Tillbaka från Idre!

Sådär. Nu är man tillbaka i verkligheten och Göteborgs tycks slå något slags världsrekord i gråskalor. Uppiggande, verkligen. Passade på att klippa ihop en video som sammanfattade vår tid där och jag skulle göra det mesta för att få en vecka till där. Dessvärre verkar inte videon fungera i mobiltelefoner, så vill ni se den behövs en sån där dator.

Fullscreen och relativt högt ljud rekommenderas!

Det här är ingen riktig Post!

Så, jag tog 200 exemplar av en broschyr och gick till ett postombud för att paketera och posta dessa. Jag vägde 50st på kontoret och de vägde 960-970 gram totalt. Jag minns inte exakt, men det var under ett kilo i alla fall. Jag tänkte att om jag skickar 100st per kuvert så räcker det med två kuvert, i och med att jag kommer under totalvikten på 2kg per kuvert. Sagt och gjort, jag tog på mig jackan och kängorna och gick till det postombudet som ligger närmast jobbet.

Jag köpte mina två paket och skrev mottagaradressen samt returadressen om det skulle vara något problem, därefter la jag in 100 foldrar per kuvert och tejpade igen kuvertet. När jag lämnade in kuverten så vägde de tydligen 2150 gram styck och det var tydligen inte okej. I min enfaldighet så antog jag att kuverten får innehålla två kilo, men två kilo är totalvikten inklusive själva förpackningen.

Jag frågade hur mycket extra det skulle kosta och fick till svar att det skulle bli 95:- extra per kuvert. Dvs, exakt vad kuverten kostade, varpå jag påtalade att det skulle bli billigare att köpa ett till kuvert och paketera om blanketterna. Kvinnan i kassan log mot mig och hymlade lite lätt med ögonen medan hon sa ”Ja, det stämmer!”. Någonstans här kände jag att jag var på väg att få mitt egna personliga Falling Down men valde att bita mig själv i läppen för att inte dra någon gammal ramsa om ”Det här är ingen riktig Post!

Gick åt sidan och sprättade upp kuverten och plockade ut lite broschyrer. Såklart fastnade en del broschyrer i klistret på kuvertet och dessa fick pillas bort med stor försiktighet. Är det något som Posten verkligen kan göra så är det att göra bra kuvert-klister. Resten kan diskuteras.

Vallad och klar!

Packade ner snowboarden i min förvaringsväska och tog spårvagnen mot Guldheden. Jag misstänkte att man skulle få lite lustiga blickar när man kliver på en spårvagn med en snowboard, och jag kan intyga att jag hade rätt i mina misstankar. Västtrafik klarade snötrafiken med bravur (nåja, en liten försening får man trots allt räkna med) och ganska snart var jag hemma hos Erik. Det var lite jobbigt att gå uppför gångvägen när den var helt oplogad, men å andra sidan hade jag inte räknat med att Göteborgs stad skulle vara förutseende rörande snöröjningen den här säsongen… It would be a first…

Sist jag vallade en bräda eller ett par skidor så tog man en vaxklump och smetade på undersidan, och sen var det bra med det. Utveckligen och tekniken har väl gått snäppet längre nu, för nu ska man tydligen smälta vax med en strykjärnsliknande grej och därefter smeta ut det över hela brädan. Sedan river man av det med en slags isskrapa och därefter ska brädan borstas. Sen är det bara att kasta sig i backen. Efter vallandet bjöd Erik på ett glas rött, men sen var jag tvungen att röra mig hemåt för att sätta kvällsplanerna i verket. Nu är jag klar för Idre – underställ, fleecetröja, snowboardkläder, goggles, hjälm samt bräda (vallad och klar!) inklusive bindningar och en balaklava. Det enda jag saknar före jag är riktigt redo är en fångrem till snowboarden, men… den kan jag köpa i vilken Stadium-butik som helst för en billig peng.

Vi har även satt upp ett slags mål med resan – vi ska sätta en front flip. Kan bli spännande!

