Långt från Avenyn

Efter tre veckor i de lappländska fjällen är jag tillbaka i Göteborg. Staden hälsar med mig med gråskalor i diverse färger och jag känner en viss form av uppgivenhet. Men, de goda nyheterna är att jag alltid kan titta på filmen och drömma mig tillbaka till Örnvik, Ramanj, Ballek och alla de andra ställena som jag besökte under min vistelse. Tack till alla, släktingar och nya bekantskaper, som gjorde vistelsen till vad den var.

Filmen är mitt försök att visa en verklighet som ligger långt från Avenyn och spårvagnar, långt från vardagsjobb och dyra kläder. Den är ett försök att beskriva friheten och mentaliteten som jag inte har hittat någonstans, och mest troligt inte kommer att hitta på någon annan plats. Filmen är en hyllning till de människor som gör det här stället till det vackraste på jorden, och jag menar inte bara naturen.

Tack för den här gången Lappland, och vi ses snart igen!

How I met your Friends

Igår fick jag en idé om ett socialt experiment som jag vill testa. Jag gillar sit-coms i stil med ‘Friends’ och ‘How I met your mother’ även om jag inte direkt följer serierna. Friends har riktigt sköna karaktärer som lirar bra ihop, och How I met your mother-gänget ser alltid ut att ha det så trevligt när de sitter i baren i sitt vanliga bås, dag efter dag. Dessa element vill jag slå ihop till till vad jag har valt att kalla ‘How I met your Friends’. Hela konceptet är rätt enkelt – sex av mina vänner träffas på en utvald krog, vid samma bås, vid återkommande tillfällen. Jag efterlyser därför vänner som kan identifiera sig med karaktärerna från serien Friends. Med andra ord söker jag en Joey, Rachel, Chandler, Monica, Ross och Phoebe.

Känner du att du identifierar dig med någon av karaktärerna lite extra? Vill du träffa mina vänner och kanske få någon skön vän på köpet?

Phoebe – Ledig!
Joey – Ledig
Chandler Ledig!
Ross – Ledig!
Monica – Ledig!
Rachel – Ledig!

OBS! Man måste inte stämma överens 100% med karaktären såklart, men det vore kul om man kan identifiera sig med rollfiguren lite. Jag kommer även att försöka kombinera det så att personerna som anmäler intresse INTE känner varandra sedan tidigare, i så stor utsträckning som möjligt.

Jag kommer inte att närvara själv. Möjligen gästspelar jag någon gång.

Såå… Har jag några sköna snubbar och tjejer som vill testa på ett socialt experiment och kanske få någon ny vän på köpet?

Tillbaka från Idre!

Sådär. Nu är man tillbaka i verkligheten och Göteborgs tycks slå något slags världsrekord i gråskalor. Uppiggande, verkligen. Passade på att klippa ihop en video som sammanfattade vår tid där och jag skulle göra det mesta för att få en vecka till där. Dessvärre verkar inte videon fungera i mobiltelefoner, så vill ni se den behövs en sån där dator.

Fullscreen och relativt högt ljud rekommenderas!

Paula

Det var egentligen rätt konstigt att vi tappade kontakten i ett par år eftersom vi alltid har kommit överens. Eller, att tappa kontakten kanske var att ta i, men vi umgicks väl inte sådär flitigt som vi gör idag. Vi kunde träffas på en öl ute på stan, ta en pizza på något ljusskyggt ställe eller jaga en Geocache i något lummigt skogsområde. Jag vet inte var vändpunkten kom, men jag antar att det var den där kvällen på Henriksberg när vi kollade på Ola Aurell och drack en Fanta och Rosé.

Vi står väldigt långt ifrån varandra i många frågor, t.ex politik. Det är få, om ens någon, som jag kan vara så politiskt olik men ändå känna att det är okej. Vi vet att vi är olika och vi respekterar det, även om vi inte håller med varandra. Vi ger inte dömande blickar till varandra utan konstaterar att vi inte är överens och även om vi inte förstår varför vi tycker den andra tycker som denne gör så fungerar vi.

