, phew) och vi testade på fäktning, men mer om projektet senare. Man måste berätta saker och ting i kronologisk ordning ibland, annars kan det bli snurrigt.

Hur som haver, vi testade på att fäktas. I samma sekund som jag fäste masken för ansiktet och greppade värjan rusade pulsen upp. Fan, folk duellerade i sådant här förut, på liv och död! Och här står två tomtar med värjor och petar på varandra – två killar som vet absolut noll och intet om svärdsport. Förvisso var det stötkänsliga värjor och träffarna registrerades enkelt, men det kändes inte helt chill att stå mask mot mask med Eelis. Vi fick en snabb genomgång av den trevlige instruktören och snart försökte vi spetta varandra som en tjock gris på en pinne.

Efter lite duellerande blev vi utmanade av någon som hade vunnit flera världsmästerskap i fäktning. Galet. Vi var såklart chanslösa, men vi fick båda in ett par träffar. Hur många kan med handen på hjärtat säga att de har fäktats med en före detta världsmästare och dessutom fått in några träffar? Skit samma om han gjorde det avsiktligt och för att vara schysst, vi fick ändå in träffarna och kan säga det. Tufft.

På vägen ut började vi tänka på vad vi gjort och kom fram till en lysande idé – under 2015 ska vi hitta på lite udda saker en gång i månaden. Fäktningen stod för januari, och jag har lite tankar om vad februari kommer att innebära. Räkna med att det blir blåmärken men en hel del skratt. Ja, såvida jag kan hitta ett ställe att utöva det på. En gång i månaden kommer det att komma ett Jonas VS Eelis-inlägg med någon ny dumhet eller spännande aktivitet. Jag hoppas, bönar och ber att det finns något ställe i Göteborg som anordnar Segway-polo. Då är utmaningen för juni säkrad.

Just ja, den som ställer in en utmaning måste köpa ett årskort på Västtrafik till den andra. Game on!

Level 33

”Äj de… Äj de ooonas?”

Tramp tramp tramp… Fotstegen i golvet går i rasande takt och innan jag vet ordet av kommer en spritt språngande naken Vilgot mot mig. Jag hinner knappt ställa ner min Hemköps-påse innan Vilgot har famnat om mig totalt. Att min jacka är dyblöt av det Göteborgska vädret bekommer honom inte för fem öre, och en kram senare visar han glatt hur duktig han är på att glida på parkett-golvet.

Alva sitter i soffan och spelar Little Big Planet. Även hon skiner upp som en sol när jag kommer in, men hon släpper inte handkontrollen. Ola ska snart gå och spela fotboll och jag ska passa dessa två kottar under tiden. Ola sköter nattningen och jag tänkte ligga på rygg på soffan och kolla Facebook, lösa viktiga problem och vara en excellent barnvakt. Barn gillar mig, och jag gillar barn. En fin symbios.

Såg ett inlägg på Facebook om att vi snart är halvvägs till Medeltidsveckan (åh, denna fantastiska tillställning!) och detta firas med ett gille i Stockholm i mitten av februari. Jag hade lite lösa tankar på att gå på det och suget minskade inte efter att jag läste inlägget, men funderade samtidigt på om det vore en klok idé. Jag suger på den karamellen någon dag till. Jag har även halvt bestämt mig för att fira Level 33 i Stockholm. Ja, ni vet, gamers… Vi åldras inte – vi levlar upp. Den 22:a februari når jag den respektabla Level 33 och förväntar mig ungefär följande levlings-system:

Health: +2
Strength: -1
Intelligence: +3
Cardio: -2

Jag har såklart hittat på lite tokerier i Stockholm under min kommande visit, och det i form av Geocaching! Jag ska samla ihop ett gäng och tillsammans går vi ut i mörka skogar, beväpnade med ficklampor, och letar efter reflexer som leder oss genom en utsnitslad bana. Och som om det inte vore nog med det ska vi besöka den berömda Korvlinjen där det krävs samarbete för att nå målet.

Isabella ligger med mig på soffan och vi är lika avdankade båda två. Jag av träningen och hon har nog också haft en tuff dag, eller så spinner hon bara för spinnandes skull, men hon verkar avkopplad. Lyckades med konststycket att paja mitt kombinationslås på gymet medan jag duschade, vilket resulterade i att jag fick skicka ut en slumpad snubbe som meddelade receptionen och fem minuter senare ville något macho high five’a mig för att jag ”fixade in” kvinnlig personal till omklädesrummet. Jag avstod high five’n men var tacksam över att återigen få access till mina kläder.