Kulturella skillnader

Hela debattklimatet i Sverige är rätt löjligt och det känns som att politikerna lever längre och längre från verkligheten. Varenda politiker, utom SD, pratar sig varm om mångkulturen (eller åtminstone, har gjort fram tills nyligen). Det är därför lite intressant att endast fem av Riksdagens 349 riksdagsledamöter bor i ett utsatt område*. Jag kan knappast vara ensam om att vara av uppfattningen att en klar majoritet av människor som talar varmt om mångkulturen gör allt för att själva undvika att bo i dessa områden. Det är inte så konstigt att man talar gott om mångkulturen och man pratar om exotiska danssätt, maträtter och annat positivt när man inte själv behöver bo i de utanförskapsområdena som skapas pga värdelös integration. Tänk efter själva. Henrik Schyffert, Zara Larsson, Åsa Romson och din granne/vän som talar så varmt om detta fenomen… Hur många av dessa bor i något av dessa områden? Och de som bor där, skulle de välja att bo där om de fritt fick välja? Knappast, en ytterst liten del skulle frivilligt välja att bosätta sig där.

Det här är dock inga nyheter utan alla som har granskat och ifrågasatt detta känner till det här sedan länge. Det nya är att nu börjar allmänheten, och inte bara de kritiska granskarna, få upp ögonen för detta. Det märks främst genom att man läser lokala nyhetstidningar och inte skräp som Aftonslasket eller Ex-pressen. Ta till exempel denna artikel från Dalarnas Tidning från igår. Samma dag säger vår excellente statsminister att det inte finns någon koppling mellan de ökade sexuella trakasserierna och invandringen. Man kan inte annat än att ta sig för pannan! Det är ingen hemlighet att kvinnosynen i MENA-länderna skiljer sig markant från det västerländska sättet. Istället får man höra svammel som att det inte finns några kulturella skillnader mellan män. Yeah, verkligheten håller med. Kvinnorna i Köln håller säkert också med. Även männen från dessa länder säger själva att det är chockartat att se hur västerländska kvinnor beter sig.

Jag är fullt medveten om att sexuella trakasserier förekommer även hos västerländska män. Skillnaden är dock att de 1) är psykiskt störda eller 2) vet om att de gör fel. Här anser sig männen ha rätt att göra det, och det är en väsentlig skillnad. Vi har problem med sexuella trakasserier, absolut. Det betyder dock inte att vi ska blunda för eller ursäkta detta beteende med att ”det finns faktiskt svenska män som gör så också…” Vad är det för jävla försvarstal? Försöker man normalisera detta eller vad är grejen?

*=Artikeln har några år på nacken, men inte mycket har ändrats. Dock var detta den bästa sammanfattningen jag hittade.

Nästan som hemma

Temperaturen kan inte ha vart många grader under noll-strecket eftersom jag inte frös om händerna eller om ansiktet. Snöflingorna dalade ner från himlen och de la sig genast bredvid sina kompisar som hade dalat ner en tid innan de själva. Snön knarrade sådär mjukt och härligt under skorna för varje steg jag tog, och när jag tittade mot himlen fick jag alltid en snöflinga i ögat. Tydligen tyckte de att det var en bra idé att landa just där. Å andra sidan så landade de precis överallt, så varför skulle mitt öga vara något undantag?

Jag kom till hållplatsen och vagnen skulle komma snart men jag kände att jag likaväl kunde gå. Luften var frisk och kvällen var sådär vintermörk som kvällar ofta kan vara i Norrland, men sällan i Göteborg. Eftersom det varken blåste eller var kallt så kunde jag inte låta ett sådan tillfälle glida mig ur händerna. Jag vandrade över Stigbergstorget och vid Fjällgatan började jag rita figurer i snön. Jag kom att tänka på det där konstverket som någon lustigkurre ritade vid Vallgraven (hädanefter Ballgraven). Jag försökte ha lite bättre fantasi och ritade Kalle Anka. Här vill jag även understryka att jag tycker att konstverket i snön var en briljant idé och fick mig att skratta högt. Alltid stör det någon. Lysande!

Fortsatte min promenad i den Göteborgska kvällen och kände mig nästan hemma för en sekund. Inte hemma som att ”Göteborg är staden jag bor i” utan hemma som att ”Jag är tillbaka i Norrland”. Och det ska sägas, man blir mer nostalgisk med åren och anledningarna som håller mig kvar i Göteborg blir färre och färre. Jag är väl inget super-fan av vintern som kan vara däruppe, men de praktiska skälen blir färre och färre. Vem vet, jag kanske vänder hemåt om ett par år och roar mig med att rita snöfigurer på daglig basis?