Paula är en kvinna som är fantastisk på att gestikulera och uttrycka sig med hela sin kropp, oavsett om det är ansiktsuttryck eller endast kroppspråk. Det finns heller ingen som kan tiga lika bra som henne och ändå lyckas att förmedla känslor. Förutom detta så har hon svart bälte i emoji-användande, och då menar jag inte de där tre aporna som många (inklusive mig själv, jag vet…) gör i tid och otid.

Paula är en sådan vän som köper en reflex till en när en har vart för slarvig för att köpa det själv. Och med ”en” så menar jag mig själv. Jag fick en söt nallebjörn i gulgrönt reflexmaterial som numera hänger på min vänstra sida av jackan. Varje gång jag tar på mig jackan är jag noga med att se till så att reflexen är vänd åt rätt håll. Detta så att mina medmänniskor ska se att reflexen har en figur på sig och att det inte bara är en tråkig reflex. Hon är även en sådan vän som lär mig att prata franska. Utan henne hade jag aldrig kunnat säga Min lilla höna på franska, och Gud vet var jag hade vart idag om jag aldrig hade lärt mig den frasen.

Alla borde ha en Paula i sitt liv.

Nattliga nöjen

Jag kom hem betydligt senare än planerat i onsdags på grund av att quizzen var väldigt rolig den här gången. Dels berodde det säkerligen på att jag inte har quizzat på ett tag, men en troligare anledning är sällskapet. När jag väl kommer igång så är jag lite som en snöboll som inte går att stoppa. Istället slår jag mig ihop med övrig snö, eller människor om man så vill, och kvällen blir bara roligare och mer sammanhållen ju mer klockan blir. Vad jag däremot har en tendens att glömma bort, eller ignorera om man så vill, är att det alltid kommer en morgondag. Solen kommer alltid att vinna över natten och snöbollen kommer således att smälta och jag kommer att vara väldigt trött.

Torsdagen var inget undantag och jag fick kämpa för att kriga mig igenom dagen. Efter jobbet svängde jag förbi Samir för att hjälpa honom att installera nya RAM-minnen i Mac´en. Samir bjöd även på fantastisk spaghetti och köttfärssås. Köttfärssåsen innehöll marinerade vitlöksklyftor, något som jag aldrig testat, men risken snedstreck möjligheten finns att det blir en stående ingrediens i mina kommande köttfärssåser.

Väl hemma så lade jag mig i sängen ganska omgående. Vaknade vid 01-tiden av att Joel och Josefine kom hem. Och jo, de var rätt smidiga till en början. Eller, jag antar det eftersom jag inte vaknade, men sen började Youtube. Jag brukar inte ha bekymmer med det men när man kollar på live-videos, t.ex konserter, så är ljudet extremt ojämnt. Vi pratar alltså ojämnare än när man går från ett Vänner-program till ett reklamavbrott. När programmet börjar så måste man höja volymen för att höra bakgrundsskratten, men när reklamen bryter programmet så hörs det till nästa spårvagnshållplats.

Jag tänkte vara lite diskret och peaka Joel genom att skriva i Facebook-chatten. Minuterna flöt förbi och responsen uteblev. Jag kände att jag måste försöka få lite sömn eftersom jag skulle upp och simma i morse (vilket jag även gjorde, och jag fick mig en positiv överraskning. Mer om det senare. Kanske) men det var näst intill omöjligt med den ojämna ljudnivån.

Såå… vad gjorde jag?

Jag tog min telefon och fixade så att högtalaren i vardagsrummet började spela Celine Dion – My heart will go on. Jag tänkte att det, om något, borde ju fånga hans uppmärksamhet. Det tog ungefär 30 sekunder innan det hördes ett ”KUUUUUL!” från vardagsrummet. Budskapet gick fram, Joel tittade på telefonen och volymen sänktes.

Jag är ett geni.