Benny Klimp och Kronblom FTW

I onsdags tog jag mig själv i kragen och gick in på gymmet efter en frånvaro på närmare ett halvår. Det är klart att man kände sig lite slö när man inte heller hittade gymkortet och skulle beställa ett nytt varpå tjejen i kassan säger ”Ojdå, det var ett tag sedan du var här…” och ler lite vänligt mot mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag ritade cirklar med foten framför disken och fick väl fram något svar i stil med ”Bättre sent än aldrig!” om jag känner mig själv rätt.

Jag började med mitt favoritpass, nämligen bröst- och tricepsmuskler. Efter ett par övningar kände jag hur det bultade under huden och även om jag inte var lika stark som jag var för ett halvår sedan så nog kändes det att musklerna fanns kvar där, fastän lite vilande. Avslutade träningspasset och tänkte inte mycket mer på det förrän igår. Vilken träningsvärk. Jag trodde jag skulle trilla av stolen. Var även lite halvkrasslig igår så jag lämnade kontoret vid lunchtid och arbetade på distans resten av dagen. Sov en timme efter avslutat jobbpass och vid 19-tiden kom Jonas, Loke, Egån och Meurling för att visa vem som är Majornas mästare i poker. Ni som hängt med ett tag vet att vi alltid körde med pokernamn förut, och detta tog vi upp igår. Temat var… seriefigurer! Nedan följer deltagarna;

Meurling – Mean Machine
Egån – Hobbe
Jonas – Kronblom
Loke – Mafalda
Jag – Benny Klimp

Efter två avslutade turneringar visade det sig att Benny Klimp hade gått hela 50 pissetassar plus och Kronblom hade dubblat det – Hundra riksdaler extra i kassan! Resten av seriefigurerna gick minus eller plus/minus noll. På det hela en mycket trevlig kväll som avslutades med att jag och Loke spelade det otroligt vackra och gripande Valiant Hearts, ett slags pusselspel som utspelar sig under första världskriget. Det är lätt att romantisera krig med tanke på alla spel som konstant pumpas ut och därför känns Valiant Hearts som ett av de viktigaste spelen i modern tid. Utan att skjuta ett enda skott eller döda någon får vi uppleva kriget i ett klassiskt tvådimensionellt upplägg. Man får axla rollen som privatpersoner som drabbas av kriget och hur deras liv faller samman av detta helvete och ett krig har aldrig känts mer närvarande. Det är vidrigt. Men viktigt.

Vaknade konstant under natten av feber och hostningar. Varje gång jag hostade kändes det som att bröstet skulle sprängas av träningsvärken. Fick dra en sjukanmälning idag och går nu runt i tofflor och morgonrock och funderar på om man kan amputera såväl bröst- som tricepsmusklerna. Det känns skönt att vara tillbaka i träningen, men idag så vill jag kasta mig från Älvsborgsbron – smärtan i samband med sjukdom är tamejtusan hemsk!

Är hästen död?

Ganska exakt två veckor sedan jag uppdaterade. Är hästen död? Den är i alla fall bedövad med kraftiga medel, men än så länge slår hjärtat. Jag har fått min nya dator och skulle, rent teoretiskt, kunna skriva hur mycket som helst. Å andra sidan känns det som om att bloggen har tjänat ut sitt syfte. Det är svårt att skriva bara för skrivandets skull. Skrivandet blir halvdant om man inte har en historia att berätta. Min tanke om att låta Liv och Leverne vara en slags minnessten över vad jag gör specifika dagar har gått i graven och kvar är ett slags tomt skal.

Allright, det där lät lite deprimerande. Det är snarare tvärtom, jag är otroligt nöjd med tillvaron och lägger därför tiden på annat. Fast fan, det där lät inget vidare, nu lät det som om jag vart under isen när jag har uppdaterat som mest och det är inte heller sant. Det sägs att vissa saker skall upplevas och inte förklaras. Antar att det här är en sådan sak. Problemet med det är att jag är den enda som kan uppleva det och när jag försöker förklara det i skrift så känns det bara som om jag kastar bokstäver lite huller om buller och hoppas att åtminstone några skall landa i en någorlunda vettig ordning.

Jag har kommit igång med träningen igen och även om jag har en bit kvar till min toppform så går det definitivt åt rätt håll. Det känns skönt, jag är motiverad och kör hårt. Jag har även blivit fast anställd och trivs otroligt bra på jobbet med såväl arbetsuppgifter som kollegor. Jag har hamnat på rätt plats och känner att jag är där jag ska vara.

Hästen är inte död – det går bra nu, kompis!