Paula

Det var egentligen rätt konstigt att vi tappade kontakten i ett par år eftersom vi alltid har kommit överens. Eller, att tappa kontakten kanske var att ta i, men vi umgicks väl inte sådär flitigt som vi gör idag. Vi kunde träffas på en öl ute på stan, ta en pizza på något ljusskyggt ställe eller jaga en Geocache i något lummigt skogsområde. Jag vet inte var vändpunkten kom, men jag antar att det var den där kvällen på Henriksberg när vi kollade på Ola Aurell och drack en Fanta och Rosé.

Vi står väldigt långt ifrån varandra i många frågor, t.ex politik. Det är få, om ens någon, som jag kan vara så politiskt olik men ändå känna att det är okej. Vi vet att vi är olika och vi respekterar det, även om vi inte håller med varandra. Vi ger inte dömande blickar till varandra utan konstaterar att vi inte är överens och även om vi inte förstår varför vi tycker den andra tycker som denne gör så fungerar vi.

Paula är en kvinna som är fantastisk på att gestikulera och uttrycka sig med hela sin kropp, oavsett om det är ansiktsuttryck eller endast kroppspråk. Det finns heller ingen som kan tiga lika bra som henne och ändå lyckas att förmedla känslor. Förutom detta så har hon svart bälte i emoji-användande, och då menar jag inte de där tre aporna som många (inklusive mig själv, jag vet…) gör i tid och otid.

Paula är en sådan vän som köper en reflex till en när en har vart för slarvig för att köpa det själv. Och med ”en” så menar jag mig själv. Jag fick en söt nallebjörn i gulgrönt reflexmaterial som numera hänger på min vänstra sida av jackan. Varje gång jag tar på mig jackan är jag noga med att se till så att reflexen är vänd åt rätt håll. Detta så att mina medmänniskor ska se att reflexen har en figur på sig och att det inte bara är en tråkig reflex. Hon är även en sådan vän som lär mig att prata franska. Utan henne hade jag aldrig kunnat säga Min lilla höna på franska, och Gud vet var jag hade vart idag om jag aldrig hade lärt mig den frasen.

Alla borde ha en Paula i sitt liv.

Nattliga nöjen

Jag kom hem betydligt senare än planerat i onsdags på grund av att quizzen var väldigt rolig den här gången. Dels berodde det säkerligen på att jag inte har quizzat på ett tag, men en troligare anledning är sällskapet. När jag väl kommer igång så är jag lite som en snöboll som inte går att stoppa. Istället slår jag mig ihop med övrig snö, eller människor om man så vill, och kvällen blir bara roligare och mer sammanhållen ju mer klockan blir. Vad jag däremot har en tendens att glömma bort, eller ignorera om man så vill, är att det alltid kommer en morgondag. Solen kommer alltid att vinna över natten och snöbollen kommer således att smälta och jag kommer att vara väldigt trött.

Torsdagen var inget undantag och jag fick kämpa för att kriga mig igenom dagen. Efter jobbet svängde jag förbi Samir för att hjälpa honom att installera nya RAM-minnen i Mac´en. Samir bjöd även på fantastisk spaghetti och köttfärssås. Köttfärssåsen innehöll marinerade vitlöksklyftor, något som jag aldrig testat, men risken snedstreck möjligheten finns att det blir en stående ingrediens i mina kommande köttfärssåser.

Väl hemma så lade jag mig i sängen ganska omgående. Vaknade vid 01-tiden av att Joel och Josefine kom hem. Och jo, de var rätt smidiga till en början. Eller, jag antar det eftersom jag inte vaknade, men sen började Youtube. Jag brukar inte ha bekymmer med det men när man kollar på live-videos, t.ex konserter, så är ljudet extremt ojämnt. Vi pratar alltså ojämnare än när man går från ett Vänner-program till ett reklamavbrott. När programmet börjar så måste man höja volymen för att höra bakgrundsskratten, men när reklamen bryter programmet så hörs det till nästa spårvagnshållplats.

Jag tänkte vara lite diskret och peaka Joel genom att skriva i Facebook-chatten. Minuterna flöt förbi och responsen uteblev. Jag kände att jag måste försöka få lite sömn eftersom jag skulle upp och simma i morse (vilket jag även gjorde, och jag fick mig en positiv överraskning. Mer om det senare. Kanske) men det var näst intill omöjligt med den ojämna ljudnivån.