Tillbaka till Varberg

Kaffet smakar sådär beskt som bara kaffe från en kaffeautomat kan göra. Jag valde en mer intensiv styrka än förut men tycker att det smakar ungefär som vanligt. Jag har testat alla möjliga varianter som t.ex att ta en svag liten kopp, men därefter fylla på med en Espresso. Resultatet blir ungefär detsamma och skillnaden är att det smakar färdiggjort på olika sätt. Det är lite konstigt eftersom man ser hur maskinen suger i sig en bunt med bönor och maler ner dessa till vad som ska komma att bli min kaffekopp. Hur det ändå lyckas smaka syntetiskt och färdiggjort är med andra ord lite knepigt.

Klockan kämpar sig mot 17-tiden men jag längtar inte riktigt tills jag slutar. Eller jo, på ett sätt gör jag det, men på ett annat sätt är jag lite orolig. Sist jag skrev i bloggen hade jag foten i en gipspjäxa och idag ska jag och Patrik tillbaka till Varbergs kallbadhus. Så fort jag skriver namnet på stället ryser jag lite längs med ryggraden och ut på armarna. Varbergs kallbadhus… sist jag var där blev jag sängliggandes i över två månader och mina sommarplaner sprack. Ska historien upprepa sig, fast istället förstöra mina vinterplaner? Jag ska försöka få Patrik att hoppa i först. Eller så går vi i vattnet, det kanske är smartare. Å andra sidan ska det bli gött att hänga med Patrik igen och det ska bli skönt att ta revansch på kallbadhuset, förstås.

Jag återkommer! Tror jag.

Jonas VS Eelis, del II – Undervattensrugby!

Januari har tagit slut och som vanligt har februari tagit vid där januari inte orkade riktigt längre. Ny månad betyder även en ny utmaning och i februari skulle vi testa på undervattensrugby. Varken jag eller Eelis har någon som helst erfarenhet av sporten men tyckte att det lät som en lite rolig sak att testa på. Dels är det väldigt få som utövar denna sporten, och dels har allmänheten (i alla fall såvitt jag vet) inte speciellt djup kunskap om det. Av dessa anledningar var det en perfekt utmaning.

Reglerna är rätt enkla: Samtliga deltagare är utrustade med simfenor, cyklop och snorkel. Spelarna får inte ha fysisk kontakt med varandra. Undantag gäller för bollföraren, dvs den personen som har bollen. Där får man hålla fast, försöka slita ut bollen ur greppet, brotta och vad man vill. Inga slag eller sparkar förstås, ni vet, sunt förnuft. Borde fungera för mig och Eelis.

Målen ser ut som papperskorgar som står på botten och bollen är lite mindre än en handboll och fylld med en saltvattenslösning. Det här resulterar i att bollen sjunker med ungefär en meter i sekunden. Samtligt spel sker under vatten och det gäller att passa fram, tillbaka och spurta iväg med bollen och få in den i korgen. Helt vansinnigt roligt, och minst lika jobbigt. Jag vet inte hur många gånger hjärtat rusade iväg, men för det mesta handlade det inte om kondition utan om ren och skär panik.

Att andas genom snorkeln fick mig direkt att tänka på gamla Alien-filmer (eller det nya Alien-spelet för den delen…) och det kändes lite som att jag var en astronaut i någon gammal rysk kosmonaut-dräkt från 60-talet. När man sedan blev fasthållen och nedbrottad under vattnet gick pulsen upp till fyrsiffrigt på bråkdelen av en sekund.

På vägen ut från badhuset sköljde en våg av stolthet över oss. Fan, vi klarade ett helt pass med undervattensrugby! Vi trotsade sprängande lungor och ett bultande hjärta, och vi klarade det! Vi stod ut hela tiden, även om vi var nära på att kasta in handduken ett par gånger. Det här är definitivt något som jag kan rekommendera att andra testar på. Undervattenrugby är sannerligen en upplevelse som inte liknar något annat som jag testat på. Adrenalinet som frigjordes efter att paniken släppt var en riktigt boost som jag kan leva länge på.

Fast nu är frågan… Vad kommer att hända i mars?

Dante II

Alla som har tillgång till bloggen har Facebook och alla vet var mina tankar är dessa dagar. Det känns lite som att jag inte har något nytt att säga på bloggen just nu, men jag har inga planer på att lägga ner den. Bloggen har blivit lite av min fristad där jag kan skriva vad jag vill eftersom jag vet att de personer som kan läsa det kommer att förstå, acceptera och inte döma mig.

