Lugnet före stormen

Söndag den 25:e mars. Kvicksilvret håller sig på några få minusgrader och solen börjar tränga igenom de vita molnen. På backen ligger någon decimeter nyfallen pudersnö som reflekterar solens blygsamma strålar. De flesta turisterna håller på att packa ihop för helgen och är på väg tillbaka till sina samhällen och städer.

Våren är på gång. Det känns i varje cell av min kropp, och om ett par dagar kommer de första påsk-turisterna. Utöver detta kommer min syster, lite släktingar och två vänner från Göteborg. Inte en fjälltopp kommer att vara säker, och ingen sjö kommer att förskonas från det sköna vansinne som alltid uppstår vid påsken. Lås in barnen och skydda kvinnorna, den mest intensiva och underbara tiden är äntligen här! Eller ja, om några få dagar. Just nu är det lugnet före stormen och jag måste ladda batterierna för detta.

Nu väntar nätter i Ballék, allsång vid eldstäder, husvagnsfester, utflykter, mat utomhus i fjällvärld och oerhörda mängder skratt och fåniga konflikter. Och det bästa med det hela? Jag är här!

Mellan Akkapakte och Saddegauva

Jonas! Du måste göra dig klar, Tage sitter fast i vattnet, ni måste åka NU!!

På med tjocksockar, täckbyxor, jacka, handskar och hjälm. Jag vred om nyckeln till Ski-doo’n och körde ut på Tjeggelvas tillsammans med Danne, Jörgen och Göran. Fyra skotrar körde i den kolsvarta natten över den frusna sjön medan norrskenet dansade som sällan förr. Om det inte vore för att situationen var allvarlig så hade jag njutit av vår tur, den friska luften och det skådespel som utspelade sig ovanför oss. Temperaturen visade för första gången i år på plusgrader och det börjar kännas att våren är på väg.

Efter nästan en mil så skymtade vi ekipaget. Planen var att köra nära deras skotrar för att försöka göra upp ett spår. Den här tekniken brukar fungera rätt bra ifall det är lite vatten, men det visade sig snart att det var närmare en halvmeter med vatten (!) på sjön. Min skoter sjönk som en gangster med betongtofflor i någon skum hamn, och Görans gjorde samma sak. Danne och Jörgen, som kör maskiner som näst intill kan liknas vid pansarplåt, lyckades hålla sig flytande.

Så satt vi där. Mitt mellan Akkapakte och Saddegauva, med vatten i skorna och norrskenet ovanför oss. I sällskapet fanns en tolv månader gammal flicka samt en äldre man med diabetes, vilket gjorde situationen lite allvarligare. Den tolv månader gamla flickan satt i en vindtät skoterpulka i sin mammas famn medan vi andra försökte dra loss såväl skotrar som doningar. Ganska snabbt insåg vi det omöjliga i situationen och började istället köra folk till strandkanten.

När alla var på strandkanten så var jag, Göran, Jörgen och Danne kvar på sjön. Danne brände en variatorrem så det blev lite reparationer på plats. Snabbt gjort. Efter avslutad reparation åkte jag med Danne och Göran åkte Jörgen. Jag tror vi hade halva Tjeggelvas i våra stövlar och kläder, och sällan har det vart skönare att krypa ner i min säng.

Alldeles nyss fick jag ett samtal från frun i sällskapet. På något sätt hade hon hittat mitt nummer och hon undrade om vi var okej. Alla människor är hemma safe’ n’ sound, men värre är det med maskinerna. Det är såklart bara materiella ting, men i morgon bitti påbörjas ett bärgningsuppdrag som jag inte direkt ser fram emot. Jag har ingen aning hur vi ska lyckas med detta, men det ger sig nog på ett eller annat sätt.