Såå… vad gjorde jag?

Jag tog min telefon och fixade så att högtalaren i vardagsrummet började spela Celine Dion – My heart will go on. Jag tänkte att det, om något, borde ju fånga hans uppmärksamhet. Det tog ungefär 30 sekunder innan det hördes ett ”KUUUUUL!” från vardagsrummet. Budskapet gick fram, Joel tittade på telefonen och volymen sänktes.

Jag är ett geni.

Kalle Anka och tuppen

Jag minns när jag var en liten Rankvist och skulle gå upp på morgonen. Skolan började 08.20 varje dag. Jag vet inte om det var standard i Sverige eller om Pite-skolorna hade en förlängd akademisk kvart redan i lågstadiet. I vilket fall som helst så gick jag upp vid 07.30 och var alltid i tid till skolan.

Jag läste mycket Kalle Anka på den tiden och ett återkommande tema var att Kalle var morgontrött. Han bekymrade sig alltid när han var tvungen att gå upp före tuppen och jag förstod inte varför i hela friden som man någonsin skulle behöva gå upp före 07.00. Nu är jag äldre (och säkert tröttare…) och det är mer en regel än ett undantag att jag går upp före klockan 07.00 på vardagar. Och jag är inte ensam.

Klockan är nu 06.50 och jag sitter på en morgonvagn på väg mot Valhallabadet. Jag och Parrik ska ta en simtur före jobbet och jag känner mig ungefär som Kalle Anka ser ut när han måste gå upp tidigt.

Min plan är att göra det här till en rutin. Måndagar och onsdagar tänker jag gå och simma före jobbet. Utöver detta tänkte jag träna styrketräning två dagar i veckan. Exakt hur länge det här håller återstår att se, men jag kan redan nu konstatera att det är betydligt lugnare på spårvagnen än vad jag är van vid. Det är inget ”New year, new me”-stuff utan ett försök till att komma igång med träningen igen.

På tal om träning så har jag köpt en snowboard. Nu blir det minst en alpinresa varje vinter. Känns awesome!

En sådan där morgon

Vaknade okristligt tidigt av att väckarklockan skrek på mig. Försökte öppna ena ögat, men det var mer eller mindre omöjligt. All min muskulatur i ögonlocket hade förtvinats till oigenkännlighet under natten. Testade att öppna det andra ögat men resultatet var detsamma. Vände mig på mage och började flaxa med armar och ben för att jag inte skulle somna om och försova mig i väntan på att ögonen skulle gå att öppna. En sådan morgon, ni vet.

Relativt snart lyckades jag blinka. Såg att mobilen lyste och eftersom jag är den mest nyfikna personen jag känner så sträckte jag mig efter den. Jag fick precis ett SMS och bestämde mig, i ett slags koma-liknande tillstånd, att författa ett svar. Sedan flaxade jag vidare i sängen. Det skulle bli en sådan där morgon, ni vet.

Släpade mig till duschen och kände hur vattnet rann över min kropp och jag var en hårsmån ifrån att meddela jobbet att jag startar dagen hemifrån. Någonstans där rann det över för mig och jag började istället sjunga på Hasse Anderssons mästerverk ”Änglahund”. Det kan jag lova er, ni har aldrig hört den sången i all sin prakt om ni inte hört när en nyvaken norrlänning försöker sjunga den på skånska. Och det var då jag bestämde mig hur dagen skulle utvecklas… Det blev en sådan morgon, ni vet.

Dagen blir, som bekant, vare sig bättre eller sämre än vad man gör den till och ens egna personliga inställning är A och O. Istället för att gnälla på sömnbrist och övergrönjävliga väckarklockor så kan man göra något åt saken. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att försöka söka ögonkontakt med så många människor som möjligt på väg till jobbet samt le och säga hej. För att göra människor lite glada nu när snön har fallit sådär lagom mycket så det knakar under skorna. Jag gillar det förvisso, men min erfarenhet säger mig att merparten av Göteborgarna skyr snön som Digerdöden. Och då kan det ju vara fint med lite trevligt bemötande, tänkte jag. Jag mötte en snubbe i min egen ålder strax utanför mitt hus ålder och satte planen i verket. Jag mötte hans blick, log och sa hej. Han tittade på mig och sa ”Vad fan vill du?”