Det är inte omöjligt att bloggen tar steget mot att bli lite mer personligare, lite mer ”känna Jonas”, så att säga. Nåväl, det återstår att se. Just nu tar jag, precis som Anna, Oskar och Dante en dag i taget. Varje minut slås tankarna till just Dante och hans kamp för livet. Med de senaste dagarnas rapport är jag dock försiktigt positiv, men det är klart att man är nervös före man är ute ur elden.

Tack för allt stöd och vänliga kommentarer.

Jonas VS Eelis, del I – Fäktning!

Jo, öh, alltså… Sist jag och Eelis gjorde något projekt ihop så resulterade det i en slags… jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Den korrekta termen är nog ‘musikalisk kollaps’, kanske? I alla fall, vi snickrade ihop en väldigt löjligt hiphop-låt, men vi hade kul när vi gjorde det. Idag var det dags igen (nej, ingen musik, phew) och vi testade på fäktning, men mer om projektet senare. Man måste berätta saker och ting i kronologisk ordning ibland, annars kan det bli snurrigt.

Hur som haver, vi testade på att fäktas. I samma sekund som jag fäste masken för ansiktet och greppade värjan rusade pulsen upp. Fan, folk duellerade i sådant här förut, på liv och död! Och här står två tomtar med värjor och petar på varandra – två killar som vet absolut noll och intet om svärdsport. Förvisso var det stötkänsliga värjor och träffarna registrerades enkelt, men det kändes inte helt chill att stå mask mot mask med Eelis. Vi fick en snabb genomgång av den trevlige instruktören och snart försökte vi spetta varandra som en tjock gris på en pinne.

Efter lite duellerande blev vi utmanade av någon som hade vunnit flera världsmästerskap i fäktning. Galet. Vi var såklart chanslösa, men vi fick båda in ett par träffar. Hur många kan med handen på hjärtat säga att de har fäktats med en före detta världsmästare och dessutom fått in några träffar? Skit samma om han gjorde det avsiktligt och för att vara schysst, vi fick ändå in träffarna och kan säga det. Tufft.

På vägen ut började vi tänka på vad vi gjort och kom fram till en lysande idé – under 2015 ska vi hitta på lite udda saker en gång i månaden. Fäktningen stod för januari, och jag har lite tankar om vad februari kommer att innebära. Räkna med att det blir blåmärken men en hel del skratt. Ja, såvida jag kan hitta ett ställe att utöva det på. En gång i månaden kommer det att komma ett Jonas VS Eelis-inlägg med någon ny dumhet eller spännande aktivitet. Jag hoppas, bönar och ber att det finns något ställe i Göteborg som anordnar Segway-polo. Då är utmaningen för juni säkrad.

Just ja, den som ställer in en utmaning måste köpa ett årskort på Västtrafik till den andra. Game on!

Oddset?

Nämen… Är det inte Rankvist?

Rösten skar igenom konversationen som ett glödgat svärd som skulle skiva smör. Som alltid så var rösten raka motsatsen till aggressiv, det vill säga lugnande och rogivande. Hans röst har den effekten. Jag har inte sett William sedan ja… När sågs vi senast? Undrar om det var det där nyåret när Loke lurade mig till något dumt och när Robban kom från Stockholm? I sådana fall så är det tre år sedan… Nä, det är omöjligt, vi måste ha setts senare…

Jag ingen aning om vad jag, Jeanette, Josefin och GBG pratade om utan jag frös till is och min hjärna lade all tillgänglig energi på att försöka lista ut vem den skäggiga mannen bredvid mig var. Jag minns att jag hann tänka hundratals tankar på bråkdelen av en sekund, men jag lyckades snabbt lista ut att jag hade William framför mig. William! Helt sjukt att träffa honom på min hållplats (som var hans hållplats förut, och jag var så avundsjuk över att han hade en lägenhet här, samma innegård som jag själv bor på idag) över tre år sedan vi sågs sist! Vad är oddsen för att vi träffas på Godhemsgatans hållplats strax före klockan 02 en lördagsnatt i januari, helt spontant? Sug på den, Oddset!