Överallt ett bump-bump…

Frågan är om jag inte somnade före jag la huvudet på kudden igår. Det känns som om jag somnade medan jag lade mig ner och slocknade någonstans i luften. Jag har inget minne av att jag låg i sängen utan det sista jag minns var att jag sakta lade mig ner. Det första jag minns är att jag vaknade pigg och utvilad. Även om solen inte syntes helt och hållet för de tunga molnen så kunde jag känna hur svaga solstrålar vandrade på mina ögonlock medan jag låg på sidan och kisade mot fönstret.

Vände mig om i sängen och tittade istället in i mina vita tapeter. Sträckte ut både armar och ben och nöp lite med tårna i lakanet medan jag funderade på vad klockan kunde vara. Sträckte mig efter telefonen och svarade på lite SMS och spelomgångar som ramlat in under natten, och strax därefter såg jag att klockan var strax före 10.00. Slog en signal till Joel för att kolla om han skulle med på ett bröst- och tricepspass. Han hade inte somnat lika snabbt som mig och hoppade över passet men var öppen för att ses på quizzen senare ikväll. Åt frukost och drog på mig träningskläderna och började röra mig mot gymet. Stolt som en tupp och nöjd med passet bänkade jag mig i bastun och njöt av en rejäl värme.

Tog mig hem och lagade en riktig Rankvist-specialare till middag – marinerad fläskfilé som äts med ruccola-sallad och Rhode Island-sås i varma pita-bröd. Började även kolla en ny, bra serie – trodde jag. Serien lät väldigt spännande och häftig när man läste om den på webben. Vad jag missade var att det var en serie som sändes på Nickelodeon och ja, den var säkert väldigt spännande om man var ungefär fem-sex år. Måste lära mig att läsa klart texter och inte sluta efter tre-fyra meningar och intala mig att ”Ah, men det här lät ju skitfräckt!” efter första stavelserna.

Klockan börjar kämpa sig mot 17.30 och det börjar således bli dags för de gamla quiz-rävarna att röra sig mot Sejdeln för den obligatoriska trivian. Idag ska jag och Christer heta ”Överallt ett bump-bump” som en hyllning till en fantastisk Kalle Anka-serie som jag läste tidigare under dagen. Ja, vissa rutor är en direkt översättning av en klassisk barnsång. Ni ser nog själva vilken.

Överallt ett bump-bump!

Överallt ett bump-bump… Önska oss lycka till!

 

31 är det nya svart

Jag ska inte sticka under stolen med att det har blivit en hel del av ohälsosamt leverne de senaste månaderna. Att säga att jag skulle ha problem med sprit, tobak eller äta på tok för ohälsosamt vore väl att ta i men visst kunde jag förbättra mig inom många områden.

Jag fyllde nyss 31. Under 31 år har jag hållit mig levande på jorden, vilket är rätt awesome om man tänker på det. Det finns människor som lever tills dom blir över 100 år gamla och det finns människor som lämnar oss alldeles för tidigt. Jag antar att jag befinner mig lite någonstans i mitten av mitt aktiva liv nu, och det är väl det som kallas för medelåldern. Eller kanske den aktiva medelåldern. Klassisk medelålder är väl när man står mitt emellan vaggan och graven. Förhoppningsvis är jag närmare vaggan.

Petar med tungspetsen under läppen och känner att snusen ligger där den ska. På sätt och vis, får jag väl säga, för det är en Onico. När jag och Marcus käkade på Göteborgs bästa buffé igår så tog jag min, förhoppningsvis, sista cigarett och min sista riktiga snus. Kör man Onico så räknas det inte riktigt. Denna gång tänker jag inte hålla på att tramsa med nikotintuggummin, nedtrappning eller smaka ett bloss av polarna. Nej, nu är det på riktigt, på sin höjd tar jag hjälp med snusfria ”snusar”. Det är fan dags för en ändring!

Det får räcka med flottiga pizzor och sönderfriterade pommes frites. Karameller äter jag så sällan och jag är inte vidare förtjust i chips, däremot älskar jag att blanda ostbollar med indian-popcorn. Jag är bra på att göra mat i form av lasagne, broccoli- och fetaostpaj, spaghetti och köttfärssås och en uppsjö av andra maträtter men jag måste skaffa en hårdare disciplin så jag inte bara knallar ner till Mc Donalds och beställer in en Big Tasty när jag likaväl kunde ha gjort en betydligt hälsosammare måltid själv.

Jag har börjat hårdsatsa på gymet men det räcker som sagt inte. Vill jag uppnå mina mål så är det nedskärning på alla gifter och börja äta hälsosammare. Ta långa promenader, eller börja jobba mellan mina Geocacher. Det känns som om jag är på rätt väg, men visst kommer jag att klaga och gnälla på det. Nu är det dags att biffa till sig och börja tänka framåt. Det är dags att leva hälsosammare och må bättre. Och jag är jävligt pepp på det. Håll i hatten, nu kör vi!