Osociala medier

Vrid blicken från skärmen

Från tryggheten, värmen

Ifrån din smarta telefon

Vik bort från dessa beten

Och se verkligheten

Du har blott existensen till låns

Raubtier – Jaga hårt

Raubtier har en del texter som får mig att fundera på hur samhället fungerar – men även vad som inte fungerar. Deras Opus Magni är nog den mest träffsäkra samhällskritik som jag hört i musikväg hittills. Hatten av Raubtier, hatten av! 👏🏻

Detta stycke är dock från låten Jaga hårt, och varje gång som jag hör ovanstående rader så börjar jag fundera på varför det egentligen heter ”sociala medier”. Visst, jag förstår att man interagerar med varandra digitalt och bygger upp ett slags IT-alias, men dessa sociala medier ska uppdateras och underhållas i tid och otid. Med dagens handhållna datorer – för det är just det smartphones är – så har det även blivit lättillgängligt för en klar majoritet av Sveriges befolkning. Det ska Facebookas, Instagrammas, Twittras, Snapchattas och [insert random plattform] i tid och otid.

Var man än tittar så ser man folk med mobilen i näven och näsan i skärmen. Dessa sociala medier har delvis fört oss närmre varandra, men samtidigt har vi aldrig vart längre ifrån varandra. Paradoxalt, jag vet. Delar av mig vill kasta min iPhone i Tjeggelvas och inte vara med om den här tekniska revolutionen som vinner mer mark för varje dag. Å andra sidan älskar jag tekniken och framstegen, men jag anser att det gör ett för stort intrång i det sociala livet.

Att gå ur Facebook är bland det mest befriande jag gjort. Och det gjorde mig inte mindre social. Dessutom sitter Facebook på ohyggliga mängder personlig information, något som skrämmer mig varje gång jag tänker på det. Å andra sidan så gäller detsamma för t.ex Google och Apple… Man kanske skulle börja kommunicera med papper och penna istället?

En kall kaffe

Vänta, vänta… vad är det här?” tänkte jag för mig själv när jag bläddrade igenom Podcaster-appen. Det som mina ögon fastnade på var ett avsnitt av Dekonstruktiv kritik, och dagens gäst var Alexander Bard. Jag håller inte med honom om allt han säger, men jag tycker att han är intressant att lyssna på, om inte annat för att jag tycker att det är fascinerande av att lära mig om hur andra människor tänker.

Jag hade precis betalat dieseln på OK/Q8 och gulbilen var mätt och fylld till bristningsgränsen. I min vänstra hand höll jag kaffekoppen som Sandra (hej hej Sandra!) så snällt bjöd på, och med min högra hand så vred jag om nyckeln i tändningen, varpå jag startade avsnittet och rullade iväg från Arjeplog. Idag var en sådan där gnistrande dag som jag beskrivit tidigare. Snön reflekterade solens strålar tusenfalt och det var bara ett par minusgrader i luften. Aron Flams röst träffande mina öron och på min högra sida, några meter från vägen, körde två skotrar i samma hastighet som mig. Trots att jag satt instängd i min gula skrothög så kunde jag förnimma den där frihetskänslan som infinner sig hos mig när jag sitter på en skoter.

När jag svängde in på asfaltsvägen som går mot Norra Bergnäs-korsningen glömde jag helt av min kaffe. Först efter att jag kört på grusvägen några mil så reflekterade jag över att jag ännu inte hade rört min kaffet sen den lilla klunken i Arjeplog. Jag sögs totalt in i Flam och Bards samtal, resonemang och funderingar – dock utan att tappa fokus på körningen – men tydligen så kan min hjärna inte hantera tre saker samtidigt. Körning och Podcast är okej, men blandar man in en tredje variabel så är det rätt kört. Min kaffe var kall när jag upptäckte detta, och givetvis blev jag rejält kaffesugen just där och då.

Några mil från Örnvik, mitt ute i fjällvärlden på en ödslig grusväg.

Och ingen OK/Q8 i sikte så långt ögat når.

Fan.

Ingen saknad

Jag minns knappt när jag sov längre än 07.30 i Örnvik. Det ljusnar rätt tidigt numera, och solen är uppe betydligt längre. Jag betade snabbt av dagens sysslor och precis när jag var klar fick jag reda på att det var en utflykt planerad. Destinationen var Ramanj-sjöarna på andra sidan Tjeggelvas. Jag har inte vart på Tjeggelvas sen den hemska resan till Västerfjäll för ett par månader sen, men sjön har lugnat ner sig. Visst, snön är fortfarande som socker och här och var är det lätt att maskinerna sjunker ner. Dock inget flövatten och det är alltid ett plus i min bok.