Jag hade en rätt skön lördag och gjorde absolut ingenting på hela förmiddagen. Jag låg i sängen och njöt fullt ut över att mina fötter hade fått tillbaka en normal temperatur och en normal känsla sedan fredagens äventyr och plaskande i djupt vatten. Leo verkade inte klaga över att jag tog det lugnt utan han spann bredvid mig större delen av dagen. GBG kom förbi vid 19-draget och vi spelade ett halvlöjligt pusselspel på Xboxen. Jeanette och Josefin kom förbi och på något konstigt sätt så satt vi alla fast i det där halvlöjliga pusselspelet och kunde inte riktigt slita oss.

Efter ett par öl beslutade vi oss för att spela Cranium. Cranium är ett sällskapsspel med milt sagt varierande uppgifter. Ibland ska man svara på kunskapsfrågor men vid andra tillfällen ska man nynna låtar, skissa, bygga saker i lera, imitera personer, stava ord baklänges, kasta om bokstäver, fylla i bokstäver som saknas, använda sin medspelares kropp för att skapa ord eller imitera en kändis. Och mycket annat. Du förstår själv hur otroligt dumt det kan bli efter ett par öl…

IMG_1684

GBG försöker imitera Snövit och de sju dvärgarna. Josefin knäckte det inte :D

IMG_1690

GBG använder Jeanette för att få Josefin att knäcka kodordet ‘cykla’.

Om inte alla av oss skrattade så vi grät så törs jag lova att ingen var långt borta. Jag grinade vid flera tillfällen. Bland annat när GBG skulle skulptera fram ordet ‘ärthjärna’ med lera och Jeanette skulle gissa det. Eller när Josefin skulle nynna Brev från kolonien men hon blandade ihop den med 34:an och nynnande på den, varpå GBG gissade på Brev från kolonien och fick rätt, men han menade att gissa på 34:an men sa fel! Vad är oddsen för det? Kom igen nu, hade man satt en enda krona på det så hade man haft vartenda öre som finns på planeten!

I laglöst land

När vi hoppade av bussen kände jag hur mina förhoppningar växte för varje gång som jag satte kängan i marken. Johan, Josefin och Jeanette verkade också ha fått upp peppen. Det är förresten först nu som jag inser att alla våra namn börjar på bokstaven J. Fin bokstav. Rätt snabbt hamnade vi framför en nedfälld bom med en barnsko på. Till vänster om bommen fanns en slags friskrivningsskylt från försvarsmakten, men det är klart att vi skulle passera bommen. Vägen på andra sidan bommen tycktes bli helt uppslukat av mörkret. Men vad spelar det för roll, det är klart att vi ska fortsätta äventyret!

IMG_1653 IMG_1650

IMG_1655 IMG_1663

Den lilla asfaltsvägen som vi gick på förbyttes snabbt i en slags lerig led som ser ut att ha använts för terrängfordon. Här och var var leden full med vatten och vi försökte lysa upp så gott som det gick. Vi var utrustade med en pannlampa, en slags fotolampa, en ficklampa och våra mobiltelefoners ”ficklampor”. Såhär i efterhand borde man kanske ha utrustat sig lite bättre men vi tog vad vi hade och jag kan redan nu avslöja att vi alla tog oss tillbaka levande och utan benbrott.

Med skenet från endast våra ljuskällor navigerade vi några hundratal meter längs med denna kostig och hoppade över vattenpölar. Snart kom vi till skogsbrynet och tog beslutet av att vandra på klipporna för att på så vis försöka ta oss till målet från hög höjd. Vi trodde då att det skulle bli enklare att hitta många bra vägar till målet. Tja, på ett sätt hade vi rätt, men problemet var att det alltid var svårt att ta sig ner. Det blev mycket klättrande och försiktigt nedsättande av fötterna. Det sista vi ville var att någon skulle fastna med fötterna i något hål eller bli klämd mellan en sten och bryta fotleden. Efter en del strapatser kom vi upp på en höjd och såg Göteborg i fjärran.