Det är en sådan där morgon, ni vet…

Under nollstrecket

Kvicksilvret har letat sig ner under nollstrecket några dygn i rad och den friska luften fyller mina lungor för varje andetag som jag tar när jag är utomhus. Nattetid låter jag fönstret stå lite, lite på glänt just för att jag ska känna friskheten innan jag somnar. För säkerhets skull har jag adderat lite filtar och sådant för att inte riskera att frysa. Jag har dessutom börjat skissa på en lösning för att gömma under sladdarna i sovrummet, vilket skulle innebära att Leo skulle kunna komma in och sova med mig då och då 😍

Vad som däremot inte är lika fräckt är att kvicksilvret verkar ha letat sig under nollan även inne på kontoret. Eller okej, så illa är det såklart inte, men visst är det lite kyligt. Lite extra lattjo är det när Istapp vrålar ”Av sol är du kommen men i snö ska du dö!” i hörlurarna när man redan har tagit några kaffekoppar för mycket, bara för att värma händerna. Det positiva med inomhustemperaturen är att jag ser fram emot eftermiddagens träningspass* enormt! Just nu håller jag på att förbereda mig mentalt på den obligatoriska träningsvärken som uppstår när man varit från träningen ett tag. Kämpa, Jonas!

* = med träningspass menas bastun efteråt

Vad är ett liv värt?

Den 4:e januari satte Sverige upp gränskontroller. Miljöpartiet, som är ett regeringsparti, för en mycket generös invandringspolitik (kanske generösaste i Riksdagen). När Miljöpartiet dessutom står bakom gränskontroller borde man fråga sig vad det beror på. En anledning är nog att människor sover i dagsläget på kartongbitar i gymnastiksalar. För att finansiera att människor ska sova på dessa kartongbitar så tar regeringen pengar från biståndsbudgeten. Om detta fortgår så kommer det bland annat innebära att ungefär 4,5 miljoner människor blir utan rent vatten samt att 156.000 barn inte behandlas mot undernäring, enligt SVT

I princip så kan man säga att Sverige, med den rödgröna regeringen i spetsen, medvetet har ansträngt sig för att hjälpa så få som möjligt till så hög kostnad som möjligt. Och det är denna regering som ska stå för ”människors lika värde”. Alla människor har uppenbarligen inte lika värde när man finansierar en viss grupp på bekostnad av en annan. Jag inser även att detta ställer människor mot varandra, men det är inte jag som gör det – det är regeringen som medvetet gör det valet. Att förmedla den här informationen och vad det innebär för människor som är beroende av biståndet talas det dock tyst om, och det är även därför jag väljer att skriva om det. 

Att begränsa invandringen genom ID-kontroller hjälper betydligt fler än om pengarna läggs på att hjälpa i Sverige. ID-kontroller inskränker inte på asylrätten eftersom man, enligt Dublin-förordningen (och ja, den gäller än, även om många länder ignorerar den) ska söka asyl i det första säkra landet. Det är inte Sverige, utan mycket långt ifrån. Löfven gick från”Det finns ingen gräns på hur mycket Sverige kan ta emot!” till ID-kontroller på ett par månader. Det var knappast en munter eller en lätt åtgärd, men man bör fundera på vad det får för långsiktiga effekter på samhället när han kovänder så fort, och vad det får för effekter för de allra mest utsatta – och det är inte flyktingarna som kommer till Sverige, de har haft många andra länder där de kan söka asyl i säkerhet. 

Och innan du börjar hata mig och kalla mig för en känsloknall knöl så vill jag att du andas ett par gånger och ställer dig följande fråga: Är det viktigare att människor överlever eller om människor kommer till Sverige? 

Personligen anser jag att det är bättre att invandringen minskar då det finns andra säkra länder än Sverige och då får biståndsländerna bättre möjlighet att hjälpa mer människor som verkligen behöver det. 

Det känns ganska galet att jag känner mig tvingad att skriva detta, men många har en tendens till att automatisk tolka vad jag skriver som främlingsfientlighet och SD-propaganda. Till er vill jag säga att jag hade haft samma åsikter oavsett religion och hudfärg på de som flyr. För många som vill minska invandringen så handlar det inte om rasism utan om humanism gentemot de som behöver vår hjälp bäst samt att vi inte anser att Sveriges välfärd och sociala instanser inte är anpassade för en så snabb befolkningstillväxt.