Emmy och Måns relaxar

Ida och Anna gör samma sak

Simon, Danne Matta och Trubbel grejar på

Paus i utflykten

Visst, Ballék i all ära, men det är inte direkt frihet på samma sätt. Känslan att ligga kring 100 km/h på en skoter medan man kör över en sjö är obeskrivlig. Omgiven av vita kalfjäll och frisk luft gör något med mig, och säkert med alla som upplever det. Adrenalinet och endorfinet slår i topp, och då vill jag även understryka att jag varken är speciellt skotertokig eller vidare förtjust i höga hastigheter, men… men… det är något som får mig att gå loss på alla cylindrar i dessa ögonblick.

Nu ska jag bara byta kläder och sedan he mig ner till Trubbel. Vi ska göra varma mackor i mackjärn över öppen eld och sedan spela poker.

Påminn mig igen om varför jag inte alls saknar Göteborg.

Nu. Det är nu.

Det kändes nästan overkligt att åka Yamahan upp till Ballék idag. Solen stod högt på himlen och temperaturen var kring behagliga -10. Snön på träden gnistrade ikapp med snön på marken och jag fick fälla ner de inbyggda solglasögonen i hjälmen för att inte bli bländad. Luften kändes sådär härligt friskt som den bara kan göra i fjällvärlden, lite som att luften i Göteborg endast kan lukta alger och tång.

Jag gladde mig att ’Svantes grop’-skylten stod kvar på den sista höjden före Ballék. Jag har inte vart upp dit på över en månad så jag hade ingen aning om den skulle vara översnöad, nerblåst eller kanske till och med bortplockad. Men nej då, den stod där och hånade Svantes fastkörning i all sin prakt med sina blodröda och sneda bokstäver. Ingen har någonsin anklagat mig för att vara konstnärligt lagd, och de som sett skylten kan nog också intyga det.

Väl framme vid stugan började farsan kapa de fyra vedstockarna som väntat på oss i snart två månader. Mitt jobb blev att stapla de prydligt i vedförrådet i förgården. Det kändes lite magiskt att återigen gå på de knarrande plankorna och andas in lukterna av kojan. Innestugan såg ut som den alltid gör och lusten över att återigen besöka stugan någon natt gjorde sig ytterst påmind. Kanske blir vi ett gäng som åker upp i morgon eller till helgen, det vore helt dunder! Micke i Bergvik har även bjudit in mig till deras timrade stuga i Skierfa tillsammans med Carina och Jeanette. Jag fick den inbjudan för någon månad sen men han klargjorde förra veckan att den fortfarande gällde.

På vägen ner mot Örnvik låg jag bakom farsan hela tiden. Jag hade varken bråttom eller någon större lust att återvända till Örnvik direkt, men jag hade heller ingen större lust att vara ute och finåka själv, men just där och då så blev jag påmind om att den vackraste tiden här uppe precis har börjat. Det är nu det kommer roliga campinggäster, främmande turister, släktingar, vänner och deras bekanta. Det är nu livet här börjar, det som jag sett fram emot sedan jag satte min fot här i november. Det är nu vi kommer att vara ute hela dagarna och grilla korv, steka pannkaka, ha interna fisketävlingar, bada bastu, spela poker och ses på campingens olika eldstäder medan elden lyser upp himlen. Det är nu som dagarna blir behagligt långa (det är fasen ljust till efter 18 numera!) och det är nu som man mår som allra bäst här.

Ska försöka lägga mig i tid idag. Fick jobb att hämta Vilma i Arjeplog i morgon, hon behövde lift till Örnvik. Passar oss fint, måste ändå åka in till samhället (som kallas ’Plassn’ i folkmun) för att proviantera lite. Har inget emot att leka taxi och det ska bli trevligt med sällskap på redan.

Konsten att ge upp

Ingen kan anklaga mig för att vara speciellt uppdaterad på mainstream-kunskap eller att jag är en mobile-gamer. En gamer är för mig en TV-spelsperson som gärna sitter med en handkontroll i näven och socialiserar med sina vänner över en chat-tjänst, eller spelar single player-spel och njuter av den story som man upplever genom aktiva handlingar.