När vi hade som bäst sikt såg vi kanske tjugo meter framför oss, men det hörde till ovanligheterna. Större delen av tiden såg vi kanske två-tre meter och vi tog många omvägar för att komma komma fram till målet. Efter att ha korsat lite taggbuskar och jobbiga grenar såg vi skeppet som låg och väntade på oss. Känslan av att stå ett fåtal meter från vraket var nästan religiöst. Framför oss låg plötsligt den rostiga skutan och bara väntade på att vi skulle utforska den! Dessvärre var den helt omgiven av vatten och efter en del övervägande så beslutade jag och Johan att det bara var att klafsa på. Sagt och gjort – med fötterna under vatten stegade vi ut till vraket. Väl framme plockade vi fram Johans GoPro och med den kan ni se exakt vad vi såg när vi utforskade vraket:

Del 1 – Upptäckten och utforskandet

Del 2 – Gömman hittas

Efter att ha signerat våra namn i loggboken tog vi oss tillbaka till Jeanette och Josefin. Som ni kanske såg så hade jag nu vatten till knäna. Det kändes som att varje sko vägde minst fem kilo och jag ville inte riktigt tänka på hur det skulle kännas att gå igenom den där terrängen en gång till. Å andra sidan skulle det inte bli bättre av att stanna vid båten, så det var bara att börja gå.

IMG_1674 IMG_1675 IMG_1673 IMG_1670 IMG_1667 IMG_1664

Vi hittade tillbaka på en bråkdel av tiden, vilket kändes extremt skönt med tanke på hur mina fötter kände sig. Bussen som vi tog ut hade slutat gå, så vi fick gå ett par kilometer till en närliggande hållplats. För varje meter som jag gick så kände jag hur tårna blev lite, lite kallare. När vi väl var framme på bussen var det nästan som en välsignelse att sätta sig ner i en varm buss och känna hur fötterna inte längre blev kallare utan behöll en slags skitlåg temperatur utan att sjunka mer.

Jeanette och Josefin åkte till Josefin och jag och Johan tog en promenad genom Nordstan. En dam tappade nästan femhundra spänn några meter framför oss. Snabbt var det någon snorunge där som försökte plocka varenda krona, men jag och Johan lyckades mota bort honom och återlämna en del av pengarna. Damen blev väldigt tacksam och även om det kändes skönt så var vi båda lite irriterade över att snorungen kom undan. Strax därefter skildes även jag och Johan åt och jag la mig i ett extremt varmt badkar direkt jag kom hem. Där låg jag en bra stund av natten.

Stort tack till mina tuffa vänner som hängde med på detta fantastiska äventyr! Jag vet ännu inte om detta är den bästa Geocachen jag tagit, men om den inte är det så är den i alla fall en klar kandidat!

Jeanette

Skorna är framplockade, pannlampan är laddad med nya batterier och jag kommer inte ett glömma vattenflaskan eller mitt batteripack till mobiltelefonen. Ikväll ska jag, Jeanette och Josefin ut på äventyr! Vi ska försöka lokalisera det övergivna militärskeppet på Björlanda skjutfält!

Jag vet inte riktigt vad vi kan förvänta oss på vår färd dit. Jag har ingen större aning om vilken terräng vi kommer att möta eller om det kommer att vara upplyst. Jag har sett ett par bilder på en sönderrostad båt (min gissning är att det är en slags kommunikationsbåt, men jag kan vara ute och snurra totalt) nära vattnet och ett par bilder på ett motorrum samt någon gammal kontrollpanel. Det känns lite zombie-apokalyptiskt på något vis och såklart kommer detta att dokumenteras. Skriver mer om det sen, men det här inlägget ville jag ändå ge till Jeanette.

Hon har alltid gjort mig glad. Hon är sådär halvknäpp och spontan som jag är och det är sällan (aldrig?) som hon säger nej till att hitta på saker. Första gången jag såg henne jobbade vi båda på Nordea och jag visste nog direkt att vi skulle komma bra överens. Sent förra veckan frågade hon om hon borde åka till Göteborg i helgen och… hur skulle jag kunna svara något annat än ”Självfallet, för böfvelen!” på det? Jeanette var inte den som tänkte en extra gång, utan hon bokade minsann biljetten och just nu sitter hon på ett tåg som svänger mer än Balder på Liseberg.

Det är konstigt att jag inte hänger mer med Josefin, förresten. Jag gillar henne rejält och vi har haft ett par riktigt roliga Geocaching-rundor förut. Knepigt! Jag måste prata med henne om detta och så får vi hoppas på en ändring.

Level 33

”Äj de… Äj de ooonas?”

Tramp tramp tramp… Fotstegen i golvet går i rasande takt och innan jag vet ordet av kommer en spritt språngande naken Vilgot mot mig. Jag hinner knappt ställa ner min Hemköps-påse innan Vilgot har famnat om mig totalt. Att min jacka är dyblöt av det Göteborgska vädret bekommer honom inte för fem öre, och en kram senare visar han glatt hur duktig han är på att glida på parkett-golvet.

Alva sitter i soffan och spelar Little Big Planet. Även hon skiner upp som en sol när jag kommer in, men hon släpper inte handkontrollen. Ola ska snart gå och spela fotboll och jag ska passa dessa två kottar under tiden. Ola sköter nattningen och jag tänkte ligga på rygg på soffan och kolla Facebook, lösa viktiga problem och vara en excellent barnvakt. Barn gillar mig, och jag gillar barn. En fin symbios.

Såg ett inlägg på Facebook om att vi snart är halvvägs till Medeltidsveckan (åh, denna fantastiska tillställning!) och detta firas med ett gille i Stockholm i mitten av februari. Jag hade lite lösa tankar på att gå på det och suget minskade inte efter att jag läste inlägget, men funderade samtidigt på om det vore en klok idé. Jag suger på den karamellen någon dag till. Jag har även halvt bestämt mig för att fira Level 33 i Stockholm. Ja, ni vet, gamers… Vi åldras inte – vi levlar upp. Den 22:a februari når jag den respektabla Level 33 och förväntar mig ungefär följande levlings-system:

Health: +2
Strength: -1
Intelligence: +3
Cardio: -2

Jag har såklart hittat på lite tokerier i Stockholm under min kommande visit, och det i form av Geocaching! Jag ska samla ihop ett gäng och tillsammans går vi ut i mörka skogar, beväpnade med ficklampor, och letar efter reflexer som leder oss genom en utsnitslad bana. Och som om det inte vore nog med det ska vi besöka den berömda Korvlinjen där det krävs samarbete för att nå målet.

Isabella ligger med mig på soffan och vi är lika avdankade båda två. Jag av träningen och hon har nog också haft en tuff dag, eller så spinner hon bara för spinnandes skull, men hon verkar avkopplad. Lyckades med konststycket att paja mitt kombinationslås på gymet medan jag duschade, vilket resulterade i att jag fick skicka ut en slumpad snubbe som meddelade receptionen och fem minuter senare ville något macho high five’a mig för att jag ”fixade in” kvinnlig personal till omklädesrummet. Jag avstod high five’n men var tacksam över att återigen få access till mina kläder.

I en gråzon

Började känna mig lite mer pigg framåt kvällen, men inte tillräckligt kry för att lämna lägenheten. Loke och Helle ville spela sällskapsspel, så dom kom förbi med Talisman, Drakborgen (första utgåvan) och Gangster (första utgåvan). Loke vann alla spel, lagom kul. Fast han hade glömt själva spelplanen till Drakborgen så där blev det ingen match. Synd, det var det spelet jag såg fram emot mest.

Vi började prata om Medeltidsveckan och jag frågade honom om han hade någonstans att bo. Det var inte kirrat ännu och vi pratade lite om att kika på det tillsammans. Eller ja, Loke får kika på det och jag hakar eventuellt på. Han skulle kolla med lite annat folk först också. Men det vore ju skönt om man kunde fixa boende redan nu, då är ju veckan klappad och klar. Bokar man dessutom transport redan nu kommer man billigt undan också, topp!