Gamer-konceptet bestod i begynnelsen av finniga tonårspojkar som kontrollerade pixliga karaktärer utan något större djup, men har numera spridit sig till att involvera alla kategorier av människor oavsett kön, ålder eller plattform som man spelar på, vilket jag välkomnar. Dock har jag, ytterst personligen, svårt för att kalla mobilspelare för gamers. Men det är bara jag. Och eventuellt andra hardcore-gamers från 80-talet som växte upp med kantiga Nintendo-kontroller och tjocka rörmokare som gång på gång möttes av frasen att ”Your princess is in another castle”. Jag minns såväl känslan när Mario äntligen hittade sin prinsessa…

Jag såg när han försökte matcha röda karameller med varandra och hur de randiga karamellerna fyllde skärmen, och jag visste direkt hur jag skulle starta en konversation. Töntigt, kanske någon säger. Fuck you, säger jag till dig som tänker så, du är inte en del av min kultur. Själv känner jag mig stolt över att vara på nivå 478. Min fråga blev således vilken nivå han var på, och jag hörde bara början av svaret: Level tvåtusenblaha… TVÅTUSEN?! Vad i hela Hälsingland?! Tvååååå tuuuuusen?!

Där någonstans blev jag irriterad, och stoltheten fick sig en törn. Jag trodde att jag var i slutet av spelet och han har kommit fem gånger så långt som mig och jag vad kämpat i en halv evighet. Nä, nu lägger jag ner Candy Crush och återvänder till det förtrollade svampriket med världens mest kända rörmokare.

Vem behöver Candy Crush när alla kan vara gamers på det sätt som de själva föredrar? Jag är, och förblir, en Mario-fantast. Det är inte för intet som jag har fem svampar på benet.

Feministisk ironi

Jag älskar att diskutera och prata om politik. Främst med människor som inte håller med mig, eftersom det tvingar mig att se saker från andra perspektiv. Det är något som jag tror att folk i allmänhet skulle må bra av, ingen utvecklas som person genom att endast befästa sin egna världsbild genom att bara prata med likasinnade/likatänkande.

I alla fall, ingen regel utan undantag. Människor som röstar på Feministiskt Initiativ undviker jag att debattera med. Jag har fina vänner som röstar på detta skräpparti, och deras argument byggs ALLTID på känslor eller en utopisk dröm om hur världen BORDE se ut. Jag kan tycka om individen i stort, men anser att de är helt bortkollrade inom politiken. Detta av följande anledningar…

Det tas aldrig hänsyn till den praktiska verkligheten, omvärlden eller finansiering. Därför är Feministiskt Initiativ inte bara galna, utan livsfarliga. Människor som vill forma politik efter vad de känner, och inte hur verkligheten ser ut, borde inte få ställa upp i val såvida de inte granskas kritiskt. Och när granskade/utfrågade SVT F! kritiskt senast? Hmm?

Vänstertidningen ETC har en artikel där F!-politiker petats från listorna till förmån för… identitetspolitik! Företrädare för F! blir alltså upprörda för att de petas för något de själva förespråkar. Att man inte ser ironin här är ju helt fenomenalt, hur kan man driva sådana här frågor och själva bli upprörda när de råkar ut för det själva? Alltså är det här partiet på riktigt? 😂

– Valberedningen ägnar sig åt utrensning, säger en person som själv står på listan, dock med minimal chans att komma in i riksdagen.

Och

– Identitet går före dokumenterad kompetens och för partiet viktig expertkunskap. Ja, det verkar gå före allt, säger en annan person som haft flera positioner i partiledningens närhet.

Följt av

Många vill kommentera valberedningens förslag, villkorat med anonymitet. Men vissa är öppna med sin kritik. En av dem är Adam Hjorth, som idag fungerar som partiets miljö- och klimatpolitiske talesperson. Det uppdraget tar honom till plats 40.

Om han ska få uppleva riksdagen måste Fi först locka ungefär dubbelt så många väljare som Vänsterpartiet gjorde i senaste valet.

– Jag blev för egen del mycket chockad och besviken när jag tog del av valberedningens förslag, säger Adam Hjorth, och fortsätter:

– Det jag framför allt är orolig över är att vi riskerar tappa mycket viktig kompetens, men även erfarenhet av politikutveckling. Jag hade velat se ett större miljöfokus på representanterna.