Efter spelkvällen fortsatte vi med lite Valiant Hearts. Jag gick och la mig efter ett tag och när jag vaknade på morgonen fann jag en Loke på soffan och eftertexterna rullade på skärmen. Antar att han inte riktigt kunde slita sig från spelet. Vi pratade lite om att dra på ett roller-derby men sen tittade jag ut och tappade lite lusten att röra på mig.

Och vi pratar inte om strålande solskensväder, något som Göteborg såklart är känt för. Nej, här pratar vi om en himmel i en slags gråton som får miljonprogrammen i Fittja att framstå som pastellklara regnbågar. Någon slags nederbörd faller från denna himmel som just nu utgör en helt ny definition av ordet ‘grå’. Det är omöjligt att avgöra om det är regn eller snö, men om det är snö så dör den direkt den träffar asfalten.

Från andra våningen kan jag se hur grässtråna rör sig i vinden. Och då menar jag inte att topparna vajar lite lätt, utan vartenda grässtrå böjer sig. Då kan ni tänka er hur blommorna ser ut, och ännu mer stabila trädgrenarna verkar. Nja, jag tror jag stannar i mina tofflor och min morgonrock idag.

Dagens låt får jag nog ge Loke. Vi kör på en medeltidsklassiker – Vargaflicka!

Den flickan mötte varg i skogen,
och vargen sa ”Dig vill jag ha”…

Benny Klimp och Kronblom FTW

I onsdags tog jag mig själv i kragen och gick in på gymmet efter en frånvaro på närmare ett halvår. Det är klart att man kände sig lite slö när man inte heller hittade gymkortet och skulle beställa ett nytt varpå tjejen i kassan säger ”Ojdå, det var ett tag sedan du var här…” och ler lite vänligt mot mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag ritade cirklar med foten framför disken och fick väl fram något svar i stil med ”Bättre sent än aldrig!” om jag känner mig själv rätt.

Jag började med mitt favoritpass, nämligen bröst- och tricepsmuskler. Efter ett par övningar kände jag hur det bultade under huden och även om jag inte var lika stark som jag var för ett halvår sedan så nog kändes det att musklerna fanns kvar där, fastän lite vilande. Avslutade träningspasset och tänkte inte mycket mer på det förrän igår. Vilken träningsvärk. Jag trodde jag skulle trilla av stolen. Var även lite halvkrasslig igår så jag lämnade kontoret vid lunchtid och arbetade på distans resten av dagen. Sov en timme efter avslutat jobbpass och vid 19-tiden kom Jonas, Loke, Egån och Meurling för att visa vem som är Majornas mästare i poker. Ni som hängt med ett tag vet att vi alltid körde med pokernamn förut, och detta tog vi upp igår. Temat var… seriefigurer! Nedan följer deltagarna;

Meurling – Mean Machine
Egån – Hobbe
Jonas – Kronblom
Loke – Mafalda
Jag – Benny Klimp

Efter två avslutade turneringar visade det sig att Benny Klimp hade gått hela 50 pissetassar plus och Kronblom hade dubblat det – Hundra riksdaler extra i kassan! Resten av seriefigurerna gick minus eller plus/minus noll. På det hela en mycket trevlig kväll som avslutades med att jag och Loke spelade det otroligt vackra och gripande Valiant Hearts, ett slags pusselspel som utspelar sig under första världskriget. Det är lätt att romantisera krig med tanke på alla spel som konstant pumpas ut och därför känns Valiant Hearts som ett av de viktigaste spelen i modern tid. Utan att skjuta ett enda skott eller döda någon får vi uppleva kriget i ett klassiskt tvådimensionellt upplägg. Man får axla rollen som privatpersoner som drabbas av kriget och hur deras liv faller samman av detta helvete och ett krig har aldrig känts mer närvarande. Det är vidrigt. Men viktigt.

Vaknade konstant under natten av feber och hostningar. Varje gång jag hostade kändes det som att bröstet skulle sprängas av träningsvärken. Fick dra en sjukanmälning idag och går nu runt i tofflor och morgonrock och funderar på om man kan amputera såväl bröst- som tricepsmusklerna. Det känns skönt att vara tillbaka i träningen, men idag så vill jag kasta mig från Älvsborgsbron – smärtan i samband med sjukdom är tamejtusan hemsk!