Avslutningsvis:

– Ta detta med Martin Jordö, det signalerar att Fi inte bryr sig om ekonomi. Sådant sätter sig hos väljarna. Nu resonerar valberedningen att Gita Nabavi (som i helgen blir vald till ny partiledare vid sidan av Gudrun Schyman) kan ta det, men hon ska ju vara partiledare. Det här gäller flera som har varit avgörande för politikutveckling inom ekonomi, miljö, kultur och landsbygdsfrågor. Antingen är de långt ner på listan eller inte alls medtagna, säger Linnéa Bruno.

Det här är fan bland det roligaste jag läst inom politik någonsin. Frågan är om det inte är ett slags nytt rekord i hycklande dumhet. Ett parti, vars företrädare gång på gång på gång på gång förespråkar identitetspolitik blir upprörda av att bli petade av… identitetspolitik! You can’t make this shit up! 😂

På valdagen är det upp till oss alla att se att detta ogräs befinner sig långt utanför plenisalen.

Friheten leve!

DN gjorde för ovanlighetens skull ett riktigt bra reportage angående ett nytt lagförslag. Dessvärre ligger artikeln bakom en betalvägg och kan således inte läsas av allmänheten såvida man inte vill slanta upp för att läsa blaskan. Samtiden gjorde dock en bra beskrivning av artikeln och den finns att läsa här. DN verkar inte riktigt ha koll på digital teknik eftersom jag kunde läsa deras artikel utan att betala en krona – länken från Samtiden till DN gick att öppna i min RSS-läsare, men har man inte en sådan lösning så kan man gott läsa Samtidens version, de är i princip snarlika.

Nu är förvisso detta bara i planeringsstadiet, men det är nog skrämmande. Man vill alltså göra det straffbart att granska makten på ett sådant sätt som kan skada Sveriges relationer till andra länder. Ett mer logiskt sätt vore att INTE handla på ett sådant sätt så att relationer kan skadas ifall sanningen uppdagas. Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja och tål således en granskning. Konspirationsteoretikern i mig börjar fundera på hur mycket smuts som finns dolt under ytan när en demokrati på fullaste allvar ens överväger något liknande.

Och hur kommer det sig att DN (och Samtiden) är de enda som rapporterar om detta? Etablerad press som SVT, Expressen och Aftonbladet – vars främsta uppgift bör vara att granska makten och informera medborgarna – borde rimligen skriva spaltmeter om detta. Konspirationsteoretikern i mig tänker några varv till och funderar lite på om det kan vara så att medierna själva står bakom förslaget och försöker uppfostra medborgarna till ”rätt värdegrund”. Eller ännu värre – har regeringen kontroll över våra medier? Enstaka journalister sågar förslaget, men deras röster drunknar såklart när deras arbetsgivare inte slår på stora trumman.

Skulle jag driva ett mediehus så skulle jag slåss med näbbar och klor för att försvara såväl yttrandefriheten som tryckfriheten. Mina rationella tankar är att detta inte ens kommer att bli ett förslag, utan att det kommer att skrotas när man inser hur allvarligt det är.

Svenska kyrkan

En gång i tiden gillade jag kyrkan. Älskade kanske var att ta i, men jag gillade tillhörigheten som kyrkan erbjöd. Jag var inte, och har aldrig vart kristen, men jag kände ändå ett band och en samhörighet med den kyrkliga rörelsen. Det gör jag inte längre.

Det kan bero på att Svenska kyrkan inte längre fokuserar på kristendom

Eller så är det bara en slump att fler och fler verkar resonera som mig, vilket leder till ofantliga avhopp. Svenska kyrkan, med biskopar som denna, gräver sin egna grop och bäddar för egen undergång – allt i toleransens tecken.

Svenska kyrkan, varför låter ni biskopar som denna föra er talan? Borde inte fokus ligga på kristendom och inte islam? Och om fokus vore utsatta religioner, så hey, varför inte fokusera på de förföljda kristna minoriteterna i mellanöstern? Taktiken att vända andra kinden till har failat. Inse.